Föräldrar och facebook

Anna · 13 years ago
Är inte det här just en sån där klassisk moralhysteri som det blir med "nymodigheter". Teven, rock'n'roll, jazz, tåget osv osv. Kommer ofta att tänka på Platon som menade att skrivkonsten skulle fördärva människans hjärna. Men ja intressant att det hänvisas just till mamman. Fast som statistiken ser ur är det ju mammor som tar hand om barnen och därmed är mer engagerade i dem och på den vägen isf uppdaterar mer om det?

Anna · 13 years ago
det... Alltså om barnen och livet med barnen.

Starkismor · 13 years ago
Alltså ja, och jo. Ibland tänker jag att det ju faktiskt bara är några futtiga år tills 6-åringen är teini och då finns ju allt kvar och då, eller kanske just lite tidigare kan det vara ack så pinsamt att mamma satt ut en bild på hur söt hon var på dagisjulfesten. Men ibland kan jag inte bara låta bli. Å andra sidan var det ju nog pinsamt varje gång min mamma eller nån annan drog en anekdot på släktkalaset, så kanske det är same same but different?Däremot var det en nybliven farmor som nyss sa att det är så trist då hon inte själv får berätta som sina barnbarn då alla läst allt på fb då föräldrarna skrivit där.

Lina · 13 years ago
Jag delade YLE-artikeln, för jag tycker att den visar på en viktig diskussion vi missat. Det handlar kanske inte ens om vad man skriver, utan ATT man skriver om och lägger ut bilder på ett barn som inte fått välja offentligheten själv. För en tid sen var jag på ett evenemang där det också fanns ett bloggbarn som jag "känner" eftersom jag ofta läst om och sett det på en blogg. Jag sa ingenting, men en annan kvinna (också hon helt okänd för barnet) gick fram till 5-årigen: "Och dig känner jag ju, X, för dig brukar jag läsa om på bloggen". Jag undrar hur det kändes för barnet.Jag tycker att det är viktigt att vi inser att vuxna hela tiden är i ett maktförhållande gentemot barnet som gör att det är svårt för barnet att ärligt svara (eller ens bli medvetet om sina eventuella negativa känslor) till och med om vi frågar: "Nog får väl mamma/pappa fota dig till bloggen?". Så, precis som alla andra människor ska inte heller barn föras in i ett sammanhang som de inte själva valt. De har inte valt att bli kändisar. Att skriva på en sluten blogg för nära vänner och släktingar är en annan sak. Så nej, inte moralpanik utan istället viktiga frågor om barns grundläggande rättigheter. De är viktiga för mig, precis som t.ex. kvinnors rättigheter.

Anna · 13 years ago
Jag håller med dig Lina om att det är viktigt att prata om det. Öht är det fortfarande nytt det här med SOME och därav bra att diskutera var gränserna går och särskilt när det har med barn att göra. Jag kom att tänka på hur det var att flytta från storstaden till en liten by när jag var 11 år och jag gick på kalas hos mina klasskompisar. Jag kände absolut INGEN men föräldrar till mina kompisar kände uppenbarligen mig. "Ja du är ju barn till den och den, dina farbröder heter det och det och det jobbar med ditten och datten och din farmor och farfar de är si och så" Det kändes förstås konstigt.Facebook är som vår tids lilla by. För handlar det inte väldigt långt om samma saker? Visa upp sig själv från den ljusa sidan inkl sina barn? Skulle gärna höra mer Lina om vilka faror du ser rent konkret. Eller handlar det helt enkelt om rättigheter oavsett för- och nackdelar? Men isf kanske föräldrar kan få förtroendet att själva göra som de anser bäst? Utan pekpinnar från andra ...?

Anna · 13 years ago
Jag har mera dragit gränserna så att jag nog sätter ut bilder på vårt barn på facebook (det gör min man med), men endast bilder som jag är villig att låta alla mänskor ta del av. Alltså inget naket eller pinsamt. Samma sak gäller anekdoterna om honom; vissa tål att berättas på en släktfest men passar ej i text på ett internetforum. Tycker ej att Vidar är ett utsatt barn heller, fast han figurerar dagligen på din blogg. Dessutom var han ju "temat" redan i din bok så alla vet ju om att han finns. Men jag har nog vänner på facebook som jag skulle önska skulle dela med sig lite mindre av sina barns vardag.

Charlotte · 13 years ago
Jag tycker också att det är viktigt diskussion att föra, och att som förälder tänka sig nog för innan man lägger ut saker om barnen.Men samtidigt ska man inte göra den där skillnaden mellan digitala och verkliga världen alltför stor. Jag talar ju massor med mina vänner och bekanta och annat löst folk om mina barn, så visst vet de flesta som träffar mina barn mer om barnen än vad barnen vet om dem, så att säga. Min son är nu i den åldern att han känner sig obekväm om man talar om honom när han inte är med, och han vill inte heller att jag fotograferar honom och då är det klart att jag respekterar det. Måtta med allt, tänker jag. Och respekt för barnen förstås, men utan hysteri.

Anonym · 13 years ago
Jag tycker på något sätt att familjebilder och harmlösa semesterfoton på gulliga barn är helt ok. Däremot tycker jag man ska vara försiktig med vad man skriver. Ganska äckligt är föräldrar som t.ex skryter om hur fantastiskt begåvade deras barn är, och postar deras nyaste bedrifter flera ggr i veckan. Dessutom extra pinsamt när barnen är 15 eller 20 år gamla och själv kan läsa allt på facebook. Hur kan det kännas? Kanske vissa är vana, men jag skulle personligen be min mor ta bort det genast om hon skrev något sånt. Idrottsprestationer och skolframgång är väl det vanligaste, åtm i min news feed. Jag har själv FB kompisar som blir utsatta för det här. En flicka ber ofta sin mamma ta bort bilder och videon, handlar alltså om idrott. Och en annan, 22 år gammal, vars pappa har ett helt album med hennes namn dit han laddar upp tävlingsbilder på henne och skryter om hur duktig hon är. Man ska givetvis vara stolt över sina barn, men att hela tiden offentligt hylla dem till skyarna så att alla bekanta och mindre bekanta får läsa tycker jag är smaklöst. Det låter förstås ännu hemskare att skälla på sina barn offentligt, det har jag dock ännu inte stött på.Några foton är väl helt okej, om alla berörda är med på noterna. Men litet försiktig kan man väl vara.Intressant diskussion förresten, man kan ju dessutom fundera på vad alla som läser dessa uppdateringar får ut av dem.

Mia Forsberg · 13 years ago
Jag tycker det är jätte okej då min pappa stolt deklamerar på facebook att hans dotter sprungit maraton :) hälsar Mia, 38 år. Det att han har 23 vänner (3 av dem sådana som inte är mina FB-vänner) gör dock allt han skriver där rätt så obetydligt...

Anonym · 13 years ago
Alltså visst, jag menade inte heller att det inte skulle vara okej ibland. Stora händelser och framgångar måste man ju vara stolt över och få skryta lite om. Ibland känns det bara som att vissa föräldrar försöker leva lite genom sina barn. Jag tänker bara att barn och ungdomar säkert lätt kan uppleva att de måste prestera när mamma och pappa hela tiden lyfter fram dem, en 38-åring kanske inte känner riktigt samma press :) fast vad vet jag!

Peppe · 13 years ago
Anna: kanske lite moralhysteri här känner jag. Kanske vi ännu bara är ovana vid mediet.Starkismor: det där med att man som farmor/mormor inte är först med informationen kan jag fatta att är störande.Lina: jag hör dig och håller nästan helt med dig. Men var drar man gränsen: får man prata om sina barn? Visa bilder på dem? Föräldrar ska visa sina barn respekt, men föräldrarnas ansvar är att besluta om vad som är skadligt och vad som är okej för barnet. Då kan vissa avgöra att det är okej att lägga ut en bild på FB.Anna: word. Diskussionen är viktig och jag tycker att det handlar mycket om barnets ålder. En treåring är en annan sak än en elvaåring.Anna: håller med. Det kan vara att man lurar sig själv genom att ställa in vem som får se vad på Facebook. Jag tror att man måste vara beredd på att allt man laddar upp kan bli sett av vem som helst. Men det kan vara min egen paranoia.Charlotte: det är sant. Det virtuella går ihop med det fysiska.Anonym: jag kan också känna en viss trötthet när folk ska redovisa hur TIDIGA och SMARTA just deras barn är. Det är såklart fint att vara stolt över sina ungar, men ALLA tycker såklart att just deras barn är smartast och sötast i världen.Mia: HAHAHA!

Maria · 13 years ago
Jag håller med Lina ovan om att det är en viktig diskussion att föra och att det sist och slutligen handlar om barnens rättigheter och vuxnas ansvar. Upplever det som rätt vanligt att folk på FB (och också på bloggar) skriver anekdoter och lägger upp en hel del bilder på sina barn. Till en viss gräns kan jag tycka det är okej, nån kort historia eller nåt foto då och då. Det har gått för långt ifall man kan följa ytligt bekantas barns typ hela utveckling på facebook, där man får en komplett update från det ena till det andra. Förstår att man delvis kan likna FB vid dagens by, eller inte bör göra så stor skillnad på virtuell och "rikitg" verklighet - men nog är det ju ändå skillnad. Hur många skulle skicka runt ett fotalbum i byn med barnets samtliga bravader och historier eller hålla ett föredrag för ca 400 personer (eller hur många FB-vänner man nu har) om hur ens barn blivit torr på natten? Eller vad skulle man tycka själv om ens partner skulle posta "gulliga" anekdoter från ens parförhållande och "roliga" bilder? Jag vet att saken i exemplen är dragna till sin spets, men jag anser ändå att frågan är så pass viktig att man inte kan vifta bort den som "hysteri".

Peppe · 13 years ago
Maria: jag hör dig. Kanske jag lever i nåt slags bubbla där folks barnanekdoter inte når fram till mig i samma mån som många andra. och bara för att jag inte upplever det som ett problem betyder det sannerligen inte att problemet inte skulle existera.

Lo · 13 years ago
Jag, och mina facebookvänner, håller en rätt låg nivå, höll jag på att skriva, menar låg frekvens :) på barnanekdoterna. Försöker också hålla dem respektfulla. Mina flickor är 9 och 12 och är coola med det som jag (och deras pappa, inte att förglömma!) lägger ut. Ber mig skriva om vissa saker och klagar (den äldsta) om jag instagrammar för sällan... Man får ju också komma ihåg att de växer upp i en helt annan tid än jag gjorde och att det är naturligt för den. Kanske till den grad att det är ett större problem för en tonåring om några år att det INTE finns några gulliga dagisbilder på dem (ALLA ANDRA är ju så omtyckta av sina föräldrar att de ville visa upp den, mina föräldrar gömde undan mig...)? Inte för att fb är ett mått på kärlek, men eftersom tonåringars hjärnor works in mysterious ways?

seaflower · 13 years ago
Jag hade också problem med texten, kanske för att den är så svartvit. Om man har släkt och vänner på annan ort eller till och med utomlands är ju Facebook ett rätt fiffigt sätt att hålla kontakten och uppdatera dem om det egna vardagslivet. När det gäller nätet tror/hoppas jag också att de flesta har tänkt igenom vad de kan lägga ut (eller så är jag naiv?), vilket ju också varierar beroende på barnets ålder. Det verkar också finnas många barn som har Instagram där de eventuellt lägger upp bilder på sig själva och inte verkar tycka att det är någon stor grej.Jag antar att precis som med allt annat i föräldraskapet måste var och en i sista hand avgöra frågan utgående från den egna situationen och acceptera att olika lösningar passar olika familjer.

Lina igen · 13 years ago
Jag tycker inte att vi kan utgå från att det är bra för barnet i längden bara för att barnet själv vill finnas på instagrambilder o.s.v. Det är klart att de vill det om alla kompisar "får", men betyder det att det är det bästa för deras utveckling? Hur påverkar det oss egentligen att vi ska visa upp våra liv för varandra hela tiden? Det blir spännande att se "internetgenerationen" växa upp. Ta då istället diskussionen med barnet om varför det är så viktigt. Varför är det viktigt att synas? T.ex. i min facebookfeed, där jag har ganska många unga flickor, är de vanligaste bilderna "snygga" bilder på dem själva som de sedan kommenterar på åt varandra. "Snyggo

Lina · 13 years ago
Oj, missade din fråga, Peppe. Absolut är det svårt att veta var man ska dra gränsen. Jag tror det räcker ganska långt att överhuvudtaget vara medveten om den här problematiken och över barnets position och mänskliga rätt att bestämma över sig själv (också fast det är minderårigt). Sen försöker man då fatta ett beslut som är i linje med ens egen moraliska övertygelse, precis som när det gäller alla andra beslut i fostran. Viktigt bara att man tar en ordentlig runda med sig själv och funderar på sin egen barnsyn. Det är så många "barn är ju så här" ute och går som gör att vi lätt missar att se människan. Minst lika mycket som när det gäller andra grupper: kvinnor, invandrare, låginkomsttagare osv.

Anonym · 13 years ago
Fattar inte riktigt hur man kan tycka att det här är moralpanik. Säger inte skribenten här att hon lägger ut grjer på sina barn - men att barnet har börjat stoppa henne. För helt triviala saker som en gymnastikuppvisning! Det måste man ju respektera.Jag tycker inte heller det är ok att föräldrar skriver en massa positiva saker om sina barn - vem vill vara det "perfekta duktiga" barnet som alla läst om men inte känner. Texten är ju mera av kolumnkaraktär, antgaligen menad att provocera lite och få oss att tänka till.

Peppe · 13 years ago
Herregud så mycket jag får att fundera på efter att ha läst era kommentarer. Jag är så dålig på att vara bombsäker på vad som är rätt.