Inte dejta/gifta sig före 32
13 years ago
Blev glad när jag surfade in på Catariinas blogg och såg att hon hade lyssnat på podden och dessutom skrivit lite om en grej vi pratade om i den. Nämligen att min favoritföreläsare (hon som är vetenskapsjournalist, feminist, skriver böcker, går på Nobelmiddagar och är så sjukt opretentiös) sa att hennes råd till unga kvinnor är att inte gifta sig eller ens dejta förrän de är 32.
Så här skriver Catzo:
"Jag är 32. Jag har inte skaffat barn. Jag har bara nästan gift mig men jag skulle ju nog ljuga om jag säger att jag inte dejtat. Men jag har inte haft familj, jag har inte haft något som varit viktigare än jag själv hittills. Det har kind of handlat om mig och min framtid. Jag har studerat i flera olika omgångar, flera olika saker, och det var inte före jag var närmare 30 jag visste vad jag vill göra. Om jag nu vet det ännu heller? I alla fall är jag närmare min idé om mig själv än någonsin tidigare och jag vill tro att det beror på att jag gett mig själv tid att moka och att fundera på vad jag älskar och vad jag hatar genom att helt enkelt prova på många saker, köra uteslutningsmetoden"
Det är klart att den här formeln inte är absolut sanning, men jag önskar att jag som 25 eller 28 eller 31-åring skulle ha fattat att livet ändå är ganska långt och att det inte är så bråttom att fatta stora beslut. Jag har alltid sett mig som en late bloomer som först efter att ha fyllt trettio insåg vad jag vill jobba med (och att det går!), men jag är kanske inte alls så unik som jag trott (annan sak som livet lärt mig: när man tror att man är så himla speciell och unik är man vanligtvis inte alls det).
Så här skriver Catzo:
"Jag är 32. Jag har inte skaffat barn. Jag har bara nästan gift mig men jag skulle ju nog ljuga om jag säger att jag inte dejtat. Men jag har inte haft familj, jag har inte haft något som varit viktigare än jag själv hittills. Det har kind of handlat om mig och min framtid. Jag har studerat i flera olika omgångar, flera olika saker, och det var inte före jag var närmare 30 jag visste vad jag vill göra. Om jag nu vet det ännu heller? I alla fall är jag närmare min idé om mig själv än någonsin tidigare och jag vill tro att det beror på att jag gett mig själv tid att moka och att fundera på vad jag älskar och vad jag hatar genom att helt enkelt prova på många saker, köra uteslutningsmetoden"
Det är klart att den här formeln inte är absolut sanning, men jag önskar att jag som 25 eller 28 eller 31-åring skulle ha fattat att livet ändå är ganska långt och att det inte är så bråttom att fatta stora beslut. Jag har alltid sett mig som en late bloomer som först efter att ha fyllt trettio insåg vad jag vill jobba med (och att det går!), men jag är kanske inte alls så unik som jag trott (annan sak som livet lärt mig: när man tror att man är så himla speciell och unik är man vanligtvis inte alls det).
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
catariina · 13 years ago
Jag tycker det är så spännande, hur olika folk tänker. Jag har flera gånger talat med ungdomar om det här och dom verkar inte ha nån aning om att man faktiskt inte MÅSTE veta vad man vill göra som vuxen när man är 20. Eller ens 25. Det är ju förstås vi vuxna som i tid och otid tutar i de unga att de måste veta tidigt, om vi inte skulle göra skulle dom nog tänka ut det själv att det inte är hela världen, för dom är satans begåvade individer, kidsen.
Hanna · 13 years ago
Nu är jag ju inte trettio ännu men jag tror nog dom flesta är late-bloomers. Eller alla blir väl förhoppningsvis klokare och mer insiktsfulla ju äldre dom blir. Men på något sätt tror jag ändå inte att det hänger ihop med om man dejtar, gifter sig eller inte.
Anna · 13 years ago
Fy fan vad skönt att läsa, mvh 26 år och VÄRLDENS mesta livskris hittills. Alla andra runtomkring mig skaffar barn (någon har flera), är färdigutbildade, köper bostadsrätter (för flera år sedan), säljer bostadsrätterna, köper hus, hund, etc etc etc. Själv plaskar jag runt i singelpölen, försöker satsa på ett kreativt yrke, tvivlar VARJE TIMME, kryper under täcket, vill dö. Uhhhhhhhhh. Så jävla skönt att läsa sånt här. MÅSTE inte göra allt nununununuuu *mantra*
Anonym · 13 years ago
Jag tycker det är så ledsamt att man ska pressas ut genom magistersröret då man är typ 24 och sen börja jobba. Livet är väl inte bara att vara en god skattebetalare, fast det är det som statsmakten ganska öppet låter oss förstå. Livet är ju för fan LIVET. Det enda man har.
Sandra · 13 years ago
Lätt att säga då man bor i USA med några miljoner fler människor att välja mellan än här ;) Mina singelvänner som är över 30 säger nästan alla att de blivit så kräsna och bekväma att ingen duger till sist. Funkar ju bra om man trivs för sig själv men en del är faktiskt ganska ledsna. Jag har dock inte hunnit lyssna på podden än så kanske jag ändrar mig då jag hör varför man inte skulle dejta före 32!
Peppe · 13 years ago
Catzo: precis! och ingen berättar för en att det är okej att ändra sig.Hanna: nä, allt kretsar inte kring romantisk kärlek, men jag kan föreställa mig att många har så bråttom att få ingång sitt vuxna liv (och tror att det är samma saks om att skaffa familj) att de inte hinner fundera på vad de på riktigt vill. Anna: nej men, du är ju bara barnet. Du kan lugnt roa dig utan bostadslån och barn i många år till.Anonym: det där funderar jag också på. Måste vi verkligen jobba så mycket som vi gör? Trodde att världen skulle vara fylld av robotar som gör det mesta vid det här laget. Hoppas att någon snart drar igång en revolution som leder till mindre arbete och mer LIV och kanske medborgarlön.Sandra: det ÄR roligt om man hittar en bra person att vara tillsammans med. När Magnus intervjuade gamlingar i sitt program Hjärtevänner säger de alla att det finaste som finns är att ha någon att dela vardagen med. Men man MÅSTE alltid vara kräsen hur gammal/ung man än är. DU och dina kompisar förtjänar bara de bästa typerna att vara tillsammans med.
Rockpaperscissorlizardspock · 13 years ago
Hatar att jag måste rusa för det här förtjänar en bättre kommentar men snabbt iaf:JA JA AMEN JAAlla mina klasskompisar är så himla "färdiga", de är läkare, projektledare på SIDA, disputerade psykologer, ännu fler läkare etc etc dvs inga korta karriärvägar precis. Men så var de också färdiga med sina första degrees vid 23-25. Då hade jag inte ens listat ut vad jag ville göra. Nu är jag 34 och vet precis, satsar helhjärtat. Ändå känns det ibland som om det antas att jag skulle ha det lite sämre att det liksom är lite konstigt och så känner jag ju inte själv.Urk det där med andras betraktelser av ens liv.
Jooles · 13 years ago
Intressant, själv gifte jag mig som 23 (för att jag själv ville det, inte pga något annat som religion eller så), då upplevde jag att jag åtm i min Helsingforskontext var väldigt mot strömmen. Jag har aldrig riktigt förstått varför man skulle sluta festa bara för att man har gift sig? Jag har ju förstås svårt att bedömma hurudan person jag skulle vara om jag inte var gift, kanske jag skulle jobba mer utomlands. Fast jag tror nog jag skulle sakna något ändå. Två år efter att vi gift oss flyttade jag ensam för ett halvt år till USA, sedan flyttade jag med min man till Nya Zeeland, nu är vi hemma igen. Allt är ju möjligt om man vill få det att fungera tycker jag. Visst oroar jag mig ibland för hur det ska gå med karriären när jag inte är färdig med studierna och just nu är hemma med min son MEN sist och slutligen så är det så lite man kan planera i livet. Jag känner att man ibland måste hoppa och hoppas att man får vind under vingarna. Hittills har det burit. För övrigt har jag varit singel typ en dag sen jag var 15. I USA märkte jag att jag skulle vara en usel singel, tvättade disken max en gång i veckan och åt take out sushi 1-2 gånger i dagen. I have no backbone :D
Sara · 13 years ago
Tack Peppe vad skönt att läsa! Det är inte så jävla bråttom med allt. Det behöver man påminnas om ibland :)/Sara
Anonym · 13 years ago
http://www.ted.com/talks/meg_jay_why_30_is_not_the_new_20.html
Mia · 13 years ago
Jag har alltid tänkt mig som en krysantemum. De blommar om hösten efter nästan alla andra blommor. Så vi blommar också, bara lite senare.
Hannah · 13 years ago
Det där är så skönt att höra/läsa. Är själv av sorten late bloomer, fyller 30 om några veckor och först nu, under senaste året, känner jag att jag är jag. Det är som om alla års erfarenhet, alla tankar, alla bitar, plötsligt samlats, en liten aning, till en någonslags helhet. För första gången har jag börjat veta lite vad jag vill, vad jag tycker osv. Det har inte funnits någonslags självsubstans tidigare, bara ett flum, ett slags oändligt virrvarr där jag inte vetat vad som är upp och vad som är när. Jag vet fortfarande inte vad jag vill med livet, har inga större drömmar, större planer, men har allt mer börjat fundera på att behöver man faktiskt ha det? Måste man ha dessa stora mål som man sedan jobbar för att uppnå? Eller räcker det ändå kanske bara att man lever i nuet och är nöjd med det som finns här och nu? För också det stressar, att man borde ha väggarna fulla med motivation boards där man definierar sig själv och sin framtid. Äh.Det enda som stressar mig lite med min ålder är att jag inte vet om jag vill ha barn eller inte. Ifall jag vill det, så finns det en klocka som tickar, inte fruktansvärt högljutt ännu, men den tickar. Och med tanke på hur fort tiden går, så är jag rädd att jag plötsligt sitter där som 40, lika utan karl som nu och har kommit till insikten att jag skulle vilja ha barn, ergo tough luck. Men alla är vi olika, har vänner som inte ens känner att de behöver uppnå någonslags själslig/psykologisk/inre "fullkomlighet"/"samstämmighet"/känsla av självhelhet, ja, det är många som inte ens liksom ser så djupt in i sig själv att de skulle sakna något sådant, ens veta vad jag menar med det. Har därför också funderat om det handlar om, i flera fall, en viss slags personlighet när man talar om late bloomers... Att sådana människor, som är på nåt plan djupare än medeltalet, mer in tune med sitt inre, eller mer i behov av att vara in tune, som kanske känner mer, analyserar mer, "ser mer" på ett inre plan, behöver uppnå åtminstone en illusion av mognad innan de är färdiga för ett annat livsskede. När andra med andra slags personligheter bara kör på, utan att kanske tänka så mycket, utan att känna efter så djupt. Vet inte. Men om jag tänker på människor i min närkrets så är det de där lätt introverta, väldigt självständiga, starka känslomänniskorna som på nåt sätt börjar samla sig där runt 30, börjar känna sig mogna på ett sätt de inte gjort tidigare.
puva · 13 years ago
Jamen visst är det skönt att fylla 30? För att inte tala om 32. Nästa gång fyller jag 33. Riktigt bra det också. Visserligen hinner jag bli tvåbarnsmorsa före det. Men kanske 32 inte är någon absolut regel här, mer symboliskt. För mig har 30 inte inneburit någon kris, snarare tvärtom. Så himla skönt att veta vem man är och slippa bry sig så mycket om vad alla andra gör och tycker, och i synnerhet att gå omkring och tro att alla andra går omkring och tycker och tror en massa saker om dej. Då de flesta ändå oroar sig om sina egna nojor. Men, den här krislösheten kanske inte håller i sig i all oändlighet. Så man får väl passa på och njuta så länge det varar. Eller så hoppar man på dom chanser som man ramlar över i livet. Kanske man slipper krisa då?
Mia · 13 years ago
Intressant! Men jag tänker att även om man gifter sig och bildar familj och hela köret blir ju tillvaron långtifrån statisk - det är ju ingen slutstation. Och att fundera på vem jag är och vad jag vill och vad jag gillar är ju inget jag slutar med för att jag får barn. Tvärtom, det blir kanske ännu viktigare när vissa självklarheter måste plockas isär. Det är spännande, det här livet. Det är väl det enda vi vet.
Peppe · 13 years ago
Ibland känner jag att jag inte förtjänar era sjukt insiktsfulla och smarta kommentarer. Tack för att ni orkar skriva och förklara hur ni tänker.