Jobba för ett svin
13 years ago
Peppe, Du kloka kvinna. Har du erfarenhet av arbetsplatsmobbning - och alldeles särskilt sexistisk sådan? Jag befinner mig i en riktig knipa just nu och känner mig ensammast i världen (för när det kommer till kritan så är det ingen som kommer stå upp för dig om mobbaren råkar vara samma person som betalar allas lön - alltså chefen och tillika ägaren för företaget). Får jag be dig göra ett inlägg om ämnet och där du också eventuellt ber folk bidra med egna erfarenheter för jag skulle så jättegärna läsa att jag inte är den enda och att det kanske inte är mig det är fel på.
Hälsn. Anställd av ett svin
Alltså fy fasiken för att folk ska vara vidriga. Jag har själv varit med om att ha riktiga as till förmän. Små människor som uppenbarligen njuter av att trycka ner andra. Som är dåliga ledare och ännu sämre företagare. Tyvärr är det precis som du säger, står man upp mot dem är det få eller ingen som ställer sig bredvid en (efteråt kommer folk gärna fram och dunkar en i ryggen, men då är det liksom för sent). Det värsta är att man befinner sig i ett beroendeförhållande till sin mobbare.
När det handlar om mobbning tycker jag att det är mobbaren som ska flytta, inte den som blir mobbad, men det är lättare sagt än gjort om mobbaren äger företaget man jobbar på. Finns det en HR-avdelning på din arbetsplats? Kanske du kunde prata med någon där (ibland är tyvärr HR-avdelningen också helt värdelös). Är du fackansluten? Kanske du kan prata med en jurist på facket? Det är viktigt att anmäla också för att visa att chefen, eller vem det nu är som mobbar, har ett beteendemönster. Att det inte bara handlar om dig eller om enstaka gånger. Så även om du beslutar dig för att lämna ditt jobb hjälper du nästa person som befinner sig i din situation.
Kan någon av er läsare dela med er av erfarenheter och goda råd?
Och kom ihåg, det är absolut inte fel på dig!
Hälsn. Anställd av ett svin
Alltså fy fasiken för att folk ska vara vidriga. Jag har själv varit med om att ha riktiga as till förmän. Små människor som uppenbarligen njuter av att trycka ner andra. Som är dåliga ledare och ännu sämre företagare. Tyvärr är det precis som du säger, står man upp mot dem är det få eller ingen som ställer sig bredvid en (efteråt kommer folk gärna fram och dunkar en i ryggen, men då är det liksom för sent). Det värsta är att man befinner sig i ett beroendeförhållande till sin mobbare.
När det handlar om mobbning tycker jag att det är mobbaren som ska flytta, inte den som blir mobbad, men det är lättare sagt än gjort om mobbaren äger företaget man jobbar på. Finns det en HR-avdelning på din arbetsplats? Kanske du kunde prata med någon där (ibland är tyvärr HR-avdelningen också helt värdelös). Är du fackansluten? Kanske du kan prata med en jurist på facket? Det är viktigt att anmäla också för att visa att chefen, eller vem det nu är som mobbar, har ett beteendemönster. Att det inte bara handlar om dig eller om enstaka gånger. Så även om du beslutar dig för att lämna ditt jobb hjälper du nästa person som befinner sig i din situation.
Kan någon av er läsare dela med er av erfarenheter och goda råd?
Och kom ihåg, det är absolut inte fel på dig!
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anonym · 13 years ago
Jag har erfarenhet. Oberoende av vad lagen säger så är det aldrig mobbaren som flyttar på sig. Mobbningssituationer gör alla omkringvarande så obekväma att de bara drar sig undan (inklusive HR). Det enda man kan göra är att själv byta jobb. Så mitt råd är: Börja söka nytt jobb genast!
Rockpaperscissorlizardspock · 13 years ago
Du är inte ensam! Jag har också erfarenhet och det jag har lärt mig är att folk ställer sig på den mobbades sida i teorin men inte i praktiken med resultatet att man på stora företag blir känd som "svår" och "konfliktbenägen". Du får svårare att byta jobb inom koncernen och i värsta fall även utanför. På små företag är det ännu värre pga chefen/ägaren ofta kommer undan med att bete sig som allsmäktig och folk nickar och ler för att inte själva råka illa ut (jag vägrar numera att arbeta på små ägarledda företag).Rakt emot allt jag tror på angående rätt och fel på ett moraliskt plan så är mitt råd att ligga lågt, söka jobb som en jävla dåre och prata med så få människor på jobbet som möjligt för även om synen på mobbning som något stigmatiserande för den som mobbas förändrats retoriskt så har den för de allra allra flesta inte förändrats i praktiken. Prata med vänner, släng ut en kommentar som du gjorde här och krama extra hårt på någon som betyder mycket och ta dig ur situationen så fort du bara kan, det kostar mycket att vara kvar i en arbetsmiljö där man mår dåligt.(och sen, när man är home-safe på ett annat jobb DÅ kan det vara läge att anmäla och driva en process för att få skadestånd så anteckna och spara allt som händer och sägs. Skriv dagbok helt enkelt.)Lycka till!
minna lindeb · 13 years ago
Når jag studerade litteratur jobbade jag i Unis cafe'. Jag gjorde som jag blev tillsagd och skalade potatis. För hand.Fattade nada.Sen blev det lillajulsfest.Jag satt med vid bordet men ingen pratade med mej.Jag bara kände att nånting var helt år skogen. Och det som var åt skogen var C, arbetsledaren.Under småtimmarna kröp Saija fram och frågade mej hur jag står ut med C?-Vah vadå? undrade jag. För jag hade redan tagit för givet att eftersom jag är finlandsvensk och dessutom studerande "bättre bemedlad" får jag ta skit. Så är det nu bara.Saija sa: Det här är för jävligt.-Aj e det? undrade jag. vaffö dåd då?Nå det finns liksom en potatisskalare i rummet intill. En automatisk. En maskin. Du sitter där med potatissäcken för att C vill det.Jag slutade jobbet. Följande dag. Blev mållös och äcklad. Gick aldrig tillbaka.
Anonym · 13 years ago
Ja, precis tvärtemot vad min moraliska kompass säger så håller jag helt och fullt med ovanstående. För självkänslan och dit eget välmåendes skull - leta nytt jobb och ta dig därifrån illa kvickt. Jag har själv varit på ett riktigt värdelöst ställe. Tur i oturen kanske så var vi flera som mådde dåligt av situationen, dock var jag först ut med att säga upp mig och fler skulle följa efter. Alla av samma anledning, men inte har något hänt i ledning för det.Så tyvärr sätter jag inte mycket hopp till förändning.Dessa svin till peroner har kommit dit de är just pga svin och det ändras inte i första taget. Och nu var detta inte på ett företag utan i politiken och då på den (enligt mig) sida som utåt sätt är solidariska och står på den svara sidan - visade sig bara vara i den stora världen för personalen kunde de behandla hur som helst. För mig slutade det en novemberkväll efter att jag brutit ihop inför första tillgängliga vänliga själ - min då 4-åring (inte särskild bra och genomtänkt). På kvällen ringde jag min bortresta som utan betänkligheter (på bla vår usla ekonomi) övertygade mig att så här kan man ju inte måsta ha det och att allt kommer att ordna sig. Så dagen efter sa jag upp mig. Faktiskt det bästa jag nånsin gjort. I efterhand så känns det så underligt att jag lät det gå så långt. Så pepp och kram till dig, sök nytt jobb så fort du bara kan. Allt gott!/J
Anonym · 13 years ago
Mäh, jag kan inte skriva tydligen. Ska stå:-Svin till personer-solidariska och står på den svaga sidan -min bortresta sambo som utan /J
Emma · 13 years ago
Usch och fy vad jag känner igen mig. På en tidigare arbetsplats var det just en sån där ingrodd översittarkultur. Man går och fattar inte varför man mår dåligt, man har ju på pappret ett schysst jobb. Det var först när jag bestämde mig för att säga upp mig som jag kunde se sakerna lite mer utifrån. Små nedsättande kommentarer, rövslickeri gentemot chefer, ingen som säger ifrån och om någon gjorde det resulterade det ofta i kollektivt nedtryckande på diverse subtila sätt. Jag sa upp mig, liksom många andra duktiga medarbetare med stark självbevarelsedrift. Kanske hade man kunnat bryta kulturen som fanns på arbetsplatsen om man var flera beslutsamma kollegor, stöd av facket (min arbetsplats var inte knuten till kollektivavtal), men man kan inte ändra på cheferna så länge de befinner sig i sin egenskapade miljö och kultur. Jo kanske kanske om man får stöd från ännu högre ort - styrelsen. Min erfarenhet är att dessa människor endast imponeras av makt.
Anne L · 13 years ago
Mitt råd skulle också vara att söka nytt jobb istället för att fastna i den där destruktiva arbetsmiljön du beskriver. Jag tycker du bara ska tänka på dig själv här, du bränner ut dig i den där situationen.MEN, sen är ju livet långt och även om det inte heller är hälsosamt att gå omkring med ett hämndbegär hur länge som helst, så tycker jag att det lönar sig att inte bara välja sina strider, utan också tidpunkten för dessa strider. Kanske du i framtiden har möjlighet att konfrontera asshole-chefen från en säker position. Vilken skön känsla! Och även om det aldrig ens skulle hända, kan du alltid redan nu fantisera vad du skulle säga då, för att få ut lite av din frustation. Kämpa på och det löser sig vill jag också ännu hälsa dig!
Anonym · 13 years ago
Åh vad skönt att läsa att man inte är ensam - men samtidigt så hemskt att så pass många känner igen sig. Peppande dock att ni alla verkar tagit er ur era respektive situationer - jobbar också på att komma därifrån. Tänkt på det redan i en evighet och lekt med tanken men så kommer det bättre dagar och jag gillar ju jobbet... Men nu har bägaren liksom runnit över.Å andra sidan är jag lite rädd för att gå vidare också för det känns som att det står "offer" skrivet i pannan på mig och jag är orolig för att kanske få det ännu värre - har blivit mobbad i många kontexter tidigare också... Jag är ganska präktig, vältalig och ganska snygg vilket sticker i ögonen på folk förstås, men samtidigt är jag jävligt nördig och ganska osäker vilket gör mig till ett perfekt offer.Slutligen måste jag också säga att det där att uppfattas som "svår" och " konfliktbenägen" är så sant. Har för mig att jag upplevs som ganska jobbig för att jag tar åt mig och blir ledsen och inte är särskilt bra på att dölja det...TACK TILL ALLA SOM KOMMENTERAT.
Pia · 13 years ago
Jag har haft en riktig horrorchef för flera år sedan. Nu har jag ett datum när jag ska gå och vittna i rätten för att nån annan, starkare än jag, gjort nåt åt saken. Känns bra! Fick dessutom veta i misstag att jag även finns på hans vittneslista (fast han inte ens frågat mej) och att han tydligen tror att jag ska säga nåt positivt om honom. Kommer att bli mycket intressant. Som de andra redan skrivit: sök dej bort och bygg upp ditt självförtoende igen (det behövde jag verkligen). Som kuvad och sårad har du ingen styrka att försvara dej med.
Anna · 13 years ago
Kämpakramar till dig.Det är en väldigt viktig sak man borde försöka orka göra i dessa situationer: dokumentera. Varje gång du får höra skit, eller vad det än är fråga om - skriv! Vem sa/gjorde vad, datum, klockslag. Det kan kännas tungt att sätta ner orden men det hjälper dig att visa vad som hänt. I situationer där ord står mot ord är det skrivna ordet värdefullt.Lycka till!
Rockpaperscissorlizardspock · 13 years ago
Jag tror ibland att vi som blivit mobbade tillskrivs en identitet som "perfekta offer" som är alltför lätt att ta till sig. Det var lite det jag menade med att synen på mobbing må ha förändrats i retorisk mening men inte i praktiken.När du beskriver dig själv: Snygg, nörd, osäker så kunde du lika gärna beskrivit mig.Men det är ju faktiskt så jävla enkelt att den som är taskig mot dig för att du ser bra ut, är nördig eller osäker är inte det pga dina karaktärsdrag utan pga sina. Det är inte mer socialt accepterad att mobba än att vara osäker eller nördig, men det blir nog så att det känns så ibland för ingen jäkel vågar stå upp och säga ifrån i praktiken.Nu borde jag haft någon käck slutkläm här men hjärnan räcker inte riktigt till känner jag. Min poäng var bara att jag tror att du gör dig själv en stor tjänst om du låter bli att leta anledningar till deras beteende, både hos dig själv och hos dem. Mobbing är lika irrationellt som våldtäkt eller andra förtryckarhandlingar och saknar rationell förklaring.Ta hand om digkram!
Ida · 13 years ago
1. Dokumentera allt2. Skaffa nytt jobb så snabbt du bara kan.3. Anmäl (om du orkar)Det går inte att vinna så länge du är i beroende ställning. Som någon annan skrev så är det lättare att se dig som problemet än tex chefen. Mobbing är ganska vanligt både i skolan och i arbetslivet det finns en hel bra skrivet om det på engelska (och franska om du läser det) som kanske kan hjälpa dig att faktiskt inte se dig som den som på någotvis har orsakat att du blir mobbad. Jag tror att du kan hitta en hel del genom att bara googla. Tex: http://hubpages.com/hub/When-You-Are-Bullied-At-Work
Anonym · 13 years ago
Till alla som är rädda för att det står offer i pannan och att problemen ska upprepa sig på nya jobbet: NEJ. Det kommer inte att hända.Då jag blev mobbad var mina chefer och HR flata. Min enda styrka var arbetsplatsläkaren som hjälpte mig se att det inte var mig det var fel på utan dynamiken på jobbet (där en person fick terrorisera kollegor - turvis utsattes flera av oss under många års tid). Så småningom vågade jag säga upp mig, och nu har jag ett roligare jobb i en mycket friskare arbetsmiljö. Här har jag nu varit i flera år och blir INTE mobbad. Man har INTE offerstämpel i pannan.Gå vidre, snarast. Det finns flera roliga jobb där ute, och samtidigt kan du förhandla upp din lön osv.Om man orkar kan man förstås anmäla, men jag själv har tänkt att min bästa hämnd är att öppet visa hur bra jag har det nu - bättre än mobbaren och flata cheferna.
suziluz · 13 years ago
Jag blev trakasserad av en chef för många år sedan. Tur i oturen var att det var en projektanställning, så jag skulle ändå inte stanna längre än mitt kontrakt löpte, men det var riktigt, riktigt tungt medan det pågick.Jag anmälde henne till facket, och då visade det sig att jag inte var den första. Hon hade regelbundet fått klagomål på sig, och bara det var så skönt att höra (apropå att det är lätt att tro att det ligger hos en själv). Det ledde till en utdragen och plågsam process, men den i sig ledde till att hon prickades och så småningom faktiskt lämnade sitt jobb. Så mitt bästa tips är att ringa facket. Både för din egen skull, men också för andras som kan råka ut för samma person.
Anonym · 13 years ago
Åh det skär mig i hjärtat att läsa. Särskilt kommentaren där du tackar får mig att känna att detta kunde varit skrivet av mig själv för fem år sen. Jag hade en chef som satte upp mig på piedestal. Vilket redan det var sjukt. Det är nog då man bör börja söka sig vidare.. Så blev jag vittne till hur han tuggade i sig en "frivilligarbetare" och spottade ut honom för att slutligen trampa på resterna. Ett raserianfall helt från ingenstans. Ett skämt som misstolkas och så bang.. Jag la mig naturligtvis i och försökte lägga till rätta. Det skulle jag inte ha gjort.. Jag hade en ledig dag efter detta och när jag kom åter till jobbet så var jag ute i kylan. Det hade kallats till ett möte och det hade pratats bakom min rygg. Alla såg på mig med sorgsna ögon men ingen pratade med mig. Jag var redan på väg från företaget för jag skulle flytta. Sluttiden blev en mardröm. Jag bad om ett samtal med chefen och det blev en timmes monolog fr hans sida om mina brister, hur värdelös jag var, hur glad man var att jag skulle sluta. En mental våldtäkt. Jag har aldrig mått så illa i hela mitt liv. Jag försökte se att han faktiskt var psykiskt sjuk men nånstans så tränger sig skuld och skamkänslorna ändå in. Så nedbrytande. Det äter en.Så jag säger till dig: Du har inget att tveka om. Ta dig ur en sjuk situation. Dina tankar, ditt hela vara påverkas negativt dagligen. Gå så fort du kan. Du har ingen stämpel i pannan. Men det är bevis för att du påverkas att tro illa om dig själv. Det jag ångrar mest av allt är inte att jag inte läste lusen av honom. Det känner jag inget behov av. Nej det jag ångrar är att jag inte anmälde honom efter att jag dragit. Min självkänsla var så knäckt att jag inte orkade eller vågade. Din sista mening:"upplevs som ganska jobbig för att jag tar åt mig och blir ledsen och inte är särskilt bra på att dölja det"... Sån är jag också. Har läst "Drunkna inte i dina känslor" den kan vara till hjälp och tröst. Jag önskar dig styrka och mod att ta dig ur din situation. Minns att du är bra som du är och att det väntar en arbetsplats på dig där du kan vara dig själv och bli omtyckt. En stor varm kram! //Anne
Johanna · 13 years ago
Jag vill i sammanhanget berätta att Delphine de Vigans ”Underjordiska timmar” nog var den första bok som jag läst om arbetsplatsmobbing och jag rekommenderar läsning. Jag håller med Anne här ovan: gå så fort du kan! Din chef är en gallblåsa som förgiftar ditt liv.
Anonym · 13 years ago
Kom ihåg att du är fin som du är, stark, klok och en bra arbetstagare! Kom ihåg det - oberoende av vad som händer! Ibland är det ju super svårt att sätta fingret på vad som sker och varför något känns som mobbning. Mycket handlar ju om språk, retorik och underförståda meningar, så det kan kännas helt oerhört sårt att sätta mobbaren 'på plats' eller överhuvudtaget svara.Därför rekommenderar jag varmt Elaine Eksvärds bok 'Härskarteknik'.
Peppe · 13 years ago
Så hemskt att så många av oss varit med om sviniga chefer. Kram på er och tack för att ni stöttar de som har de svårt!
ello · 13 years ago
För mig löste sig en obehaglig situation till det bästa. En manlig kollega på en annan avdelning slängde sig med sexistiska kommentarer och halvdolda inviter under en lång tid. Jag berättade för min chef, som bad mig skriva ner mina upplevelser och prata med HR. HR tog tag i saken, hade ett samtal med mannen i fråga som givetvis inte hade en aaaning om hur jag uppfattade honom. I samma veva uppdagades det att även andra tjejer upplevt honom som obehaglig. Trakasserierna upphörde och visst blev det dålig stämning varje gång jag hade med honom att göra, men hellre att han mådde dåligt över sitt beteende än jag. Sen slutade han, och det är så det ska vara, inte tvärtom.