Introverta och extroverta
14 years ago
hej! bloggar från maggans dator som är förlamad på vänster sida. orkar inte komma ihåg shiftknappen till höger så det blir en text med gemener. dessutom är internet sunkigt här ute i vildmarken.
dimman har legat över västnyland hela dagen medan jag i min ensamhet har petat i manus, krattat löv, lyssnat på podcast och läst holmström. (litet, mycket trevligt besök av karin som också befann sig i den här delen av landet). jag älskar att vara ensam och har myst så mycket i min ensamhet att jag kom att tänka på en text av therese bohman som diskuterar boken introvert, den tysta revolutionen av jonas jonkman.
tydligen kan man dela in folk i två kategorier (fast alla ligger naturligtvis på en skala mellan dessa extremer): introverta och extroverta. snabbast svar på vilken av kategorierna man tillhör ger frågan "har du behov av ensamhet eller sällskap?".
enligt bohman och jonkman har introverta aldrig tråkigt. introverta gillar långa texter och långsamhet i största allmänhet, tänker innan de talar, funderar innan de agerar och har ett stort behov av att vara för sig själva. enligt jonkman finns det dessutom ett samband mellan hög IQ och introvert personlighet. bohman skriver. "Och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag den introverta prioriteringen att vara en privat person och att umgås med sådana: människor som inte berättar vad som helst för vem som helst, vilket gör det hisnande att långsamt gräva sig djupare in i varandra. Introverta personer är ofta passionerade under ytan, och självständiga tänkare, befriade från ängslighet och viljan att vara till lags."
sedan hittar jag lisa magnussons text som påpekar att det finns en skillnad mellan att vara blyg och att vara introvert. "Det finns ju emellertid ingenting som tyder på en koppling mellan inåtvändhet och intelligens, begåvning och kreativitet. Och även om böcker är ett underbart sätt att fly in i sig själv så finns det ju hur många enstöringar som helst som hatar att läsa, som inte heller kan räkna matte, som ärligt talat inte är särskilt klyftiga alls. Är då de ointelligenta och obegåvades inåtvändhet mindre äkta?"
just nu hyllas de extroverta. man ska vara öppen rolig och ta plats. att vara social är viktigt i de flesta jobbsammanhang. intervjuas man för ett jobb ska man berätta om hur driven och framåt man är. hur man tar för sig. därför är det skönt med en texter, som bohmans, som tar den andra sidans parti. är man tyst uppfattas man lätt som tråkig och lite besvärlig att umgås med.
jag antar att jag precis som de flesta av oss är en blandning. jag är introvert enligt definitionen att gilla långa texter och att vara ensam (den mest vägande orsaken till att jag löptränar är ju att jag då får vara ensam), men samtidigt har jag inget emot att stå i centrum och socialisera med folk. dessutom uppfattar jag mig själv som hyfsat social.
puff: inom kort ska jag på önskan av läsare blogga om nice run och varför två fel inte gör ett rätt.
dimman har legat över västnyland hela dagen medan jag i min ensamhet har petat i manus, krattat löv, lyssnat på podcast och läst holmström. (litet, mycket trevligt besök av karin som också befann sig i den här delen av landet). jag älskar att vara ensam och har myst så mycket i min ensamhet att jag kom att tänka på en text av therese bohman som diskuterar boken introvert, den tysta revolutionen av jonas jonkman.
tydligen kan man dela in folk i två kategorier (fast alla ligger naturligtvis på en skala mellan dessa extremer): introverta och extroverta. snabbast svar på vilken av kategorierna man tillhör ger frågan "har du behov av ensamhet eller sällskap?".
enligt bohman och jonkman har introverta aldrig tråkigt. introverta gillar långa texter och långsamhet i största allmänhet, tänker innan de talar, funderar innan de agerar och har ett stort behov av att vara för sig själva. enligt jonkman finns det dessutom ett samband mellan hög IQ och introvert personlighet. bohman skriver. "Och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag den introverta prioriteringen att vara en privat person och att umgås med sådana: människor som inte berättar vad som helst för vem som helst, vilket gör det hisnande att långsamt gräva sig djupare in i varandra. Introverta personer är ofta passionerade under ytan, och självständiga tänkare, befriade från ängslighet och viljan att vara till lags."
sedan hittar jag lisa magnussons text som påpekar att det finns en skillnad mellan att vara blyg och att vara introvert. "Det finns ju emellertid ingenting som tyder på en koppling mellan inåtvändhet och intelligens, begåvning och kreativitet. Och även om böcker är ett underbart sätt att fly in i sig själv så finns det ju hur många enstöringar som helst som hatar att läsa, som inte heller kan räkna matte, som ärligt talat inte är särskilt klyftiga alls. Är då de ointelligenta och obegåvades inåtvändhet mindre äkta?"
just nu hyllas de extroverta. man ska vara öppen rolig och ta plats. att vara social är viktigt i de flesta jobbsammanhang. intervjuas man för ett jobb ska man berätta om hur driven och framåt man är. hur man tar för sig. därför är det skönt med en texter, som bohmans, som tar den andra sidans parti. är man tyst uppfattas man lätt som tråkig och lite besvärlig att umgås med.
jag antar att jag precis som de flesta av oss är en blandning. jag är introvert enligt definitionen att gilla långa texter och att vara ensam (den mest vägande orsaken till att jag löptränar är ju att jag då får vara ensam), men samtidigt har jag inget emot att stå i centrum och socialisera med folk. dessutom uppfattar jag mig själv som hyfsat social.
puff: inom kort ska jag på önskan av läsare blogga om nice run och varför två fel inte gör ett rätt.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Eva · 14 years ago
Hej!Tack för boktipset, jag skall absolut läsa Linus "Jonas" Jonkmans bok :-)
Fransyskan H · 14 years ago
Hm. "Magnusson: att det finns en skillnad mellan att vara blyg och att vara introvert". En frâga jag alltmer funderar pâ, desto mer sedan jag har en dotter, 4, som redan liknar mig själv. "Blyg", vad är det egentligen? Är det inte = vara introvert? dvs, man kan tyckas blyg, anse sig blyg, för att, vips, situationen senare, kontexten senare, inte alls anses vara det/anse sig vara det. Jag ser henne i siutationer där hon uppfattas blyg, där jag ser hur hon känner in, studerar, och ögonblicket utom synhâll för "de andra", blir âter en "oblyg" människa. Eller när hon givits tillräckligt tid för att hinna hitta fram till sig själv i gruppen. Dvs 2, "finns" egentligen konceptet blyg om man har full tillgâng till en person?I övrigt hâller jag med om samtligt i ditt inlägg. Tänkte själv pâ ensamheten när jag sprang i förrgâr - tro sjutton allt fler mammor springer..., hoho.
Helena S · 14 years ago
Egen tid är en mänsklig rättighet. Därför duschar jag ogärna i sällskap. Jag har aldrig uppfattat blyghet som något introvert, se tex på barn som först är blyga och sedan håller låda för land och rike så snart de blivit varma i kläderna.
den elaka bloggaren · 14 years ago
introversiteten borde få mer uppskattning, alltså inte att vissa mänskor ska vara introverta, utan att vi alla behöver tid för att lyssna inåt, titta inåt, isolera oss. och det har den behövt länge (mer uppskattning), men utvecklingen går ständigt åt andra hållet. hur många är det som inte någongång har suttit på vessan med twitter eller facebook öppet, räck upp handen - de självklara stunderna för ensamhet med sina egna tankar blir allt färre...
Hannah · 14 years ago
Har läst mycket om detta, eftersom jag själv är tydligt introvert och emellanåt lider av att leva i en värld där extroverthet är en dygd. Tur så bor man åtminstone inte i USA där introverta barn t.o.m. skickas till pyskolog.En bra fråga man kan ställa sig själv om man funderar på vilken av rollerna man går omkring och bär på är ifall man laddar sina batterier genom att ta det lugnt (t.ex. läsa en bok, gå ute i naturen) eller får man energi och extra studs av att träffa folk och socialisera. Jag själv tycker väldigt mycket om att träffa människor, även om jag aldrig lärt mig small talk och det där med att mingla (är stereotypen av en intorvert betraktare), men även om jag haft sjujäkla roligt på ett socialt vis så känner jag mig fullständigt drenerad och död efter en tid av sådant. Det är alltså i lugnet och stillheten som jag vilar och bygger upp mig själv. Nån som är tydligt extrovert suger igen åt sig energi från happenings och andra människor, ju mer det händer, desto bättre.En enormt bra bok om ämnet är "Quiet" (The power of introverts in a world that can't stop talking) av Susan Cain. Den går igenom ämnet från olika håll och kanter, bl.a. när det gäller studier, arbetsplatser (problemet med öppna kontor och brainstormingssessions etc. och dessutom de extroverta chefernas och investerarnas roll i den senaste bankkrisen (risktagning vs. en mer försiktig approach) osv. Faktiskt intressant och läsvärt, även om det flesta såklart baserar sig på det amerikanska samhället.
Linus · 14 years ago
Alltså om jag fick en krona varje gång jag kallades Jonas... ;)