Stan och lande
14 years ago
På åtminstone Linns och Amandas bloggar har det pratats om var man ska låta sina barn växa upp. Landet versus staden. Jag vet ju ingenting om barn så jag tänker inte ge mig in i debatten mellan lande och stan och vad som gör de små älsklingarna lyckligare. Dessutom hör den här diskussionen till kategorin frågor där alla hoppas att det ska finnas bara ett korrekt alternativt att välja. På så vis behöver man inte oroa sig för att göra fel.
Någonstans kommenterade någon att staden är så anonym jämfört med en liten ort där alla känner varandra. Att man i stan inte känner butiksbiträdet, brevbäraren och grannarna. Det här funderade jag på i dag då jag var ute och sprang. Min stad är inte anonym. Jag skojar med tjejen i bageriet uppe på gatan, vet vilket butiksbiträde i Alepan som pratar svenska, vinkar åt Juppi som jobbar på Ysi och träffar minst två-tre bekanta på vägen hem från jobbet. Jag tror att man skapar ett litet område för sig själv i den stadsdel man bor.
Någonstans kommenterade någon att staden är så anonym jämfört med en liten ort där alla känner varandra. Att man i stan inte känner butiksbiträdet, brevbäraren och grannarna. Det här funderade jag på i dag då jag var ute och sprang. Min stad är inte anonym. Jag skojar med tjejen i bageriet uppe på gatan, vet vilket butiksbiträde i Alepan som pratar svenska, vinkar åt Juppi som jobbar på Ysi och träffar minst två-tre bekanta på vägen hem från jobbet. Jag tror att man skapar ett litet område för sig själv i den stadsdel man bor.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
minna lindeb · 14 years ago
Ja, det tror jag också.Man skapar sitt yttre rum genom den man är.Ganska långt i allafall, sen finns det ju grannar och grannar (och svärmödrar).Om jag fick välja skulle jag bo i skogen. I ett träd. För att få vara ifred.Men då skulle jag måste ärta upp mej på fåglarna eller äpplena istället...
Peppe · 14 years ago
känner igen mig väl i det där med att få vara ifred. ibland slås ja av att det kanske är min största drivkraft.
Mia Skrifver · 14 years ago
Om nån skulle slänga ut mig på landet skulle jag bli galen. Tror att jag mår bra mycket bättre av att bo mitt i stan. Det gör mig gladare. Alltså till en bättre mamma. Och en bättre mamma eller en galen mamma? Ja det är frågan.
den elaka bloggaren · 14 years ago
åtminstone tycks en uppväxt i en stad med mer än 100 000 invånare tyvärr kunna öka risken för psykisk sjukdom, enligt det här http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/16880/1675_1676.pdf
Peppe · 14 years ago
Elaka (och Mia): spontant skulle jag ha tippat på det motsatta, me så vet jag ju inte så mycket om medicin heller.
Anonym · 14 years ago
Kan vi inte prata om pinsamma situationer? Situationer då man känt sig förnedrad. Kände mig förödmjukad igår och behöver få läsa lite om andras pinsamheter för att det ska gå om och jag ska kunna börja leva som vanligt igen.
Charlotte Vainio · 14 years ago
Nu har ju vi just hittat ett hus på landet, för att det är vad vi drömmer om för våra barn, men jag tror absolut inte att det är det bästa för alla.Själv är jag uppvuxen i en liten håla där väldigt lite hänt sedan medeltiden (och tro mig, jag är historiker) och det var inte alls så roligt alla gånger det där med att alla känner varandra. Det finns ingen anonymitet, inget vara i fred, inget göra bort sig och bli förlåten. Samtidigt finns det förstås också trygghet och en känsla av att bli sedd (hela.jävla.tiden).
Anna-Stina · 14 years ago
Själv har jag inga barn men jag tror i alla fall inte så mycket på det där med stad vs. landet. Man kan ha det bra precis var man än bor. Och barn anpassar sig. Själv är jag från landet men bor nu mellan Lima och Bogota och det finns barn överallt. Jag känner många nordbor som bor i dessa trakter med sina barn och de har det bra. Vare sig man växer upp mitt i Bogotá eller på landet i lilla lilla Finland kan man ha en riktigt lycklig barndom. Det är sen andra grejer som påverkar om barndom varit bra eller inte.
Lina · 14 years ago
Det eviga dilemmat. Jag vet att vi aldrig kommer lämna stockholm, p.g.a. min mans jobb, men som jag kan l ä n g t a efter något annat även om jag trivs väldigt bra egentligen. Sen när barnen kommer in i bilden blir det så mycket att ta hänsyn till.
den elaka bloggaren · 14 years ago
peppe: really? själv kändes nyheten inte särskilt överraskande, men då är ju min föga fascination för storstaden som livsmiljö redan väldokumenterad.
Peppe · 14 years ago
elaka: skoja ba. vet hur du känner och att du antagligen har rätt.
Peppe · 14 years ago
Anna-Stina: Tack för ditt uppfriskande perspektiv!Lina: intressat! Vad längtar du efter?