Blåtiran fick mig att minnas tillbaka en Valborgsmässoafton då jag hade en dålig pojkvän som brukade bli våldsamt svartsjuk när han blev full (och var nykter). På vägen hem från en fest började vi bråka. Jag sade att jag inte ville att pojkvännen skulle sova över hos mig, men han insisterade. När vi kom fram till min gata beslöt jag mig för att spurta ifrån honom. Jag fick ett ordentligt försprång (snabb redan då!), men när jag närmade mig min port insåg jag att jag aldrig skulle hinna slå in dörrkoden. Jag fortsatte vidare längs med gatan och dunsade plötsligt in i ett gäng killar.
Vid det här laget hade pojkvännen knappat in ordentligt och skrek nåt oförskämt åt mig. Snubbarna stannade upp och frågade om jag var okej. Jag fick en idé och undrade om de kunde tänka sig att hålla i min kille i några minuter så jag hann in genom min port och kunde låsa om mig hemma. De gjorde de så gärna.
Följande morgon steg jag upp tidigt för att träffa några kompisar i Kajsaniemiparken*. Min kille var också där. I stora solglasögon trots att det duggregnade. Snart började det gå ett rykte om att han gömde en gigantisk blåtira bakom glajjorna och att det var jag som i självförsvar gett honom den. Jag korrigerade aldrig ryktet.
*en gång om året, den första maj, förvandlas Kajsaniemiparken från våldtäktspark till finlandssvensk mingelpark.
Anonym · 14 years ago
Uj,uj! Bra att du kom ur det där. Det finns en del värre människor vet i alla fall jag som träffat på åtminstone tre. En kunde inte ta nej på dansgolv&bar; och jag sprang när jag väl fått ut min jacka. Eftersom han hann ikapp fick jag återigen säga NEJ och sedan kuta hem till min bror istället för till mig själv. Andra gången var en kille med väl dåligt ölsinne som jag påmindes lite om i din berättelse. Nå det gick aldrig så långt utan honom bröt jag med enkelt och okej.Den tredje dåliga killen var en överraskning och kom att krypa mer under skinnet. Efter 1,5 år ihop kom märkliga straffbegär fram hos honom. Det blev en jobbig brytning där jag lämnade tvärt. Det tog lång tid att slicka såren (inga blåmärken dock). Men jag lämnade.Det konstiga är att omgivningen inte reagerar mer. Att det liksom finns så mycket överseende eller vilja att blunda om en kompis är elak, hotfull eller annat mot nån annan. Va fan är det? Det där accepterar inte jag av dem jag umgås med. Varför är det så få som säger nåt?Eller hjälper till att hjälpa nån ur en sån situation som det där gänget som du mötte.Men vilken triumfkänsla efteråt att man kommer väck från såna arslen, så känner jag.
minna Lindeberg · 14 years ago
Jag tycker Peppe borde kandidera som Jämställdhetsminister.Du fattas som verkställande instans bland ashålen som ännu saknar blåtira.
Peppe · 14 years ago
Anonym: exakt samma sak förvånades jag över. Trots att jag berättade om snubben för våra gemensamma vänner tyckte de inte att hans våldsamheter (som eskalerade) angick dem. Det var liksom en grej mellan oss två.Minna: hehe, tack för förtroendet. Kanske vi ta anilta en rekryteringsfirma som kan sköta om bemannandet av blåtireinstansen.
Charlotte · 14 years ago
Oj nej nej. Det är så tragiskt med varje kvinna som kommer fram en sån här bakgrund. Så många vi är. Alltför många fortfarande, och fler blir vi.
Anonym · 14 years ago
Jo förresten vill så här i efterhand tillägga att med mitt anonyma inlägg här menade jag med värre människor inte relativt värre än den personen du beskrev här. Med värre människor menar jag såna som är värre än de flesta andra. Alla har ju oftast nån sämre kvalitet som man är mindre stolt över men att vara riktigt elak, maktmissbrukande eller på onda sätt beräknande mot andra. Och det är värre än de flesta.Eftersom jag vanligen inte håller tyst om att jag råkat ut för såna värre typer så borde jag inte vara anonym nu heller. Det är ju jag den mestadels starka, rakryggade glada jäveln aka Emm.Tjingaling!
Johanna · 14 years ago
Haha det här var det knäppaste jag läst på hela dagen - underbar historia.