Substans
14 years ago
Karin skriver om att hon önskar att hon kunde vara lika öppen, arg, glad och hudlös som under bloggens början. Det jag minns bäst var hur hon i textform bland annat gav stryk åt farbröder. När bloggen växte och allt fler otippade människor läste den tonade hon ner och text förvandlades till allt fler bilder. Nu skriver hon att hon vill bli mer transparent igen
"...men med tiden, när man inser hur många och att lite vem som helst läser ens blogg, har man blivit mera skygg. Men den där skyggheten skall jag nu komma över har jag tänkt. Lika mycket bilder, men lite mera text är min plan. "
Jag känner på samma sätt, jag blir bara skyggare och skyggare med åren. Det är roligt att ha många läsare, men samtidigt jobbigt att så många läser. Ibland känns det som att hålla ett föredrag om där man bara kan se några få av alla de som sitter i publiken och lyssar. Då och då sträcks nån enstaka hand upp från publikhavet och en röst säger: Jag har en fråga!
Det fina är att de allra, allra flesta av er verkar vara så hiskeligt bra typer. Det känns som om vi är polare fastän vi aldrig träffat varandra (eller vissa av er träffar jag ju, ni säger bara inte att ni läser bloggen). Ändå får jag en pytteliten klump i halsen varje gång jag ser att Anonym kommenterat. Det är nästan alltid falskt alarm, men det händer att en hatare hittat hit. Den där klumpen i halen är konstig för jag är hårdhudad och glömmer fort bort när folk varit elaka mot mig. Dessutom behöver jag vanligtvis inte ens svara själv på dumheter, det sköter alltid någon läsare.
Ibland blir jag alldeles matt när jag tänker på att tusentals människor läser det här. Såna stunder vill jag bara radera skiten. Men det är alldeles för roligt att blogga för att jag skulle göra det.
Hur som helst så är det ointressant med oengagerade och opersonliga inlägg. Jag ska precis som Karin försöka visa lite mera hud. Alltså bildligt talat.
"...men med tiden, när man inser hur många och att lite vem som helst läser ens blogg, har man blivit mera skygg. Men den där skyggheten skall jag nu komma över har jag tänkt. Lika mycket bilder, men lite mera text är min plan. "
Jag känner på samma sätt, jag blir bara skyggare och skyggare med åren. Det är roligt att ha många läsare, men samtidigt jobbigt att så många läser. Ibland känns det som att hålla ett föredrag om där man bara kan se några få av alla de som sitter i publiken och lyssar. Då och då sträcks nån enstaka hand upp från publikhavet och en röst säger: Jag har en fråga!
Det fina är att de allra, allra flesta av er verkar vara så hiskeligt bra typer. Det känns som om vi är polare fastän vi aldrig träffat varandra (eller vissa av er träffar jag ju, ni säger bara inte att ni läser bloggen). Ändå får jag en pytteliten klump i halsen varje gång jag ser att Anonym kommenterat. Det är nästan alltid falskt alarm, men det händer att en hatare hittat hit. Den där klumpen i halen är konstig för jag är hårdhudad och glömmer fort bort när folk varit elaka mot mig. Dessutom behöver jag vanligtvis inte ens svara själv på dumheter, det sköter alltid någon läsare.
Ibland blir jag alldeles matt när jag tänker på att tusentals människor läser det här. Såna stunder vill jag bara radera skiten. Men det är alldeles för roligt att blogga för att jag skulle göra det.
Hur som helst så är det ointressant med oengagerade och opersonliga inlägg. Jag ska precis som Karin försöka visa lite mera hud. Alltså bildligt talat.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anonym · 14 years ago
De få gånger jag kommenterar din blogg är jag nog alltid bara "anonym". Är inte själv en särskilt offentlig person och känner mig ungefär exakt som en halvt osynlig i en jättepublik. Hoppas det går att vara sån även i fortsättningen :) Tycker det är kul att delta i diskussioner (sakligt förstås!) men mitt namn spelar ingen roll.
dudy · 14 years ago
Jag märkte igår när jag läste gamla inlägg att jag var mera frispråkig, mycket roligare och öppen när jag började blogga på ratata än vad jag är nu. Känner mig som en dammig mommo i jämförelse.
Anonym · 14 years ago
Tror att det är just där färska bloggares styrka e! Anonym jag också, men med devisen att jag inte skriver sådant jag inte kunde säga till mottagaren, dock blyg inför den stora okända läsarkretsen på ett sådant här ställe!
Peppe · 14 years ago
Anonym: man får nog vara anonym, jag respekterar det. Kan ändå inte undgå att bli lite kall inombords eftersom man aldrig vet vad de anonyma har på hjärtat.Dudy: jag vet. exakt så.Anonym2: så sant. och som sagt tycker jag att man får vara anonym så länge man uppför sig.
Titti · 14 years ago
Jag tycker det är många som funderar kring detta att i början av bloggkarriären var man mera färgstark i sina texter, skrev från hjärtat och hur frispråkigt som helst. Sen då bloggarna växt till sig och det går upp för en att det är många många obekanta som läser, inte bara familjen och vännerna längre, och som kanske vet vem du är men du vet inte vem de är så blir du lite mesigare i dina texter.Plus att det kommer många fler (inte alltid snälla) kommentarer och anonyma typer med i bilden...Jag har själv märkt samma i min, då jag bodde i helsingfors och skrev för de här hemma och ingen visste vem jag var skrev jag helt annorlunda. nu är jag en offentligt anställd person i ett litet samhälle på landet där det inte alltid finns så mycket folk med tolerans.Synd på många bra bloggar att man blir mer försiktig av sig :)
Charlotte · 14 years ago
Det här är jätteviktigt att diskutera! Tyvärr har jag inget vettigt att tillföra, för jag tycker att det mesta viktiga redan har kommit fram...Det enda jag tror skulle kunna hjälpa lite vore om alla snälla människor kunde lämna snälla kommentarer så att man slapp få bara en enda otrevlig kommentar. Om du förstår. Så att det snälla liksom tar bort det otrevliga. Därför försöker jag så ofta jag kan kommentera på andras inlägg jag tyckt varit bra, kanske genom att bara skriva just "bra".
Peppe · 14 years ago
Titti: jag har en polare som hel låste sin blogg och nu har runt 20 läsare. Det funkar superbra också i och med att folk som läser vågra kommentera mycket frispråkigare än på öpnna bloggar. Nackdelen är kanske att man inte når ut till så många.Charlotte: det uppskattas så sjukt mycket att få snälla kommentarer som dränkar de elaka som dyker upp ibland.
Fager Dam · 14 years ago
Jag har aldrig varit personlig eller frispråkig på nätet, så helt obekant situation för mig. Jag började blogga för att på ett enkelt sätt kunna visa bilder på tapeter och kakel för min mamma, och petade ett bokmärke till Fager Dam på hennes dator. Och så läste jag bara mode- och inredningsbloggar på den tiden.Men nu läser jag en massa olika typer av bloggar, och ibland får jag spatt och undrar om jag borde skriva om känslor eller berätta ngt om mig själv. Men jag har kommit fram till att jag inte måste något sånt, it´s my blog and I blog if I want to.
Lurkeslurk · 14 years ago
Man kan ju ha en signatur, om man vill vara anonym när man kommenterar, utan att ge Peppe klumpar i halsen. Så har jag gjort, för att nån av de första kommentarerna jag skrev så tyckte jag att jag inte skulle skriva ut mitt namn, lite av blyghet, lite för att jag inte vill känna att jag snyltar på Peppes kändisskap;-) Så fortsatte det av bara farten. Dessutom kan man vrida till Lurkeslurk på så många roliga sätt:-D Fast nu när det är Pridevecka så borde jag egentligen komma ut ur bloggskåpet ;-)
Peppe · 14 years ago
Fager dam: ja man måste ju inte vara privat och naken på bloggen. Jag tcyker att du sköter ditt bloggande på ett ypperligt sätt.Lurkeslurk: jag säger aknske inte det tillräckligt ofta, men jag uppskattar dina kommentarer mycket.
Vanessa · 14 years ago
Jag har en åsikt om detta! Jag vågar inte ens gissa hur många läsaren ni "storbloggaren" har dagligen och jag kan inte föreställa mig hur det känns att ens blogg blir läst av så otroligt många läsaren. Pressen och prestationsångesten är kanske snäppet större än hos en som kan ha 15 unika besökaren en fredag.Tänker du att varje läsare som kikat in skulle sätta sej i ett rum och rummet fylls av personer är det lite läskigt när man märker hur många som faktiskt hamnat på din sida. 100 unika besökaren låter mindre än om du skulle plasera dem i ditt vardagsrum. Det är en läskig tanke men hur många av dessa människor är elaka? En piku liten bråkdel. Och tänk på resten av folket som kikar in till och med flera gånger i veckan, och som kanske stöttar med en trevlig kommentar. Alla har inte så fint. Så inte är det så läskigt egentligen.Jag tycker det gäller de flesta bloggar när det kommer till den filtrerade verklighetsfrågan, alltså att man inte skriver mer personliga, tassiga stycken. Ja menar vad är det värsta som kan hända? Nån skriver en elak kommentar? En anonym som inte vågar visa sej själv när du vågade dela med dej en tassig grej? Det är ju bara personligt och modigt i slutändan att våga visa lite personlighet. Skulle det ske något pinsammare, tex att någon äldre släkting gått in och läst och tar upp grejen på en släktmiddag så skämta bort det för inte var inlägget knappast super allvarligt från början heller. Man ska våga stå för vad man gör! Jag röstar härmed på mer hud, bildligt talat.