Så här skrev Emmanuel Karlsten efter att ha sett diskussionen på Publicistklubben:
Framtidens journalister eller profiler kommer inte dubbas av journalisthögskolan, de kommer inte att adlas av traditionella tv-kanaler, utan växa fram från de som klarar av de sociala relationerna bäst. Det är därför journalister behöver vara varumärken. Eller kalla det att vara ”personlig”. Precis som vi behöver vara personliga när vi träffar folk vi intervjuar. Vi säger hej, pratar väder, drar en anekdot, visar oss närvarande och på samma nivå innan vi börjar vårt samtal.
Det har inte krävts tidigare. Då har det inte funnits särskilt många kanaler att välja på. Vi har tvingat in våra läsare, lyssnare och tittare till oss. Idag måste vi förtjäna vår plats. Det kan vi försöka göra genom att låta våra mediehus varumärken ta plats i sociala medier. Men där upptäcker vi snabbt att de knappast kan vara lika sociala som människor.
Läs hela texten här. Jag måste tillägga att journalister naturligtvis måste ha kunskap om källhänvisningar och kunna leverera material i ett sammanhang och gärna med en analys. I dag deltog jag i ett seminarium där framtidens journalistik diskuterades och under lunchen sade någon att de mest trovärdiga journalisterna är personer som är transparenta med sina värderingar och ställningstaganden.
Yvonne · 14 years ago
Även dagens hårda arbetsmarknad gör att arbetare blir varumärken. De skall prestera bättre för att vara mera eftertraktade på arbetsmarknaden. Detta fenomen gäller ej bara journalister utan även inom andra områden! :)
Anna · 14 years ago
Åh vad jag håller med om det sista, att man ska vara transparent. Vet att det är postmodernistiskt så det förslår, att det är tidsandan och allt det där. Men jag har det som mitt motto. I min undervisning och när jag jobbar med projektines.wordpress.com
Uppochhoppa · 14 years ago
transparens! viktigt o fint! jag har skrivit monsterinlägg om det precis nu, utgått från en annan diskussion, men väldigt intressant o viktigt!
Sylvia Bjon, journalist · 14 years ago
Nä, Emmanuel Karlsten, nu blev jag irriterad. (inte på dig, Peppe).Jag tycker mig ana att folk fullständigt tappat bort vad journalistik är. Hela varumärkesdiskussionen kretsar kring output, en liten del av arbetet. Fattar inte unga människor längre att journalistikens kärna är att *ta reda på* saker? Alla vill vara personligheter som skriver snitsigt / pratar roligt / odlar sin stil (=output) men utan att göra själva journalistikens grovjobb - ta reda på saker!! - allt det man gör INNAN man skriver / radiopratar / klistrar sitt fejs i tv-rutan. Ta radiopratet (jag tänker inte vara mer specifik). Det går numera ofta ut på personlig output, och det är ju trevligt. Men många avslöjar sin futila journalism med utbristanden som t.ex. "jag undrar hur vanligt det är att..." Då har man glömt att ta reda på detta innan man sätter sig i radion. Oj då.Det kan ta flera dagar i anspråk - eller veckor - att ta reda på saker, och under den tiden syns inte ens personlighet. Det kallas jobb.Ursäkta svadan, men jag blir ibland så desillusionerad. Låt mig inte störa, odla varumärken på bara, jag håller på att rota runt i mina jobbgrejer och vadar i papper upp till mina ofilade, ohippa fotknölar.
Peppe · 14 years ago
folk kanske blandar journalister med programledare.
Annika · 14 years ago
Jag måste erkänna att jag rent generellt har extremt lite respekt för journalister. Med undantag från de jag själv känner, och de jag läser och uppskattar. Det kanske finns en anledning till att "journalist" inte är en skyddad yrkestitel? Kanske handlar det om att det är en snedrektytering av personer som vill bli journalister, eller att det utbildas för många? Tycker personligen att det förhåler sig så att många av de skickligaste skribenter jag vet är journalistiska autodidakter.Det här med transparens, att kritiskt granska och förhåla sig någotlunda objektivt, tja - man behöver inte gå längre än till första bästa redaktion för att inse vilket skämt det är. Många journalister är inte bättre än de värsta, köpta bloggarna.
Fager Dam · 14 years ago
Bra sagt av Sylvia, att själva jobbet inte får glömmas bort. Och för unga mänskor, tänker nu på mig själv som 21-åring, kan det vara svårt att se förbi de där jobben som låter roliga. Som att vara programledare och skoja i tv.Men å andra sidan - att vara den granskande journalisten som verkligen tagit reda på saker kanske kan vara ett personligt varumärke?