Kärleken, den kärleken

12 years ago

Under de senaste månaderna har jag suttit och pratat med olika vänner som tvekat i sina förhållanden. De har pratat om hur fint de har det, men alltid avslutat meningarna med ett men. Sedan har de talat om att jobba på saker de gör eller pojk/flickvännen gör och att kämpa och att försöka och ni fattar. Jag sitter och lyssnar och hmm:ar och försöker vara klok och ocynisk, men det enda jag vill säga är: om man måste jobba och ändra på saker och försöka hela tiden så är det kanske inte meningen att man ska vara tillsammans!

Men jag antar att man måste inse det själv istället för att höra det från en besserwissrig brunett. Eller så funkar det plötsligt efter att man kämpat tillräckligt länge. Vad vet jag. Jag vet bara att det är så himla skönt att vara ihop med någon det är självklart att man ska vara ihop med.

Softy · 12 years ago
NåJAA-A!!! Jag har ju tidigare hört till den förra kategorin och kan bara konstatera hur fantastiskt det är att nu veta att det också existerar parförhållanden där man inte jämnt behöver tampas med just detdär eviga kämpandet och försökandet och blablabla. Att det bara kan kännas enkelt, naturligt, bra och, som du skrev, självklart!Man ska nog lyssna på dendär men-känslan... Den sitter där envist fast av en orsak.

Malin · 12 years ago
Menar du faktiskt att ett förhållande är dödsdömt om det finns saker man kämpar med? Nu vet jag ju inte hur stora saker dina bekantas "men..." inleder, men helt utan motgångar tror jag inte att man klarar sig. Jag tycker själv att jag har ett fantastiskt äktenskap, men om jag riktigt börjar gräva är det klart att jag hittar saker jag skulle kunna tänka mig att förändra. Saker som vi antagligen alltid kommer att få jobba på. Småsaker, förvisso, men ändå. Fundamentala olikheter jag och min man bär på som vi säkert alltid kommer att krocka kring. Och ändå vet jag ingen som har det så bra som vi.

linnea · 12 years ago
Efter 25 år kan jag säga att det går upp ner. Men det får inte kännas tröstlöst.

Anonym · 12 years ago
Efter att ha jobbat igenom några "men" som var verkliga avskrädesberg är min relation till min man nu otroligt fin. Vi vet var vi står helt enkelt. Ibland lönar det sig att kämpa lite - ganska mycket - men jag tror att grunden vi alltid stått på bestått av kärlek och lojalitet till varann. Den tål ganska mycket skräp, den grunden.

cruella · 12 years ago
Malin, jag tror Peppe menar förhållanden där dessa men och kämpanden och försök finns liksom hela tiden som svar på en ständigt gnagande fråga: Är detta rätt?Den verkar ju inte du ställa, eller hur?

Maggie - en rå bohem · 12 years ago
Den här gången håller jag inte ritigt med dig Peppe. Men om det är som Cruella ovan säger, så är det ju kanske en annan sak. Dvs. om MEN alltid finns där. Jag tycker det är en bra sak om man "jobbar" på saker och "försöker" emellanåt, istället för att genast ge upp. Kanske det är dagens individualism eller vad vet jag, men vi verkar vilja köra vårt race, utan att behöva ta hänsyn till så många andra. Att ändra på sina ovanor för någon annans skull är inte koscher, utan man bör göra det för sin egen skull. Det kan nämligen funka efteråt, efter att man funderat "är det här verkligen rätt?". Livet går ju upp och ner. Men jag måste säga, det är härligt att höra hur lycklig du är med Magnus :)

Malin · 12 years ago
Cruella: om det är på det sättet, att det är en alltöverskuggande felkänsla som genomsyrar förhållandet som Peppe menar är det en annan sak, men i och med att vännerna inleder med att prata om hur fint de har det med sina partners verkar det där men-et ändå komma just som ett litet men på slutet, och inte som den stora frågan.Jag tänker lite som Maggie, att man nog inte skall ge upp för snabbt. Det kan hända att man blir jättelycklig i längden av att avsluta ett förhållande, men det kan också hända att om man uthärdar de sämre perioderna belönas man med något ÄNNU bättre sedan.Men det är är klart, om det är svårt för dig Peppe att säga något till dina vänner, som du säkert känner rätt bra för att få sådana här förtroenden, är det ju ännu svårare för oss som kommenterar här att gissa vilka utmaningar de står inför.Men min fråga kvarstår: är ett förhållande dödsdömt om det finns olösliga problem, eller kan man lära sig leva med dem?

Sockerkaka · 12 years ago
Åh, jag håller med dig här! Det här hör lite ihop med det där att det normala och självklara ofta anses vara att leva i ett parförhållande medan för mig är "det normala" att vara singel. Många frågade varför jag var singel medan jag tycker att det som man borde kunna resonera för (ja inför sig själv alltså) är ju varför man är i ett förhållande. Det ska verkligen vara värt det, annars är det bättre att vara utan. Nu har jag pojkvän sedan ett par år tillbaka och jag måste medge att vissa av mina svartvita åsikter har suddats ut en aning men i det stora hela resonerar jag fortfarande på samma sätt.

Peppe · 12 years ago
Jag uttryckte mig kanske lite dåligt. Det är klart att man har problem och tycker att den andra är dum i huvudet ibland, men om man ständigt går och funderar på det där men:et och gör plus- och minulistor i sitt huvud så borde man kanske låta det gå.Jag tror att det är en myt att folk ger upp för lätt. Tvärtom tror jag faktiskt att man håller i hop för länge för att man är rädd för att vara ensam eller för att man tror att det "är det bästa man kan få".Malin: jag tror att det beror på problemen. Om problemen är att man slår varandra är det nog dags att ge upp, men om det olösliga problemet är att den ena hatar att dammsuga så kan man nog bita ihop.

Anonym · 12 years ago
"Jag tror att det är en myt att folk ger upp för lätt. Tvärtom tror jag faktiskt att man håller i hop för länge för att man är rädd för att vara ensam eller för att man tror att det "är det bästa man kan få"."det där gäller nya förhållanden, om man varit ihop i fem år så tror jag nog inte man ska ge upp för lätt. speciellt om man har barn. men i början av ett förhållande borde man nog fundera på om den andres dåliga sidor är såna att man inte kan leva ihop. och du har alldeles rätt i att folk inte borde vara så rädda för att vara ensamma.

Softy · 12 years ago
Herregud vilket bra svar Peppe! Jag tror också att det är en myt att folk ger upp för lätt. Dessutom är det ganska skymfande mot oss frånskilda. Som om man inte skulle ha försökt. Herregud vad man försökte. Och försökte. Och jag känner ingen som skilt sig eller gjort slut som efteråt önskar att de inte gett upp "så lätt". Snarare tvärtom. Men det är klart att ingen är perfekt. Och man lär sig att acceptera varandras brister. Och självklart kräver ett bra förhållande att båda jobbar för det. Och vill. Det är ju fullständigt självklart. MEN dendär skavande känslan när nånting ständigt känns lite obekvämt, det är liksom något annat. Som att varje dag gå i för trånga skor. Till slut hjälper det inte ens med Compeed längre.

Anonym · 12 years ago
Jag är ungefär där just nu och tvekar på vad jag ska göra med mitt förhållande. Till saken hör barn, bostadslån osv... det är nog lätt att säga vad man ska göra när man inte e där, men i forsen är det lättast att bara flyta med, tyvärr.

Peppe · 12 years ago
Anonym1: ja, det har du rätt i. Jag har också läst om den den femårsgränsen.Softy: du har mail.Aninym2: svårt så svårt om man har barn. Lyssna på magen. Kramar och styrka.

Anonym · 12 years ago
Eller så kan det ju vara så att "man" inte ger upp utan att ens man gör det. Utan att överhuvudtaget diskutera några men och om och varför. Och utan att meddela i förväg att han plötsligt tänkte liera sig med den 7 år yngre sekreteraren. Så kan det också gå. Om man inte är uppmärksam. Tydligen. Trots att man tänkte att "mellan oss är allt självklart, outtalat och givet". Bara så ni vet, alltså.

Sara · 12 years ago
Jag känner till folk som kämpar vidare med hårt ihopbitna käkar, som har gett sej fan på att det SKA gå - det som de i praktiken gör är att vänta på att killen/tjejen nog ska BLI den som de så gärna vill vara tillsammans med. Ain´t gonna happen, men man kan säkert viga sitt liv åt att vänta och kämpa också. Men det förefaller ju lite tungt.När det känns RÄTT känns det helt enkelt som att man inte har nåt behov av att FÖRÄNDRA, eller nåt krav på att FÖRÄNDRAS.

Peppe · 12 years ago
Anonym: nej men fy fan så vidrigt! hujedamig. och det kan antagligen hända oss alla fast vi inte vill tro det. är du okej i dag eller hände det nyligen?Sara: exakt.

tommix · 12 years ago
Brudar väljer alltid en man som dom sedan desperat försöker ändra i grunden. Allt ifrån hur sockor viks till hobbyn och umgängeskrets, inte alltid medvetet och heller inte illa ment. Hemligheten med att bibehålla ett förhållande är att ignorera kvinnans försök och fortsätta att vara sig själv. Om hon lyckas så tröttnar antingen mannen eller oxå kvinnan på förhållandet och det tar slut. Om du inte gillar hans kompisar, fejka att du gör det, om du hatar hennes blomkålsgratäng låtsas att du gillar den. Att fejka saker är kittet som håller ihop ett stadigt förhållande.

E · 12 years ago
Sen finns ju det tråkiga faktum att människor förändras över tid - somliga mer än andra. Så även om man var helrätt för varandra i väldigt många år, kan förutsättningarna bli annorlunda senare i relationen. Och vid det laget har man ju ofta byggt upp ganska mycket tillsammans, som är svårt att bara ge upp hoppet om.

Maggie - en rå bohem · 12 years ago
Precis som Anonym 1 sa, så gäller det där att ge upp "lätt" främst lite nyare förhållanden tror jag. Jag tvivlar inte på att de som genomgått en skiljsmässa inte har försökt och funderat. Och ni har så rätt i att vi inte borde vara så rädda för att vara ensamma eller singla.Men om det finns en myt om att "folk ger upp för lätt" så tror jag också att det finns en föreställning om den stora kärleken. Delvis influerad av filmvärlden. Jag talar alltså om orimliga förväntningar på att det alltid ska kännas rätt. Nu är det här ju förstås bara spekulationer, men få förhållande känns rätt år ut och år in misstänker jag. Jag menar alltså att det är okej att tänka "Är det här verkligen rätt?", eller klart som fan det är okej, men att man kan tänka så nångång och att det sen kanske inte alla gånger betyder att det är dödstöten för förhållandet. Men jag kan nog också tänka mig att ni har rätt med det där med känslan och förändringar. Det finns ju bara så stora nyansskillnader här: att förändra en ovana eller förändra sig som person, att tycka att ens partner är idiotisk eller att fundera om det hela är rätt. Är man lagd åt det lite mer dramatiska hållet så kan ju det ju verka värre än det är.

Anonym · 12 years ago
Tommix: så hemskt tragiskt du tänker... Varför överhuvudtaget ge sitt liv till någon man behöver ändra på? Det är ju bara slöseri på kvinnokraft. Jag hoppas du var ironisk

Anonym · 12 years ago
Tack för din omtanke, Peppe. Jo, jag är okej nu. Det var flera år sen det hände. Jag menade bara att det inte är så lätt - förhållanden, relationer, livet. Men vissa saker kanske är värda att kämpa lite för? En stund i alla fall? Det var det som förvånade mig mest. Att vi hade gift oss, investerat 8 år av våra liv och sen skulle vi inte ens diskutera saken.Nåja, jag mår finfint idag och insåg efteråt att det var rätt många saker som han hela tiden ville ändra på hos mig. Skönt att få vara sig själv och få bestämma själv. När vi gifte oss fick jag ett råd av en mycket klok vän som vän som själv varit gift i 30 år. Han sa att livet tillsammans går i 7-8 års-cykler. Vart 7e år ungefär är man så långt ifrån varandra det går, vart 7e så nära det går. Att vara gift länge handlar om att inte släppa taget det där 7e året... Att hela tiden förnya. Men det förutsätter ju så klart att det känns rätt från början. Om man börjar utan närhet, då är det nog rätt att släppa.

Peppe · 12 years ago
håller absolut med om att man ska kämpa och våga orka sig igenom de sämre perioderna, men om man går omkring med en gnagande känsla av att det inte är bra och aldrig riktigt blir av med den utan istället försöker övertala sig själv om att det också finns fint så ska man kanske gå vidare.men som sagt, jag vill inte komma och ge goda råd när det kommer till andra kärleksliv. kan bara tala ur min egen erfarenhet.

Anonym · 12 years ago
Nej, varje äktenskap är unikt, så det är svårt att ge nåt råd något som passar alla. Men jag håller helt med dig - när det skaver för mycket är det lika bra att avsluta. Fast kanske prata om det först? Så att den man lever med får en chans att åtminstone förstå hur partnern känner och tänker. Det hade åtminstone jag uppskattat. Det är svårt att få ett ordentligt avslut annars.Lycka till med äktenskapandet :-)!

Mrs Organizer · 12 years ago
Det är svårt detdär. När blir det där MEN:et för stort? Det var en terapeut en dag som sade: Är det rätt så är det lätt, är det lätt så är det rätt. Simpelt va? Men det är det ju inte. Så sitter du där med din väska packad för du vet att det är det smartaste du kan göra och för att du ännu har en chans att "börja pånytt". Men så tittar hans barn på dig och frågar, vart ska du? Så packar man upp sin väska och tänker att det nog blir lätt nån dag, för det känns ändå så fruktansvärt rätt emellanåt.

Anonym · 12 years ago
Ja, med barn så blir det ju ännu svårare. De väljer inte. Är det rätt (eller lätt) att bryta upp en enhet, en familj bara för att livet kanske inte dansar fram på en rosenbädd hela tiden. För att det gnager (inte är någon katastrof, men bara inte sådär kul som man tänkte sig). Och kommer det nånsin att göra det, dansa hela tiden alltså? Vissa problem tar man med sig till nästa förhållande. Ibland kanske man behöver börja hos sig själv istället - varför är inte jag nöjd? Svårt det där. Med relationer och livet. Det ska ju ändå bara levas.

Anonym · 12 years ago
Måste bara kommentera jag också. Jag var i nästan 10 års tid ihop med en kille, till och från. Vi var kära, men allt var bara så svårt. Jag ville inte ändra mig och inte han heller. Vi var nog också båda rädda för att vi inte skulle hitta nån bättre så vi höll fast i varandra alltför länge.Ett år efter att vi gjort slut dök min stora kärlek upp. Allt stämde och stämmer fortfarande och idag är vi gifta. Jag är tacksam varje dag för att jag träffade Mannen med stort M och oj så många gånger vi pratat om att vi skulle önska alla andra att få uppleva den riktigt stora kärleken som vi gjort. Alltför många av våra bekanta verkar ha hamnat i en bekvämlighetsfälla där man är ihop för att det är ok och att förhållandet nu inte är så illa. Min åsikt är att det inte ska vara halvbra, ett förhållande ska vara superbra. Det betyder dock inte att man kan vara hängig eller av olika åsikt nån gång, men grundkänslan KÄRLEK ska vara där varje dag. Sen vet man också att man hittat den stora kärleken när man vill vara den bästa partnern åt honom istället för att bara vänta på att han ska vara den bästa partnern för mig.

T-anna · 12 years ago
+1000 på detta. Jag är så satans trött på människor som tjatar om att Äfolk ger upp för lätt". För lätt för vaddå? Har man barn ska man förstås försöka göra deras liv så bra som möjligt, men har man det inte, vari ligger egenvärdet i Att Vara Ihop Med Någon? Antingen är man gladare när man är med människan, eller så är man gladare när man inte är det. Allt detta kämpande om jobbande för någon man varit ihop med i en handull år, allvarligt? Man kan ha roligare än att kämpa och jänka sig hela livet.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.