Självbiografiskt bloggande

Jill · 15 years ago
Visst känns det lite som om man känner personen ifråga, i alla fall vad gäller intressen och möjligtvis värderingar, ändå förstår jag ju att det är den del av personligheten och livet som syns på blogget som bloggaren önskar visa upp. Bloggarna är inte ärliga eftersom en stor del lämnas bort och därför blir sanningen förvriden. Skvallertidningar, t.ex. är också mycket bra på detta. Samtidigt behöver inte bloggarna vara helt ärliga, man får gärna försköna och förändra vardagen. En 100% uppföljning om allt som händer vill ingen ha, bloggarna är ju ändå till för att underhålla (eller?).

Hanna · 15 years ago
Jag tycker nog att man kan vara ärlig även om man lämnar bort en stor del utanför sin blogg. Det betyder ju inte att det man delger inte skulle vara sant! Jag personligen vill att min blogg skall vara rosa glad och positiv, då passar det inte att gnälla och sura i den, även om jag klart nog är sur och gnällig ibland. Jag tror nog också att det är svårt, eller iaf skulle det vara för mig, att inte ge en ärlig bild av det man skriver. Och jag tror nog att de som läser och inte känner mig nog får en rätt bra bild av hur jag är. Jag tror i alla fall att det skulle synas eller märkas om man skulle vara helt annan plötsligt. Men kanske det bara är mitt samvete som tror så!Den bild du ger av dig på bloggen tycker jag nog också stämmer bra med den bild jag fått av dej de få gånger vi träffats utanför. Du är lika humoristisk, snygg, smart, cool och världsvan även på "riktigt" :)

Tubbs · 15 years ago
Jag tycker att jag vet vem bloggaren är, liksom att när man träffas så känns det som den där kivoga typen som man gick i högstadiet, men aldrig höll kontakt med. Och då man träffas så är det fest och konfetti. Dessutom så tycker man ju om typen direkt eftersom man följer bloggen. Det som kan ställa till konstiga situationer är när man inte vet hur aktivt läsaren följer med sin blogg så då kan man hamna och lite blygt säga att "ja jag vet inte om du läste om det men...Jag har aldrig mött en bloggare som jag inte skulle ha tyckt om då man sett personen i riktiga livet. Dessutom då jag själv byggt upp en bild om en psykopat, så känner jag att jag, skrivaren, kan vara en besvikelse. Eller då möjligen kan man ju känna en lättnad över att man möjligen inte kommer att bli dödad av personen.Det blir ju lite skitsofrent, då man vissa gånger märker att nu beter jag mig som Tubbs, inte som jag själv. Då hamnar man och dra i tyglarna, i-hahaa!Dessutom så vissa saker kan man ju presentera som att "min kompis gjorde så här, eller jag menar att jag läste det från bloggen". Sedan vet jag ju att jag själv överdriver och kanske målar med en verkligen färggran pensel olika händelser. Jag skriver anonymt pga det inte egentligen berättar om mig, utan en person som bara hatar allt. Tubbs har bara så svårt att tycka om människor och visa det.Det här var årets fluminlägg, ge mig ett pris!

Peppe · 15 years ago
Intressant! Jag måste hålla med Hanna om att det kan vara svårt att vara oärlig om man bloggar mycket. Ens personlighet måste väl komma fram på nåt sätt.Sedan tänker jag så här: en blogg är väl som man själv är. Inte får man raseriutbrott på stan eller bjuder hem folk till ett skitigt kök heller. Också i riktiga livet vill man väl oftast visa upp en fördelaktig sida av sig själv.Och tack för de fina orden Hanna. De ska jag tänka på innan jag somnar ikväll.

Anonym · 15 years ago
texter behöver naturligtvis inte återge verkligheten exakt, men jag tycker ändå att det är intressant hur man kan höra "skribentens tankar" i texter. om en 30-årig kompis skulle skriva en roman i jag-form med en gubbe i 80-års åldern som huvudperson tror jag nog att man på något sätt skulle kunna känna igen skribentens sätt att tänka. säkert är de flesta händelser fiktion i böcker, men känslor tror jag nog ofta är såna som skribenten själv upplevt.

Situationsdiktaren · 15 years ago
Jag tar nog bloggar med en klackspark. Inte så att jag menar att de är fejk, eller ytliga, men lite som nån skrev så lämnas ju en del bort så som i veckotidningar. Man delar med sig det man vill.Efter dagens diskussion funderade jag nog en del på frågan om man måste vara ärlig i bloggar. Det hade faktiskt aldrig slagit mig. Att man skall eller bör vara ärlig. Inte för att jag nu själv tycker att jag är oärlig, men jag ser ändå bloggandet som en lek med text.Om man däremot skriver om andra tycker jag att man måste vara ärlig. Eller i alla fall inte ljuga om nån. Man kan ju förstås lämna bort saker.Visst känns det ju i viss mån som om man känner en person vars blogg man läser. Men åtminstone är jag själv väldigt medveten om vilken schimär det är. Och sen tycker jag faktiskt att det känns väldigt overkligt att träffas IRL. Som att se Pippi Långstrump på riktigt. Men det är kanske bara för att jag är ett elände på att mingla. Men det var kul att ses i alla fall.

marica · 15 years ago
Man skapar ju nån slags relation till bloggskrivarna redan när man läser deras blogg första gången. Det sjuka är ju att man genom att ha små fragment av nåns vardag ger sin hjärna möjlighet att utforma vad den tror att är denna människas personlighet. Medvetet men mest omedvetet. Jag har träffat bloggare i verkligeheten som jag verkligen trott varit sociala och spralliga eftersom bloggen ger den bilden. Men som sen i verkliga livet varit rätt så tillbakadragna och blyga/tysta. och så andra vägen med självklart.Men sen när man bloggar själv så tror jag att det är lättare att förstå att ingen delger allt. Man vet själv att man har gränser och sätter regler för sitt eget bloggande. Det är där jag tror att skullnaden är mellan folk och folk. Ikkebloggande människor dömmer bloggarna mycket hårdare för att "fläka ut sitt liv" eftersom de aldrig har provat på hur det är att dela med sig av livet på nätet. De ser inte att det finns gränser där. Ofta är de ganska synliga med, om man bara tittar efter vad som inte skrivs.Om man läser te.x vad jag inte skriver så ser man ganska snabbt många av mina gränser. Te.x. jobbet, min man (om han inte ok:at det först), barnen figurerar betydligt mindre idag är för ett år sen. Folk, släktingar osv. som jag inte uttryckligen bett om lov att skriva om. tråkiga saker som sorg och saknad efter nära och kära, bråk och sånt osv...Sånt som ingår i en vardag men som jag inte bara sätter dit. Därför vet jag att andra gör samma sak som jag, att allt är inte ok att skriva.Bloggare ser det bättre helt enkelt och får en riktigare bild av människan och förstår att man inte känner varandra om man endast läst på nätet, men att man delar endå en rolig gemenskap. blev det här rörigt nu? för jag känner mig både trött och virrig

Malin · 15 years ago
Det är så intressant att fundera på det här. Jag har nämligen en ganska klar bild av vilka bloggare jag kan tänkas komma överens med i verkligheten och vilka jag kommer bättre överens med över nätet. Jag vågar inte ta gör givet att man automatiskt synkar på riktigt, så därför är jag alltid lite nervös när jag första gången skall träffa människor jag vet en massa om, som inte vet att jag vet en massa om dem.Och andra vägen också förstås. Jag blir ofta förvånad när folk hänvisar till något jag skrivit, för på bloggen märker jag bara av dem som har kommenterat och har ingen aning om vem annan som läser. Det här har lärt mig att hålla igen lite mer angående hur personligt jag skriver, och det gör också, tyvärr, att inläggen blir ytligare och tråkigare.

Anne · 15 years ago
Jag har upplevt att många är snyggare, roligare och bättre i sina bloggar än i verkligheten. Många är väldigt bra i text, men mindre bra i sociala sammanhang. (Obs du hör verkligen inte hit.) Men jag tycker inte att det gör någonsin alls! Det är bara lite överraskande.Sen har det förstås flera gånger visat sig finnas motsatta fall också. Dessa gör mig extra glad, av någon underlig anledning.Men största delen är ungefär precis så som de framstår i sin blogg.Och man behyver ju inte vara Einstein för att inse att alla mänskor vid något skede ändå ligger som ett gråtande frågetecken i duschen och skriker "Whyy?". Att man inte skriver om det i sin blogg är inte att ljuga.

mammaspring · 15 years ago
Jag tror att många av de "stora" bloggerskorna postar glansbilder och målar upp scenarion som inte egentligen skulle ske. Jag tror att t.ex. modebloggare konsumerar mer mode eftersom det blir deras jobb. De börjar leva ett liv utgående ifrån bloggen, dvs de fattar beslut och gör val som de kanske inte skulle gjort om de inte var just modebloggare.

Peppe · 15 years ago
Tubbs: Jag gillar "Jag har aldrig mött en bloggare som jag inte skulle ha tyckt om då man sett personen i riktiga livet. " och du är aldrig till besvikelse.Anonym: tror också det. det där som nån kommenterade om att man bara har en historia tyckete jag att var mycket intressant.Situationsdiktaren: det var mycket fint att ses. Jag tror att det kan vara svårt att vara helt oärlig, men samtidigt visar man väl upp en sida av sig. Bygger nåt slags bloggpersonlighet så som man har lite olika persobligheter på jobbet, hemma och bland olika vänner.Marica: inte alls råddigt. Jag vet inte vad jags ka svara eftersom jag tycker exakt som du.Malin: intressant! kan du inte gästblogga på Saras låsta blogg och skriva vem du tror att du skulle komma överens med bättre på nätet än i riktiga livet och vice versa?Anna: så sant så sant! Och du har rätt i att det är vanligare att folk är blygare utanför bloggen, men att det gör en positivt överraskad när det är tvärtom. Varför vet jag inte heller.Mammaspring: du kan ha rätt. Folk som hårdnischar sina bloggar och är stora gör det antagligen till en livsstil.

Sara · 15 years ago
Nå, om jag tar dej som exempel:Jag tycker det är ganska stor skillnad på blogg-Peppe och den riktiga Peppe.på vilket vis ni skiljer er åt tänker jag inte skriva ut här, för det är ju just det som är grejen; att bloggen inte ska berätta allt.Precis som nån skrev här ovanför så tror jag också att människor som inte själva bloggar har lite svårare att inse hur begränsad en blogg är.

Malin · 15 years ago
På din begäran, Peppe, finns mitt gästinlägg nu på Saras blogg! Och som vanligt skriver jag ut mycket mindre än jag tänker. hehe.

Annika · 15 years ago
Så dyker jag sent upp med min kommentar. Jag har hängt med i ett internationellt, slutet, forum i snart tio år nu snart. Vi träffades på ett annat forum som handlade om matlagning, men som urartade pga troll och annat, och en del människor har fallit bort under åren, men en seg kärngrupp hänger kvar. Då vi började var vi alla anonyma, men nu är vi det inte längre, FB har kommit med i bilden osv... Vi har diskuterat dethär med ärlighet och glansbilder ganska mycket under åren, och gått på några stora nitar i gruppen under årens lopp. MEN, det jag har lärt mig är att alla har just denhär egna rösten som gör det svårt att vara oärlig i längden utan att läsarna genomskådar det. Min personliga åsikt är dessutom att man inte ska ljuga. Man behöver inte skriva allt, man får leka med texten och skriva ljusare än verkligheten alltid är, men en kärna av sanning ska finnas där. För min egen blogg kör jag "my blog, my rules", dvs jag ber inte om ursäkt för att jag väljer vad och hur jag skriver om (just nu mera bilder än text men det går på feelis och kan ändra). Dessutom godkänner jag alla kommentarer innan de publiceras. Jag vill ha kopp på vad som publiceras i min blogg även om det är skrivet av andra. Hups, blev lång kommentar, sorry.

anlindma · 15 years ago
Koll, inte kopp :)Nej, man känner inte hela människan baserat på vad man läser i en blogg, eller via Facebook, eller genom krönikor och den typen av texter. Det är ok. Man ska lära känna varandra ansikte mot ansikte. Men, man får ju dendär impulsen, den här människan är jag intresserad av att lära känna, via tex. en blogg. NU ska jag avsluta min lååånga sena kommentar :)

Peppe · 15 years ago
Sara: nå just precis. Men nu måste du blogga om skillnaden mellan riktiga Peppe och bloggpeppe.Annika: åh spännande! som ett hemligt sällskap. Jag förstår och håller med för övrigt.Anlindma: det var en fin kommentar-