Kommentarer på matbloggen
15 years ago
Här är kommentarer på det här inlägget. Jag försökte svara konstruktivt, men allt jag skrev lät som en damtidning inför bikinisäsongen.
Kort: Jag tror att vi i viss mån vänjer oss eller lär oss vad som är gott och då tar det en tid att lära om sig. Men ta ingen stress, ät godis då och då. Och när du smaskar i dig den där chokobiten, ät låmngsamt och försök att verkligen njuta av den.
Anonym sa:
hej peppe! börja läsa din blogg för ett tag sen, diggar den! detta e minsann ett intressant ämne och tror de flesta tänker på mat mer eller mindre… själv undrar jag om du har något tips åt mig… jag är smal, men äter otroligt ohälsosamt!!! har även gått upp i vikt en del och skulle vilja tillbaka till mina tidigare mått. Problemet e att jag är en otrolig gottegris! kan få “anfall” då jag inte kan sluta proppa i mig godsaker och jag vet att det måste sluta!! men jag KAN INTE, och det har pågått redan i flera år. har du några tips?? Du verkar ha så bra självdisciplin… :)
och en annan anonym svarade:
Alltså dethär med dieter är ju ett kapitel... Jag upplevde att jag var jättefet när jag var 17, stämde ju såklart inte alls, men jag började läsa allt om dieter och jag blev helt besatt, började skriva upp ALLA kalorier som jag åt, sökte upp och ner på internet bantningstips. Sen bantade som en tok, max 1200 cals per dag och sällan ens så mycket. Jag blev från mitt ursprungligt slanka ett skelett med knotor över allt, jag började undvika att träffa vänner och tänkte allt i kalorier. Detta höll på tils min mamma sa att hon lägger in mej på sjukhus om jag inte börjar äta normalt och efter mycket jobbande släppte crazydieten men jag tänker fortfarande allt i kalorier, känner mej skyldig över minsta chokosmula jag äter. Och pointen med min story var att man inte ska bli helt besatt med vad man sätter i sig, man hamnar så lätt i en ond cirkel och det är helt sjukt svårt att komma ut ur en sådan. Man måst unna sig lite!! Ät saker som ser fräscha ut, det är det bästa tipset jag kan ge!
Kort: Jag tror att vi i viss mån vänjer oss eller lär oss vad som är gott och då tar det en tid att lära om sig. Men ta ingen stress, ät godis då och då. Och när du smaskar i dig den där chokobiten, ät låmngsamt och försök att verkligen njuta av den.
Anonym sa:
hej peppe! börja läsa din blogg för ett tag sen, diggar den! detta e minsann ett intressant ämne och tror de flesta tänker på mat mer eller mindre… själv undrar jag om du har något tips åt mig… jag är smal, men äter otroligt ohälsosamt!!! har även gått upp i vikt en del och skulle vilja tillbaka till mina tidigare mått. Problemet e att jag är en otrolig gottegris! kan få “anfall” då jag inte kan sluta proppa i mig godsaker och jag vet att det måste sluta!! men jag KAN INTE, och det har pågått redan i flera år. har du några tips?? Du verkar ha så bra självdisciplin… :)
och en annan anonym svarade:
Alltså dethär med dieter är ju ett kapitel... Jag upplevde att jag var jättefet när jag var 17, stämde ju såklart inte alls, men jag började läsa allt om dieter och jag blev helt besatt, började skriva upp ALLA kalorier som jag åt, sökte upp och ner på internet bantningstips. Sen bantade som en tok, max 1200 cals per dag och sällan ens så mycket. Jag blev från mitt ursprungligt slanka ett skelett med knotor över allt, jag började undvika att träffa vänner och tänkte allt i kalorier. Detta höll på tils min mamma sa att hon lägger in mej på sjukhus om jag inte börjar äta normalt och efter mycket jobbande släppte crazydieten men jag tänker fortfarande allt i kalorier, känner mej skyldig över minsta chokosmula jag äter. Och pointen med min story var att man inte ska bli helt besatt med vad man sätter i sig, man hamnar så lätt i en ond cirkel och det är helt sjukt svårt att komma ut ur en sådan. Man måst unna sig lite!! Ät saker som ser fräscha ut, det är det bästa tipset jag kan ge!
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anonym · 15 years ago
Jag kan inte låta bli att kommentera vad de anonyma skriver i ditt blogginlägg: Jag upplevde mig alltid som lite rultig som barn, och i gymnasiet gick jag upp i vikt och landade på 70 kilo (jag är 170 cm), vilket inte gjorde mig direkt fet men nog rultig. Dessutom åt jag så otroligt ohälsosamt och rörde inte på mig alls att jag mådde så dåligt tillsist att jag bestämde mig för att ändra på mina levnadsvanor. Jag visste att om det ska vara en bestående viktimnskning så måste jag göra det på ett vettigt sätt, så jag läste mig in på mat och hur man ska äta och började träna. På 9 månader gick jag ner 16 kg, ungefär till vad jag hade som målsättning. Men sen kom problemen. Att banta hade blivit som en drog för mig, det var det bästa att få höra av andra "oj vad smal du är". Så när jag äntligen inte skulle banta mer fick jag ju itne längre sådana kommentarer, och det var jobbigt. Jag blev ännu mer besatt i vad jag åt och började räkna mina kalorier och planera in vad jag skulle äta varje dag. Detta resulterade till sist i otroligt psykiskt illamående och en ätstörning (det kan jag konstatera i dag). Jag mådde så dåligt att jag till sist klampade iväg till en psykolog och fick hjälp. Nåja, jag har en point också med att berätta det här - några visheter som jag lärt mig genom denna tid i mitt liv: 1. Man blir inte lyckligare av att vara smal! Och akta er för att komma in i ett liv som helt kretsar kring vad man äter - det om något gör att man inte mår bra!2. Man kan äta vad som helst, bara man gör det med måtta. Då jag bantade kunde jag köpa 20 gram godis när jag hade cravings. Det räcker för att stilla det värsta begäret men gör inte en fet. Många skrattade åt mig när de såg mig komma med min godispåse med 3 godisar i till kassan, men so what? 3. Fett gör dig inte fet, socker ska man däremot vara försiktigare med. Jag äter mängder med smör, gräddiga pastasåser etc. nuförtiden (förut då jag bantade åt jag nästan inget fett alls) och jag har inte gått upp i vikt ett enda kilo.4. Och sist ett tips till er som bantar nu eller just bantat klart. Kroppen har en "bekvämlighetsvikt", som är svår att rubba. Dvs. det som man väger och har vägt en längre tid är kroppen van med. Detta betyder att det tar flera månader när man bantar innan man börjar tappa kilon, så man ska ha tålamod. Sedan när det kommer igång går det med fart. Men samtidigt betyder det också att när man bantat klart så vill kroppen genast gå upp i vikt igen. Många har säkert erfarit att om man går på någon snabbdiet så kommer kilona tillbaka direkt, eller t.ex. efter en spysjuka. Därför måste man vara försiktig en tid efter att man bantat klart med vad man äter. Det tog min kropp ett år innan den var bekväm med min nya vikt och jag kunde börja äta mer ohälsosamt jämfört med när jag bantade. Huh, det blev lite långt. :)
Oca · 15 years ago
Ojoj, känner mej så igen i kommentarerna! Läste just "Sockerbomben" av Bitten Jonsson och rekommenderar den åt alla som tycker sej ha "dålig självdiciplin" när det kommer till socker. Boken handlar alltså om sockerberoende - vad det är och hur man skall tampas med det.
Sockerkaka · 15 years ago
Mitt tips är att fokusera på något annat än den egna kroppen. Är det inte något oerhört självcentrerat i att bli så besatt av sitt eget utseende? Det finns andra saker i världen än en själv och ens midjemått. Inbilska jävla egoister! ;)
Nina · 15 years ago
Huj, jag titttade tilbaks på min egna kommentar, och det är självklart min tränare och inte trånar, som vill jag ska gå upp i vikt. Han som trånar efter mig tycker visst jag er helfin nu.Men det är mycket konstigt med kropp och konkurrensidrett, när man roddar, er det vitsi samme hur man ser ut, bara man är stark, teknisk och har rytma. Men många av mina polare är grymt misunnsamma på just hur man (okej jag) ser ut, i själva fallet blir man ju ganska slank och vältränad av att träna 5-10 gånger varje vecka. Men, ifall man skulle göra det bara förr att vara snygg, sku man var ganska sjuk i huvudet, allvarligt talat. Nu tycker jag i själva fallet att sporten är roligt, annars tränade jag aldrig så mycket. Jag väljer ju bort jättemycket förr sporten, inte chans att jag gjort det bara förr snygg. Då mycket heller rundare och roligare. Bara komm och bo, fråga Pyret om resencion före, jag inviterade henne på en kaffe här om dan. Då gör vi et finlnadssvensdansk kollektiv.
Peppe · 15 years ago
Jag uppskattar det jättemycket att ni delar med er av era upplevelser och tankar. Tack!och Nina, vad roligt att du träffade Pyret! Kanske vi alla kan ses senare i vår när jag hälsar på.
marica · 15 years ago
Jag äter nog bara vad som känns bra, men det med måtta. Har aldrig behövt banta och tror inte heller jag skulle ha diciplinen till det. Däremot har jag ett starkt sockerberoende. Men jag har insett att jag inte kan bryta det utan att lämna bort kolhydrater(till viss del, för en viss tid) så det får vara. Men det är nog så att bara man äter saker med måtta och förstånd så är det nog ok. (Men visst kändes det skumt i psyket när man fått barn och insåg att det var inte bara att knäppa med fingrarna så var man ner på 54 kg igen, kroppen ändrar med åldern och jag har valt att finna mig i mina 60 som jag nu ligger på)
Anonym · 15 years ago
mat är bränsle. visst får man njuta av det, men det finns också så mycket annat här i livet att njuta av. jag kan också säga att jag känner igen den där berättelsen om att känna sig fet i tonåren och sedan banta tills det knappt finns något kvar. vackert var det inte och inte gjorde det mig lyckligare, liksom att äta all god mat i världen inte heller gör någon lyckligare. jag tror att ofta är problemet den emotionella förhållningen vi har till mat och ätandet.
Anonym · 15 years ago
När kommer intervjun som du gjorde med Amanda upp på papper.fi? :)
Peppe · 15 years ago
Här är den http://www.papper.fi/article.aspx?aID=5:)
Anonym · 15 years ago
från den anonyma som skrev om gottegrisandet:sockerkaka: du har nog lite fel ju!! vi skrev ju inte om den egna kroppen/fixering vid utseende (åtminstone inte jag!) utan om att göra saker som är BRA för en, och får en att leva längre och med en frisk kropp!peppe: de som kommenterat här går kanske inte tillbaka så de ser min kommentar.. första kommentaren här var jätte bra, tack massor, lät som bra tips!! och till oca - tror jag måste läsa dendär boken!:)
A · 15 years ago
jag undrar vad ni tycker är ett bra ideal BMI? undrar vad ditt är peppe, du ser så smal ut!! mitt går mellan 18.0 och 18.5 men vet inte om min kroppsbild är helt realistisk? känner mig ofta fet, och tycker tex du ser smalare ut än jag... och: är det "normalt"/vanligt att vikten varierar med ca 3 kg inom en och samma vecka?
Peppe · 15 years ago
Anonym: det här tänkte jag på i morse. Sätt riktigt korta mål. En hel dag utan socker och när du känner att du måste få chokot så lovar du dig själv att du får äta hur mycket som helst följande dag om du bara håller ut den här dagen. Nästa dag: ny utmaning.A: jag slutade att väga mig under graviditeten och har inte gjort det sedan dess. Är väl medelstor. Tror att BMI kan lura en lite. Känn efter hur ni mår och hur bra kläderna sitter. Och nu låter jag som en äcklig hurbulle, men man blir glad av att röra på sig.
Anonym · 15 years ago
BMI är bara ramar men tar ingen hänsyn alls egentligen. Alla har olika kroppar, skeletten är olika stora vilket gör att olika människor har olika utgångsvikt osv... Man ska väl bara ha som mål att hålla sig innom gränserna, 18-24.
Sockerkaka · 15 years ago
Till anonyma som skrev om gottegrisandet: Nej, det var ju många teman nu i samma inlägg, min kommentar var till den andra anonyma i inlägget + den första kommentaren! :) Självklart ska man göra saker som får en att må bra och det är livsviktigt, inte ett dugg egoistiskt, men det där med att fokusera all sin energi på att räkna kalorier och bygga sitt liv kring det, när det finns så mycket annat man kan göra med sitt liv, DET tycker jag är egoistiskt och jag har hemskt svårt att tycka synd om sådana mänskor!
Anonym · 15 years ago
Ha en dag i veckan då du får klämma i dej vad som helst och hur mycket som helst. Dom resterande dagarna lämnar du bort såna onyttigheter. Ät en ordentlig frukost, lunch och middag och ha med frukter eller grönsaker till skolan/jobbet och ät sånt om de blir lite pikkunälkä. Att hålla denna en dags linjen är svår i början, men när du väl får de å rulla så blir det en rutin å du mår bättre, din kropp orkar bättre osv. Få en kompis med på detta, roligare att inte behöva vara ensam om situationen. Detta system har jag och min lillasyster kört i nåt år och halleluja! Enkelt och funkar. Lägg till lite motion så ska du se att de där extra fettet nog försvinner. Många bra tips här ovan, sockret är boven, inte fettet, lägg lite kortare mål, ta inte vatten över huvudet. Och ifall du ännu bor hemma hos dina föräldrar, berätta åt dom att du vill göra såhär (ifall du provar) och att det inte fås köpas hem kex å glass under vardagarna. Finns det sånt i köksskåpen, hur svårt som helst att hålla sej borta. Å ifall du vill ha nåt gott mitt i veckan, köp dom där tre godisarna, men inte mera. Måtta med allt och använd trappor ist för hiss :)
Anonym · 15 years ago
Hej Peppe. Det var så många av kommentarerna här som nuddade vid ätstörningar att jag inte kunde låta bli att skriva ett litet inlägg. Svara helst inte på detta i bloggen utan hellre här i kommentarfältet - ska kolla flitigt ifall du eller andra svarat - vill hållas så anonym som möjligt. Jag har haft ätstörningar i sju år. Det började som anorexia men utvecklades via hetsätande utan spyende till bulimia, som jag nu lidit av i ca ett halvår. Jag hetsäter och spyr, ibland bara hetsäter jag utan att spy, ibland svälter jag mig. Ingen vet om det, utåt sätt verkar jag som vilken annan lycklig människa som helst. Jag har försökt fundera vad min ätstörning egentligen beror på men förstår det onte alls faktiskt.... Jag har nämligen hört att ätstörningar och tex "tröstätande" ska ha att göra med något annat problemområde i ens liv som man "fixar" genom att äta, och så spyr man helt enkelt av rädsla för att bli fet. Nog är väl hetsätning lika mycket en sjukdom fast man inte spyr!? Spyendet gör ju som sagt bara de som "inte vill bli feta", eller? Men i mitt eget fall: eftersom jag inte fattar vad detta beror på har jag ännu svårare att bli frisk, för vet inte hur jag ska hantera problemet. Jag Tror det har att göra med att jag idealiserar smalhet men det strider mot min naturliga aptit? Och så det att jag varit så smal då jag hade anorexia, gör att jag känner mig fet nu. Jag vet verkligen inte hur jag skall bli frisk, och börja äta normalt, vanlig, riktig Mat igen!! Ifall det är någon som har tips, som lidigt av samma sjukdom och blivit frisk, eller känner någon som har det och kan ge råd vore jag jätte tacksam!! Vet att jag inte är ensam om detta... Tack.
Peppe · 15 years ago
Du är garanterat inte ensam. Jag är själv inte någon expert på ätstörningar, men hoppas att någon som är dte läser det här och kan hjälpa dig.Det allra viktigaste är att tycka om sig själv och jag är säker på att du är en riktigt bra typ. Försök se på dig själv som en riktigt god vän som du bara vill väl.
Anonym · 15 years ago
Anonym här mot slutet: sök hjälp. Gå i terapi. Jag har haft ätstörningar, gått två år i terapi och blivit så frisk man nu kan bli. Jag brukar jämföra det med alkoholism, det är en sjukdom som alltid kommer att finnas med men man kan lära sig att hantera den och ignorera den.Så ring mentalvårdsbyrån/uppsök ätstörningsklinik. Sök hjälp! Man klarar det inte ensam, fast man nu skall vara så stark hela tiden. Det är tufft att bli frisk, det tog som sagt två år i terapi med träffar två gånger i veckan för mig. Å andra sidan - vad har man egentligen för val?Lycka till.