Om föräldraskapet
16 years ago
Esmes mamma (som är en svinbra blogg) funderar över varför vi är så sjukt försiktiga med att säga vad vi tycker när det kommer till föräldraskap och barn.
"...Jag har i alla fall under min korta tid som mamma upptäckt att man egentligen helst inte ska säga vad man tycker om ämnen som amning, sömn, rutiner, napp och så vidare, åtminstone inte utan att snabbt lägga till ett överslätande ”Men alla gör självklart som dom vill!"
Men, det finns en återvändsgränd i det hänsynsfulla backandet och tassandet på tå kring känsliga ämnen. När ingen vill misstas för att vara en överlägsen jävel som pekar finger åt andra hårt kämpande föräldrar, så kommer man ju aldrig vidare i någon form av diskussion heller. Allting blir bara…tyst."
Jag är ju mästaren på att vara superdiplomatisk när det kommer till familjeliv, men det beror mest på att jag är en sån novis och inte vet så mycket om barn. Magnus och jag kör bara på det som fungerar för oss.
Samtidigt upplever jag att det finns nåt slags norm där alla helst ska göra på exakt samma sätt. Det är tryggast så. Om samtliga ammar i minst sex månader och högst ett år, delar föräldraledigheten lika, sover/inte sover med ungen, sätter barnet på dagis då det är exakt två och ett halvt år gammalt och så vidare så behöver ingen vara osäker på att den gör fel.
Men eftersom alla barn och föräldrar är olika så ÄR det svårt att göra en mall som alla ska följa. Fast Esmes mamma är väl mer ute efter diskusson än gemensamma regler. Inte vet jag. Finns det någon standardnorm?
"...Jag har i alla fall under min korta tid som mamma upptäckt att man egentligen helst inte ska säga vad man tycker om ämnen som amning, sömn, rutiner, napp och så vidare, åtminstone inte utan att snabbt lägga till ett överslätande ”Men alla gör självklart som dom vill!"
Men, det finns en återvändsgränd i det hänsynsfulla backandet och tassandet på tå kring känsliga ämnen. När ingen vill misstas för att vara en överlägsen jävel som pekar finger åt andra hårt kämpande föräldrar, så kommer man ju aldrig vidare i någon form av diskussion heller. Allting blir bara…tyst."
Jag är ju mästaren på att vara superdiplomatisk när det kommer till familjeliv, men det beror mest på att jag är en sån novis och inte vet så mycket om barn. Magnus och jag kör bara på det som fungerar för oss.
Samtidigt upplever jag att det finns nåt slags norm där alla helst ska göra på exakt samma sätt. Det är tryggast så. Om samtliga ammar i minst sex månader och högst ett år, delar föräldraledigheten lika, sover/inte sover med ungen, sätter barnet på dagis då det är exakt två och ett halvt år gammalt och så vidare så behöver ingen vara osäker på att den gör fel.
Men eftersom alla barn och föräldrar är olika så ÄR det svårt att göra en mall som alla ska följa. Fast Esmes mamma är väl mer ute efter diskusson än gemensamma regler. Inte vet jag. Finns det någon standardnorm?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Fiat · 16 years ago
Det där måste ju handla om ens egna kontext? Jag menar, många av mina vänner med barn upplever just att de hela tiden behöver försvara sina val i ändlösa diskussioner.För övrigt har du en förbannat söt unge, som verkar få en alldeles utmärkt uppfostran i livet.
kat · 16 years ago
jag läste esmes inlägg och hon måste ha särdeles hänsynsfulla bekanta! om de är så hänsynsfulla att de inte vill diskutera är det ju synd. men annars brukar väl problemet vara det motsatta? att folk lägger sig i för mycket och vill att alla ska göra lika. inte går det "without saying" att alla i slutändan respekterar varandras val, det brukar ju åtminstone de som avvikit från normen säga.
Peppe · 16 years ago
Tack! Och roligt att du ännu hänger här! Tycker jättemycket om din blogg.jag känner lite samma sak som dina vänner. det blir lätt väldigt hötska diskussioner om den absoluta sanningen om vad som är bäst för barnen.det vore såklart skönt om det bara fanns ett rätt sätt, men jag har svårt att tro det.
Peppe · 16 years ago
Kat: just det upplever jag oftare. men Esmes mamma kan ju ha synnerligan artiga bekanta. jag tycker att det var ett intressant inlägg.
Anonym · 16 years ago
Ja, var och en på sitt sätt men jag tycker också att man måste kunna diskutera saker och utbyta erfarenheter. En sak som INTE går att diskutera med mina vänner är dagis vs hemma vs annat alternativ som dagmamma, släkting som sköter de små kära...DET om något väcker känslor. Barn är små individer och har olika behov men jag som valt att stanna hemma har märkt att de av mina vänner och bekanta som tidigt återgått till jobbet har MASSOR med åsikter om varför det INTE år bra för ett barn att vara längre än till max 1 och ett halvt års ålder...så jag finner mig gång på gång i försvarsposition och med att spricka hål på fördomar. NEJ, jag sitter inte bara hemm med barnen och ugglar, det finns faktiskt en massa sociala aktiviteter i våret liv också...
Anonym · 16 years ago
Jag tycker också att min egen -ofta- valda tystnad kring dessa ämnen beror på att tusen olika åsikter kring samma sak surrar runt mitt huvud. Många har ofta väldigt starka röster kring det här med sovrutiner och amning och jag känner för det mest att nej, jag orkar verkligen inte börja diskutera det här igen. För som du Peppe själv säger; man gör ju så som det passar bäst för ens egen familj i allafall! Om jag framför en egen åsikt om hur jag tycker att amningen bör fungerar tror jag inte att det kommer att uppnå att någon som tycker tvärtemot mej ändrar på sina amningsrutiner. För alla gör så som det passar en själv bäst. Om jag får säga som jag tycker så orkar jag inte med en debatt till om amning, sömnrutiner eller dagis. Alltså NEJ! En debatt kan vara behövlig och nödvändig i många fall men jag tycker att det finns nästan för många kring just dessa ämnen./A.
Peppe · 16 years ago
Anonym: jag tror att det handlar om trygghetsfaktirn. Om alla gör på exakt samma sätt behöver ingen ifrågasätta sitt eget beteende. Hang in there!A: förstår precis vad du menar. De här ämnena är dessutom så eldfägda och alla är så rädda för att göra fel (göra fel mot sina barn) att man knappast blir övertygad av någon som stenhårt menar att man borde göra på ett annat sätt.
E · 16 years ago
Tack Peppe för berömmet och tack ni andra för era reflektioner!Jag försökte mest formulera något som jag har tänkt, men kanske inte tänkt klart kring. Det grundar sig inte i ovanligt hänsynsfulla bekanta eller i en önskan efter en standardnorm för osäkra föräldrar att följa.Det jag tror att jag menar är att just för att allt kring barnen är så himla känsligt och nära, så blir det svårt (omöjligt?) att lyfta diskussionen och kanske prata mer i termer av forskning, samhället i stort, trender, idéer och strömningar. Antingen så hamnar man i oönskade pekpinne- och moralträsket (du måste göra såhär och såhär för annars går det åt helskotta för ditt barn) eller så blir det bara det lite flata "allting funkar och du vet bäst själv ". Och då tänker jag att det kanske finns en annan ingång, ett friare sätt att prata om barn, där inte positionerna blir så fastlåsta på en gång. För jag vet inte allting bäst själv, men jag vill kanske inte få helt godtyckliga "sanningar" pådyvlade mig heller.Men, det kan mycket väl vara så att jag ska fortsätta fundera och återkomma i ämnet när tankebanan är enklare att följa.
Boris · 16 years ago
tyckker alla får o skall göra som d tycker. det finns ju dock inga fel sätt, bara man nu inte går o gör ungen illa.vill man så delar man 50-50, vill man annorlundaså delar man fast 100-0. så länge man älskar varandra och sitt barn, så går det nog vägen. det är min åsikt.
Lena · 16 years ago
Jag håller med Boris där uppe. Och för dem som vill diskutera öppet finns det ju bra diskussionsforum på nätet. De bästa rådgivarna, om du frågar mig, är för det första barnen, för det andra Knattetimmen på P4 Stockholm.