Barngråt och bajs

bakformen · 16 years ago
Inte? Egen bebis bajs är nog mycket behagligare än nån annans... Men nog är det ändå skönt när de lär sig gå på pottan, för att inte tala om när de börjar gå på toaletten...Och barngråt vänjer man sig nog vid. (Det är mycket mera synd om redan det andra barnet... Första släpper man ännu det mesta för...) Fast det beror ju så klart också på varför barnet gråter. Protestgråt lär man sig filtrera, men skräck- och smärtgråt går nog rakt in i reptilhjärnan...

Sonja · 16 years ago
Jag håller inte med bakformen. Mina egna barn får aldrig gråta länge, jag tar upp dem genast, tröstar genast osv. Ibland tar jag upp andras barn (inte främlingars) som gråter också, för mitt hjärta tål helt enkelt inte barngråt. Men det är intressant hur olika man reagerar på barngråt, endel har mer tålamod?!

Peppe · 16 years ago
Bakformen: jag trodde att det skulle gå fortare att vänja sig vid det, men kanske min tid kommer en dag.Sonja: du är fin du Sonja.

Malin · 16 years ago
Jag har blivit förhärdad så in i vassen. Bara om mina barn stöter sig riktigt på riktigt reagerar jag, eller om de blir gruvligt sårade av något. Mycket oftare -när det handlar om gnäll och gråt för att de känner sig orättvist behandlade eller för att de har skadat varandra- är jag kall som stål.

Peppe · 16 years ago
Hoppas, hoppas att jag en dag blir som du!Jag ska förresten namdroppa Patrik och pensionärsmakten imorgon i Min Morgon. Stay tuned.

Malin · 16 years ago
Åh är det sant! Nu fick jag hjärtklappning! Hjälp!

Tove · 16 years ago
Kakiblöjorna e jag helt ok med nu efter 2 barn (2,5-åring och 9 månaders), men detdär gråtet klarar jag int ännu heller av - jag tycker alltså inte synd om mina barn (förutom om jag vet att de e sjuka eller har ont/stött sig) utan blir så galen/arg när de skall gnälla...

Peppe · 16 years ago
Malin: bra bok du skrivit.Tove: skönt, skönt att höra.

bakformen · 16 years ago
Det här kan nu låta lite grymt, men när mina barn protestgråter så vill de inte bli tröstade eller upptagna i famnen. De vill ha sin vilja igenom. Enda sättet att få dem fort tyst är att tillmötesgå dem och det försöker jag undvika, för det är (meiner meinung nach) att skjuta sig själv och barnet i foten. Det brukar nämligen finnas en vettig orsak till att jag förbjudit/hindrat dem göra något...För att ta några exempel. Ett barn som prompt skall stoppa upp rubinröda legobitar i näsan får nog hos oss skrika utan att nån här tröstar. Eller barnet som prompt skall flytta kökspallen invid spisen och klättra och blir förbjuden för att spisen är het får också skrika en stund.När barnet inser att pappa/mamma faktiskt menar allvar och att de själva inte kommer få viljan igenom så brukar de vilja bli tröstade, då tröstar vi dem så klart!Och sen är allt så klart en glidande skala enligt barnets ålder och mognad också...Men alla är vi så klart alla olika (både barn och föräldrar) och jag tror inte det finns någon absolut rätt eller fel i den här frågan...