Igår var Magnus och jag bjudna på Lilla Teaterns 70-års kalas och bland alla finlandssvenska skådespelare, politiker, komiker och kulturmänniskor fann jag mig plötsligt stå i samma sällskap som Märta Tikkanen.
Eftersom Märta Tikkanen är en av mina favoritförfattare blev jag väldigt starstruck och stod alldeles knäpptyst och svettig om händerna samtidigt som jag obemärkt försökte snegla på henne*. Sedan var studen plötsligt förbi och Märta började ta sig mot ett annat sällskap.
Jag tvingade mig själv att på skakiga ben skynda fram till henne och säga:
"Märta, du är en fantastisk författare, dina böcker berör mig så mycket! Första gången jag grät då jag läste en bok var i sista kapitlet av Två."
Märta ba:
"Tack, vad roligta att höra! Fast det där sade du ju ren på tv."
Resten av kvällen gick jag omkring och tjatade på Magnus att Märta Tikkanen sett lilla mig på tv.
*jag var så nervös att jag presenterade mig själv som Jeanette Öhman istället för det mer avslappnade Peppe Öhman.
Anna · 16 years ago
Jag vet precis vad du menar. Varför kan man inte hålla sig lugn och cool när man har värsta chansen att prata med någon man beundrar?!
Peppe · 16 years ago
Precis. Jag kände mig så ocool.
Anonym · 16 years ago
Och så duade du henne?
emily · 16 years ago
men hörni, kan det inte vara ganska fint att få några framstammade beundrande ord? om nån kommer fram till mig och säger nåt fint så berör det ju nästan mer om det är sagt med lite nervositet och känsla. det blir mindre inövad replik och mer riktig beröring. om ni fattar hur jag menar?
Peppe · 16 years ago
Anonym: ja herregud, hur KUNDE jag!Emily: du har rätt, och i ärlighetens namn överdrev jag lite i inlägget (det här är trots allt bara en blogg). jag blir inte starstruck så lätt, men jag diggar verkligen Märta Tikkanen.