Babyfeber, var är du?

Anonym · 17 years ago
Myt är den inte, jag tvingades för 2½ vecka sedan avbryta min garviditet i 24:e veckan och sedan dess har hela min kropp skrikit efter att bli gravid igen för jag vill ha smått att älska och sköta om.

Peppe · 17 years ago
oj nej. Förlåt. Nu fick jag en känsla av att min blogg, och speciellt det här inlägget, är av väldigt okänslig och arrogant art.

Michaela · 17 years ago
Jag hade igen aldrig föreställt mig mammapappabarn liv på det sättet, men sen plötsligt sa min kropp att nu vill den ha barn. Det var kanske inte det smartaste att göra men begäret för en baby var så starkt.

Johanna · 17 years ago
Hej!Har aldrig haft babyfeber men ändå har frivilligt skaffat två härliga barn. Jag kände också en vilja att ha en egen familj, men har aldrig blivit speciellt "rörd" av andra människornas barn. Så för mig låter detta helt normalt :-)

stara.papper.fi · 17 years ago
före jag själv blev förälder tyckte jag i hemlighet lite synd om alla som fick barn. sedan sonen föddes har jag däremot lidit av konstant babyfeber och smälter så fort jag ser en liten -så härliga är de!

Anonym · 17 years ago
Jag trodde det var en myt tills en dag då jag höll min systers tredje barn i min famn. Efter att jag åkt från bb fick jag en fysisk smärta i hjärtat. På riktigt alltså. Det var obehagligt. Men på det sättet gjorde ändå naturen sin sak för 10 månader senare föddes min etta! Vi skulle aldrig fått barn om inte naturen och slarv med p-medel haft sitt finger med i spelet!N&M;´s mamma

Anonym · 17 years ago
Nej, men har ändå 2 barn.M.

Kiki · 17 years ago
Jag är långt från blivande förälder, och jag lider av vad jag tror kan liknas med "kronisk babyfeber". Jag börjar ju bli lite tveksam över ditt sätt att syfta dig till Vidde, vill du alls ha honom eller e d lixom sådär med en "whatever" fiilis du åker mot föräldraskap? Jag bara undrar alltså : ) Men jag alltså älskar barn, beebisar, och ungar. Jag kan vakta Vidde sen nä ja kommer hem från sthlm i september ; )

Anonym · 17 years ago
En myt är det verkligen inte!Jag har haft babyfeber sen jag var 18 - jag har alltid velat bli mamma och känt väldigt starkt att det MÅSTE bli så. När min man och jag så småningom bestämde oss för att försöka få barn visade det ju sig vara rätt svårt och under tiden vi försökte och försökte och misslyckades och misslyckades var babyfebern så stark att det värkte i kroppen.Nu har vi två finfina gossar och tror du att babyfebern avtagit? Nej då. Jag vill hemskt gärna ha en trea.Pamela

mymlanssanningar.ratata.fi · 17 years ago
Jag vill inte heller låta arrogant, men det kan ibland vara svårt att undvika när man skriver rättframt. Jag ville bara säga att jag tror att alla mänskor är olika. Efter att jag jobbat som aupair i 7 månader och där vaktade fyra barn, lider jag verkligen inte av babyfeber längre. Jag hade väldigt svårt att älska dem alla jämt o ständigt, speciellt när de var som jobbigast. Visst är barn söta, men hallå, de skriker och behöver en konstant och är alldeles totalt osjälvständiga. Det är såklart absolut nödvändigt att mamman älskar sitt barn ovillkorligt, vilket jag också är säker på att du kommer att göra med Vidde. MEN, samtidigt är det inte alls konstigt om inte alla lider av automatisk babyfeber när man ser ett par söta knappögon på stan. Alla är olika. Men sen när Vidde griper tag i ditt lillfinger kommer du nog själv också att smälta. Eller någo.Så sluta känna ångest.

Imsavimsa · 17 years ago
Ingen babyfeber före första och inte efter första på flera år (kolik, skrik, trots m.m.). Men efter tvåan så var jag bebissjuk i många år tills trean kom. Om trean hade fötts frisk hade jag nog velat ha flera men nu vågar jag inte.

Gecko · 17 years ago
Konstant babyfeber sen jag var tretton, vilket blir sju år snart. Har inte avtagit trots mängder av barn- och babyerfarenhet. Dock är jag tillräckligt realistisk för att inse att ett barn inte vore det smartaste just nu, så jag försöker låna diverse släktingar bebisar och småbarn så ofta jag kan. Stillar febern för en stund. Men håller helt med My, alla är totalt olika när det kommer till det här. (Och en massa andra saker.)

smilla.ratata.fi · 17 years ago
Jag tycker ibland att vi främst lever i ett land var hela modersmyten görs så stor. Det är klart att många känner ångest inför en tanke om en evigt god och tålmodig muminmamma, vars enda uppgift i livet är att ömt vårda sin avkomma. Och en muminmamma som aldrig blir eller är arg, aggressiv, rebellisk, trött och ibland behöver bara vara med sig själv. FAST man är mamma. Och det finns folk som aldrig vill ha barn och de som vill ha barn eller får barn, utan att någonsin känna en fysisk eller psykisk längtan efter barn. Som sagt, massvis med olika upplevelser kring något som man ibland vill sätta i ganska trånga ramar.

Ida-Lina · 17 years ago
Jag har aldrig nånsin känt ett behov av att ha egna ungar, och då tycker jag ändå om barn och är utbildad lärare och har skött barn hela mitt liv (utan ångestmoments med kolikbarn och andra skitungar). Jag har tänkt att babyfebern väl ska dyka upp nån gång, men det verkar inte så.. Jag är ändå rätt gammal nu redan. Tycker personligen att det är en rätt befriande tanke att veta att man inte vill ha ett mamma-pappa-barn-liv.. Och det är rätt befriande att höra att andra inte har nåt babysug heller (man vill ju ändå vara normal..:) ). Men du får säkert en finfin unge som du tycker att är coolast i världen ändå.

Ida-Lina · 17 years ago
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

Peppe · 17 years ago
Ni lugnar mej stort. Jag upplever det ibland som jobbigt att mammarollen är så endimensionell. Man ska vara på ett visst sätt (lite som smilla beskriver den Goda Modern) och det talas väligt lite om att det oftast är två personer som får ett barn. Genom att skriva om hur jag upplever graviditet och förväntningar hoppas jag på att andra som eventuellt känner som jag och inte nödvändigtvis bloggar inte ska känna sig ensamma.Och Kiki, jag diggar nog Vidde. Fastän jag inte känner en pulserande babyfeber i min kropp. Du får hemskt gärna barnvakta når du återvänder till Finland.

Anonym · 17 years ago
Sen när ungen är född så kan det även ta en tid innan "de svallande" känslorna kommer. På bb så minns jag att jag bara ville bort därifrån och tänkte att min unge som höll mig vaken om nätterna var en parasit som bara låg och tuttade på mig. Men efter någon dag kom moderskänslorna och allt kändes härligt!

Anonym · 17 years ago
Det är sån skillnad mellan egna barn och andras ungar! Jag har ett barn och andra på väg. Har inte många gånger lidit av babyfeber (inte innan ettan föddes och inte nämnvärt nu heller) men hjälp vad babysjuk jag blev då vår baby ännu bara var några månader gammal och jag träffade nyfödda. Ville ha en till genast. Måste vara hormonellt där. Om du är typen som tycker att barn är ganska ointressanta om än lite söta, misströsta inte. Jag tycker att andras ungar är ganska ointressanta och ibland rentav störande, men vårt eget barn är det mest underbara som finns! Och så kan ju inte saken ligga till på riktigt, om man ska vara ärlig :)

Anonym · 17 years ago
Jag tänkte skriva nåt igår kväll men måste sova på saken. För det var ingen simpel fråga det här, tydligen :-/ Jag har alltid tyckt att barn är okej och har alltid tänkt mig att jag nån dag kommer att ha en egen familj. Hade aldrig riktigt funderat på hur det skulle vara att vara gravid eller att föda barnet eller att vara med ett nyfött barn. Känslan av att "nu vill jag ha barn" mognade fram så småningom, och sen bara kändes det som så. Svårt att förklara! Och jag skriver under det som anonym skriver om att den svallande kärleken inte kommer genast. Vissa känner den säkert genast när babyn kommer ut, men själv var jag så borta att jag knappt fattade att barnet på riktigt kommit ut och att det var jag som made it happen. På BB hatade jag att vara, ville bara hem. Det tog nog fyra veckor ungefär innan jag upplevde det första riktiga vågsvallet. Nu älskar jag vår lillis så mycket att jag lipar bara jag tänker på det. -E

Miasworld · 17 years ago
Jag var nog ungefär så också - tänkte att det är klart att jag ville ha barn, men det var inte direkt någon brådska. Tyckte det var jättekul att jobba och resa och allt sånt.När Knodden kom var det ju en helt annan sak dock....det som ändrades var mina perspektiv. Jag tycker fortfarande tex att mitt jobb är roligt och viktigt - men om det inte skulle funka i kombination med Knodden så säger jag upp mig. Punkt. Andra saker blir mindre viktiga på något sätt. Sen ser jag det nog mer som att jag har en del till i vem jag är nu - utöver allt annat jag är så är jag också en av Knoddens föräldrar. Nu när han är så ny så är det ungefär allt jag är, allt annat ligger lite på is, men samtidigt är det ju ett par månader vi pratar om. Så jag njuter som tusan. Tids nog kan jag bli jobb-Mia och allt det där andra igen. Det är bara så, livet blir helt annat. Jobbigare och mindre sömn, ja visst. Men helt klart bättre och roligare.

mamaNia · 17 years ago
jag håller med om flera saker som sagts ovan; - ingen babyfeber innan hon föddes- inga svallande kärlekskänslor genast hon föddes, liksom på ett intellekutellt plan - jag kände henne ju inte. MEN på ett starkt jagvetinteDJURISKT?? plan kändes det bara naturligt och hemvant att ta hand om den lilla. jag minns dåligt vad vi gjorde, hur jag gjorde etc från den första tiden. jag bara gjorde, tog hand om. tyckte om det, men där fanns inte den kärlek som finns nu, då jag lärt känna henne, då hon är Hon. jag funderade också då om jag borde ha varit översvallande, men vet nu, att mellan oss fanns starka band och...ja mer som lejonhona-unge-förhållande. gud så svårt jag har att formulera mig.. oroa dig inte.

Minna · 17 years ago
Om modersmyten; det kan hända att den i all sin irrationalitet är av enorm betydelse för reproduktionen (biologiska och sociala) även om den kan verka irriterande och ja - irrationell för en medveten kvinna. För med handen på hjärtat, hur månne det går sedan då besluten om familj och barn börjar göras på enbart rationella grunder? Det är nog finito då. Själva familjen som institution är ju redan i fullständig kris. Själv hade jag ingen bebifeber då vi beslöt oss för att börja bilda familj. Jag var mest intresserad och övertygad om att jag vill ha en familj. Men tre veckor efter förlossningen var jag helt sjukt bebifebrig och det kan bara förklaras med någo hormonella saker för jag hatade att vara gravid. Så jag tror nog på att hormoner kan sätta griller i huvudet.

Neppe · 17 years ago
Jag har nog haft babyfeber på det sättet att jag "alltid" vetat att jag vill ha egna barn. Men andras barn har aldrig intresserat mig speciellt.Nu när jag är gravid känner jag nog fortfarande inte någon enorm iver för barn. Det är skönt att läsa om andra som också känner så här.

Anonym · 17 years ago
Första barnet kom som en överaskning, som tur, för annars vet jag inte om jag vågat ta steget ut och aktivt försökt börja "skaffa" barn (ogillar för övrigt starkt det utrycket). Alternativt inväntat nån babyfeber, som kanske aldrig kommer? Men nu med andra barnet så kände jag nog en liten påsmygande längtan, som växte sig starkare ju mer tiden gick och vi försökte. Sen måste jag nog säga att jag inte överlag gillar babysar särskilt mycket, då är sådär 4-5-åringar mycket roligare att hänga med. Men egna barn och andras ungar, så är det väl bara? :)/Snigeln Harald

Anonym · 17 years ago
men vad ÄR babyfeber egentligen. jag ser det som att ordet babyfeber är ett ord som omfattar en hel drös med känslor, kontrollerade eller okontrollerade. det kan upplevas som skrämmande om man, för att räknas som en god äkta mor, per automatik skall känna denna babyfeber. varför försöka känna efter om man har den där känslan som man tydligen förväntas ha, och inte bara vara ; finnas i det som händer i ens kropp och allt som kommer efter barnet är fött?det är lite som med julstämning. den finns ju där när man bara är i nuet och inte försöker jaga efter någonting man tror att man borde ha för att julen skall bli fulländad. julstämningen förändras ju och är aldrig densamma år efter år, eller hur?

Anonym · 17 years ago
ah, så sant. vägen till att bli förälder är kantad med en hel massa ideal, förväntningar, glansbilder och känslor som både passar och inte passar in i bilden. det som var jobbigast för mej var nog att inte ta stress över att jag inte från början kände som man skulle, dvs den där översvämmande kärleken - det mot en typ som jag inte ens kände. föräldraskapet riskeradeatt bli en prestation, nånting jag räknade i handlingar jag utförde, sådant jag tänkte att skulle kunna mätas och jämföras.det var inteså lyckat, det blev ju kris. men jag fann mej och insåg att det inte är en prestation att vara mamma: det är en roll i livet, en del av ens identitet och det är klart att det (för en del mer än andra) tar tid att vänja sig vid det.nu är jag lycklig (för det mesta) och glad (när jag inte är störd) och hemma med vårt barn ch njuter stort av att livet för första gången är här och nu. som nån skrev, jag hinner koncentrera mig på karriären sedan, just nu tar jag vara på den här korta tiden som vårt barn är riktigt litet.-karriärkometen

Johanna · 17 years ago
En annan viktig fråga i dethär sammanhanget tycker jag är att varför är det inte accepterat att en kvinna inte vill ha barn? Jag är 20 år, och när det blir barndiskussion, eller någon frågar, så svarar jag att jag är inte intressarad av att få barn. Reaktionerna är alltd tomma blickar och kommentaren, vänta bara, du ändrar dig nog ännu!Ingen tar mig på allvar, vrför accepteras inte min åsikt?

Sebastian · 17 years ago
Peppe: det är litet som innan du träffade mig. Du visste inte att du hade ett behov av en så här satans cool typ, men nu i efterhand inser du hur kukigt ditt liv var b.B. (before Basse).Det är samma sak med Vidar och varför inte Magnus också!

Peppe · 17 years ago
Ja, precis. Före man haft en egen stalker har man inte levt livet fullt ut.