D'f6da era 'e4lsklingar

Ibland blir jag s'e5 uppgiven.

Eftersom november kom tidigt i 'e5r blev det biokv'e4ll ist'e4llet f'f6r utomhuskativiteter*. Den nya Batmanfilmen vann omr'f6stningen och klockan nio satt vi f'f6rv'e4ntansfulla p'e5 Bristol. Allt var som det ska under den f'f6rsta timmen, men sedan b'f6rjade tristessen l'e5ngsamt krypa upp l'e4ngs med min ryggrad. Det blev lite f'f6r m'e5nga v'e4ndningar och explosioner och hahaa-det-h'e4r-hade-du-inte-v'e4ntat-dej!, och biljakter och clowner och killar kl'e4dda i l'e4dermasker och ni vet vad jag talar om. N'e4r hj'e4ltinnan exploderade och Jokern satt f'e4ngslad ingavs jag om hopp om en avrundning, men nej, tv'e4rtom introducerades bara ytterligare en bov. D'e5 filmen n'e4rmade sig tv'e5 timmar h'f6ll jag p'e5 att falla i koma av tristess. Livet rann iv'e4g i v'e4rlden utanf'f6r. Folk f'f6ddes och dog. L'e4nder invaderades och utropades sj'e4lvst'e4ndiga. Epoker avslutades och b'f6rjade om. Kvart 'f6ver elva tog vi s'e5ledes v'e5ra saker och gick hem. Jag kommer med andra ord aldrig att f'e5 veta om Batman grep Jokern.

Ingen film borde vara l'e4ngre 'e4n 90 minuter. Basta.


*som l'e4tt kunde ha resultera i frostskador.