F'f6rra veckan i en huvudstad n'e4ra dej.
Min mycket goda v'e4n, den framg'e5ngsrika och seri'f6sa Aff'e4rsmannen jobbar f'f6r ett stort nordiskt f'f6retag. Aff'e4rsmannen 'e4r underh'e5llande p'e5 m'e5nga s'e4tt, men d'e5 det kommer till karri'e4r och jobb finns det inte minsta tillstymmelse av skoj. Jobb 'e4r jobb, skoj 'e4r skoj. S'e4ger han.
I ett viktigt m'f6te med n'e5gra andra chefer fr'e5n de andra nordiska ledningsgrupperna hetsar Aff'e4rsmannen upp sig och ryter spontant:
"S'e5 h'e4r kan vi verkligen inte g'f6ra! Det blir en enda r'e5ddigogga!"
Tystand.
Chefen fr'e5n Norge fr'e5gar f'f6rsiktigt:
"V'e4nta lite. Det blir en enda.... r'e5ddigogga...?"
Simultant brister resten av gruppen ut i gapskratt. Folk viker sig dubbla. Ligger p'e5 golvet och h'e5ller sig om magen. Sprattlar.
Aff'e4rsmannen tar nuf'f6rtiden emot mails med f'f6fr'e5gningar om "f'f6rfarandet 'e4r okej, eller om det h'e4ndelsevise leder till en enda R'c5DDIGOGGA".
R'e5ddigogga 'e4r kanske en finlandism.