21 years ago

Uruguay ligger nu bakom mej. Punta del Diablo var ett litet, pittoreskt ratthal (H havdar att jag e universums mest urbana manniska som tycker att alla stader med mindre an en halv miljoner invanare e ratthal. Men han kan ha fel). Akte buss genom praktiskt taget hela Uruguay (mina langa rasben led) och traffade ett par trevliga fransman (jo, jag var ocksa overraskad, men det finns tydligen ocksa sadana) som inte heller hade nanstans att bo. Vi hyrde en cabana (fritt oversatt: sunkig, liten stuga), promenerade pa stranden, at lite fisk, drack grappa con miel, rokte lite braja och tittade pa stjarnorna till kvallens soundtrack Manu Chao (som en av strandbarerena envisades med att spela jattehogt). En fin kvall.

Foljande dag blev det buss till Chuy som ligger pa gransen mellan Uruguay och Brasilien. Jag hatar gransstader, de e alltid dammiga, fula, fulla av stoldgods, farliga och fattiga och Chuy var inget undantag. Det blev saklart en massa trubbel da jag skulle aka over gransen eftersom jag hade FEL stampel i passet for att aka ut ur Urugay(Latinamerika alskar stamplar). Fyra minuer innan bussen skulle ga till Las Peltotas i Brasilien var jag tvungen att hoppa in i en taxi, racerbilkora till en tullstation uatnfor stan, fa RATT stampel i passet och recerbilkora tillbaka. Som tur e bussarna alltid forsenade i Sydamerika, sa jag hann. Men det var lite stressigt.

For ovrigt sa betyder Brasilien: fungerande telefon! Jag e som en alkohlolist som precis fatt sin forsta tequila shot efter en vit vecka...

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.