Solo

Att den här veckan blev en kort jobbvecka gjorde att jag fick en vuxen minihelg innan helgen med Gunnel nu. Och jag har haft det helt helt underbart.

Det blev en omställning att gå från det vuxna lugnet till toddlerlife. Oftast går det toppen och kontrasterna blir något fint men idag blev det inte en perfekt överlämning och Gunnel var ledsen. Det är tufft när det börjar i uppförsbacke, när en själv inte ännu känner sig helt redo och i rätt mode.

Jag känner just nu en väldig ro i stunder men när jag vet att jag ska vara solo flera dagar i rad går kroppen in i någon form av stabsläge. Och det är något av det tuffaste i att vara solo mamma upplever jag. Att få lite svindel i känslan av att rodda allt och vara den enda ansvariga för både lugn, närhet, mat och aktiviteter. Jag saknar det där stödsystemet som jag upplever att många har. Och många har planer, andra bor långt bort och det blir mycket bara jag och Gunnel som umgås. Och jag känner mig otillräcklig och otacksam när jag kämpar i att vilja göra bra och vara glad och peppig.

Jag tänker ofta på när det ska kännas lite lättare, när en inte känner sig lika utlämnad. Men det kanske är en del i att vara förälder. Iallafall till små barn. I såna här stunder kan jag verkligen känna hur det fattas mig att inte ha en mamma i mitt liv. Den där naturliga förlängningen av en själv. Vi har så många fina personer runt oss men det är ett hål jag i vissa stunder blir mer påmind om. Och blev nu.

Nu ska vi kramas och försöka hitta tillbaka till vår rytm. Och jag ska försöka samla mod till att komma på någon bra utflykt att göra i helgen så vi fyller dagarna med mys.

Jag känner mig otillräcklig när jag skriver det här men kanske finns det igenkänning för någon och det känns viktigt här att dela även det som är lite jobbigt.

<3