Show the world

Att visa någon världen.

Vissa ord ekar sig kvar. Och insikten att jag gör det med henne, i stort och smått hela tiden.

Att ens lediga tid, kvällarna och helgerna också är hennes barndom. Att den energi som läggs ner kan göra livets skillnad för henne. Små ögonblick som med närvaron kan bli stora och bärande. Det är lite svindlande att inse. Och jag känner både av möjligheterna och ansvaret i det. Kanske tänker jag för mycket. Men jag tror ändå att det måste vara så för mig, för att det är så jag är. Både som person och nu som mamma.

Och att det kanske går att ge mer om den reflektionen finns. Jag tänker mycket på det. Ibland krävs det så lite att göra något alldagligt speciellt. Om man bara stannar upp.

Jag vill iallafall försöka. Göra bättre och ge henne en annan historia än min egen. Att hon ska minnas ljus, värme och kärlek.

Jag såg i nån intervju om Disneyland att de som är utklädda till Disneykaraktärer instrueras att aldrig släppa först när ett barn vill kramas. Att de kramar tillbaka till barnet är redo att släppa. Det fastnade också. Varje gång Gunnel och jag kramas så tänker jag på det. Att hålla kvar till hon släpper.

Jag försöker göra mammahelgerna mysiga och idag var vi på Gunnels kompis Felicias treårskalas.

De träffas för sällan egentligen men det är så fint att se dem ihop. Som att tiden de spenderade ihop som bebisar sitter kvar i. Och att vi ofta pratar om Felicia.

Det slog mig att de växer snabbt ändå och blir större. Hur de klarar saker nu som de inte gjorde förr. Och bara att se hur de interagerar och tar sig för i situationer.

Väldigt gulligt. Och det kändes fint att ha en aktivitet att se fram emot ihop.

Att just fylla på med fina stunder.

För även om dagarna ibland går långsamt och andra gånger springer så är det här liksom it, livet som hela tiden pågår och är. Och att försöka göra det så fint som möjligt.

<3