Being now
6 months ago
Livet hade ju aldrig varit spännande att leva i retrospekt men jag kan tänka ibland på hur det är utmanande att vila i var stund. Att vara närvarande och landad i det befintliga livet. Att en oro har följt med oförutsägbarhet om vad som ska bli. What’s my purpose.
Jag önskar att jag vid 24 hade vetat att jag skulle få bli mamma. Att jag kunnat fått vara i dem åren fullt ut utan den stressen och oron. De där tänk om det aldrig skulle få bli så tankarna. Men det kanske just är dem som driver ens riktning.
Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu. Att jag hade kunnat njuta helt av varje restaurangbesök, varje nystart efter uppbrott av något som inte var menat att bli, njutit av möjlighet att vara med vänner och att ha den totala friheten, som inte kändes som det då. Jag njöt men jag kände den där stressen. Skulle jag hitta mitt liv. Men mitt liv var ju lika mycket det då som nu. Som liten ville jag bara bli stor. Fly. Jag var inte i nuet då heller. Alltid påväg.
Jag kommer på mig själv ofta med att längta till Gunnel är bara sådär lite större, typ 4. Då var det nån som sa att det bara blir jobbigare haha, men jag har min vision kvar. Hur det ska gå att gå bredvid varandra hand i hand, göra små utflykter utan känslan av beredskap på hur jag ska kunna jaga henne och ha koll på vagnen, eller lösa det om hon vägrar något. Att jag ska bli en härligare mamma som gör mer saker. Kanske kommer jag inte orka mer då men det känns som att det kommer bli lättare. Att en följsamhet och ett litet lugn kanske ska komma. Att det då går att nå fram mer.
Jag tänker mycket på framåt för att orka. Allt vi ska göra. En ska ju inte skjuta fram livet men det måste vara okej i stunder att leva litet, hålla varandra nära, finnas där men att inte heller utmana förutsättningarna bara för att.
Jag vill nå dit att jag inte bara vill springa framåt, mentalt fly lite till något annat, utan där jag känner i hela min varelse att jag bara vill vara här och nu. Och att verka för att skapa det livet här. Varje dag. Förvalta stunderna och göra det lilla stort.
Tända ljus fast jag äter frukost ensam. Inga baksidor.
De som mediterar säger ju hur den lilla stunden ger så mycket. Det känns inte helt som min grej, men jag har ett ständigt pågående samtal med mig själv, reflekterar.
Att skriva här och att ha något att skriva om påverkar också det. Att jag tittar och bejakar på ett annat sätt.
Kanske ska en börja dagarna med att ställa sig de där tre frågorna. Se varje dag som något värdefullt, gåvan i att få leva och finnas. Att inte bara köra på.
Och påminnelsen att titta tillbaka och se att visste jag då om det jag har nu så hade jag varit stolt.
Bara att jag skriver här. Jag som läst TWWP sen jag pluggade. Om någon viskat att det här skulle finnas. Att jag skulle få tillhöra en plats jag beundrat och sökt mig till. Att strävan och drömmarna skulle få en plats att landa på. Keramiken. Allt som möjliggjorts genom den. Om vi inte flyttat det året kanske hela den här dimensionen av mig inte hade funnits. Inte i den här skepnaden iallafall.
Det är svindlande och vackert. Men jag ska försöka stanna upp mer och se det som är nu. Och att vara medveten om prioriteringar och vad som ger mest. Välja varje dag med omsorg och kärlek. Att inte bara titta utan verkligen se.
<3
Jeanette Åkerberg
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics