Att klä en gran

I lördags tog jag med mig Gunnel till Byggmax och köpte en gran. Jag har ju skrivit innan om hur jag nästan varit rädd att åka på utflykter pga osäkerheten om hur jag ska greja det om det blir att hon springer åt ett håll och ja ni vet. Och den känslan har fått mig att känna mig som en dålig mamma, att jag hellre fixar själv för att det är enklare. Och jag skäms för att jag inte bara flowar med och embracar kaoset. Jag tänker ju att det ska bli lite lättare men det kanske bara är en villfarelse, det kanske är tufft och att jag bara måste träna upp det där modet.

Iallafall, är hacket att inte ta med vagnen? För den har jag alltid typ velat ha med som en möjlighet till att kunna spänna fast henne på ett ställe.

Jag skippade iallafall vagnen och vi åkte och valde en fin gran, ville ha en mini mini men det fanns inte så den som fick följa med var typ lika lång som jag. Och jag kunde bära den med en hand.

Det blev väldigt mysigt och Gunnel lyssnade mestadels och vi gick bredvid varandra och tittade osv. Höll i handen till bilen. Det kändes bra att våga och en löser ju alltid allt på något sätt. Men ja, fint att få lyckas.

Väl hemma pyntade vi granen och några av mina finaste svenskt tenn kulor som jag samlat på genom åren fick hänga överst, kände mig modig i stunden fast jag sagt att de skulle få vänta till nästa år.

Gunnel hängde fina fåglar och la glitter så högt hon mådde och har varit stolt hela helgen. Sagt varje gång hon ser granen att vi var och köpte den. Att det är vi som pyntat. Jag smiter ner på morgonen nu innan hon kommer ner och tänder den. Så den liksom välkomnar henne ner som ett ljus i mörkret.

Hon sa för nån dag sen att hon tycker att jag bara jobbar och dansar. Och jag har varit mycket på kontoret och dansat på lördagar. Det har varit tufft att räcka till och fylla de olika bägarna. Så jag hör henne och det ska bli fint att spendera tid ihop och vara bara med henne för henne. Att skapa de där glimtarna. Och att bli mamma är ju ett konstant lärande men jag påminns om och om igen om att de där glimtarna inte behöver vara så storslagna. De kan vara så små saker som en minns för en livstid.

Jag mindes igår när vi lyssnade på disneymusik att jag en gång som typ elva eller tolvåring sjöng Belles låt i skönheten och odjuret i bilen, och att pappa sa hur fint jag sjöng. Den kommentaren minns jag hur tydligt som helst även om jag är övertygad om att han inte kommer ihåg. En vet aldrig vilka minnen som fastnar eller varför.

Julen är inte bara enkel, den väcker massa familjekonstellationer och sår och saker som ska funka. Ensamhet och ångest för många. Och pressen att allt ska vara så perfekt.

Viktigast är väl just det, att vara närvarande och se varandra. Julklappar under granen är en lyx och inte något som behövs i slutändan. Inte överflödet iallafall. Och det blir ju en press som förälder. Att vilja ge sitt barn allt. Kanske är alltet just att få finnas tillsammans, och att ha ynnesten att leva på en plats där vi inte just nu behöver vara rädda.

Att laga så god mat en kan med de medel som finns, att säga att vi älskar de vi älskar. Att kramas lite extra och att kolla Kalle Anka.

Jag sa det till min syster att vi till kvällen väl bara kan laga carbonara och vara. Fixa jullunch men ja. En ser alla magiska hem, stora familjer där alla bidrar och lagar knytis och fixar. Och det är ju magiskt att ha det. Men jag känner för de som inte har, och känner pressen inom mig själv också att jag vill skapa fint för Gunnel. Men julafton kan också vara vilken dag som helst om det känns bättre.

Presenterna och det materiella tynar bort med tiden. Men känslan av att ha funnits ihop kommer vara det vi bär med oss längst.

<3