Mammor
1 year ago
Jag såg de här bilderna som Angelica Svanström lagt upp i ett samarbete med Bepanthen.
Och jag blev sorgsen för min egen del, och hoppfull för mig och Gunnel.
Jag hoppas att hon hela livet ska se mig som en famn att vila sig i. Att jag kan klappa hennes hår, finnas, ringas, stötta så länge jag får finnas.
Att hon känner mitt stöd i ryggen, alltid, utan tvivel. Att hon vet att mamma alltid finns, älskar henne villkorslöst. Att jag alltid skulle bära henne om hon i nån stund inte själv skulle orka.
Bilderna är så ömma, så nära. Vackra verkligen i sin core. Jag har inte haft detta, jag har det inte nu. Det villkorslösa lugna. Rotade. Men jag vill kunna göra om, kunna ge detta. Vara den mamman.
Jag har inte mamman som kommer och dricker kaffe hos mig, håller mitt barn eller hjälper till med lite disk. Jag har inte den mamman som var ett extra sällskap under föräldraledigheten. Som frågade ”hur känns det nu” efter förlossningen eller i alla omställningar. Som lagar mat eller är ens extra händer. Den där förlängningen av sig själv. Men jag har slutat fråga, slutar förvänta mig. Jag hittar henne i andra. Och bär extra själv.
Jag minns min mormors nariga händer, nästan som sandpapper. Känner dem på huden trots att det gått år sen de var där. Beröringen, vilan i att bli klappad och killad i håret. Tryggheten i snälla händer. Hur vi så ofta gick till henne efter skolan. Somnade i hennes knä i soffan. Ovärderlig närvaro för mig. Och precis när jag skriver det här kom en vind av white musk emot mig i tunnelbanan. Blev nästan golvad nu av doftminnet. Hennes doft. Den doften är typ hela min barndom. Och nu sätter sig en äldre kvinna intill mig som har mormors hudkräm, som hon alltid doftat och som jag smörjde in henne med sista gången vi sågs. Doften nu av krämen mot åldrad hud. Och nu fick jag tårar i ögonen för det känns som att mormor kände nu att jag behövde henne här.
Tänker för mig själv hur mormor skapade det ägg som sen blev jag. Hur vi bär varandra med oss. Och hur viktigt det är med närvarande personer. Snälla personer. Oavsett mamma eller inte. Oavsett barn eller vuxet barn.
Blev väldigt rörd i alla fall av de här bilderna. Av att få se en mammas kärlek som till ett barn men att den finns med i hela livet.
Bilderna via @angelickpicture på insta.
<3
Jeanette Åkerberg
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics