Ego

Jag tänker mycket på nu att hela tiden ha mitt jag perspektiv i huvudet och att känna behov för mig som person. Och hur mammajaget och Jeanette slits mot varandra. Och skammen och skulden som medföljer känslan av att behöva annat också.

Jag läste någon gång en nybliven mamma som skrev att det är inte problemet med att älska sitt barn eller att vara mamma, det är att få ihop sitt gamla jag med nuet och att få utrymme att också vara sig själv i allt.

Jag har också ibland svårt att ta den platsen när det går ut över Gunnels behov. Hur mina beslut i stort och smått får påverkan på hennes lilla liv.

Men så tänker jag på hur viktigt det är med egna intressen, att vara en passionerad och kreativ person. Eller att känna behovet att skapa eller uttrycka eller vad det kan vara. Och hur det kan upplevas av ens barn.

Min syster ska resa bort på en övning och var ledsen över att vara borta från sin dotter. Men jag försökte vända på det. Hur cool och stark hon kunde upplevas längre fram när hon kan berätta om det här.

Hur en är en inspiration och förebild. Hur viktigt det är att leva sant och gestalta ett liv en själv tror på och mår bra av. Och att dela det med sitt barn.

Att det är okej att få ta utrymme. Om jag generaliserar tror jag att detta lite faller in under ”mom guilt” och något som mammor mer upplever än män i många fall.

Jag försöker tänka på tålamod och tillförsikt, att tiden nu är intensiv. Och där det inte går att förklara eller prata mer om varför en är borta och sen kommer tillbaka och sånt.

Hur det (kanske lurar jag mig) blir lättare med tiden.

Men jag har ju varit människa i många år innan jag blev mamma och alla känner väl ibland att det skulle vara så skönt att bara slippa allt ansvar för en kväll och bränna en serie på Netflix i soffan med godis.

På sista tiden har det varit mycket och Gunnel slog sig i förrgår så vi fick åka till akuten. Rädslan och maktlösheten som fortfarande sitter kvar i kroppen när en inte längre har rådighet eller kontroll kring sitt barn, när en inte kan fixa om de mår dåligt utan bara får hoppas att det ska gå bra är helt fruktansvärd och den sitter kvar i kroppen än.

Och jag tänker mycket inför resan till Madrid. Om vi ska FaceTime eller om hon mest kommer bli ledsen, men att jag vill visa att jag finns kvar fast jag är borta lite längre.

Kanske skriver jag alltid samma men jag tänker mycket just nu. Och mödraskapet väcker så mycket i en.

Jag såg för några dagar sen någon story på Instagram där the rock träffade ett barn som var sjukt och sen gick bort. Och läste nyss ett liknande inlägg.

Tänker mycket på hur skört allt är, hur en vill leva stort och modigt men samtidigt vaddera in en trygg vacker värld till de små. Där ingen ondska krig eller död finns.

Det är ju svårt att leva så på udden hela tiden en måste ju bubbla ibland och bara tugga på i vardagen men livet går. Och jag tänker mycket på det.

Att försöka ta tillvara. Att varje dag när vi vaknar och de dagar jag hämtar henne, att jag de första 10 minutrarna som minst har henne helt i fokus. Närvaron. Att ha tiden att kramas och se. Att inte skynda eller vara i något annat. Att visa henne fullt fokus. Det känns fint.

Men jag kämpar lite med hur jag ska finnas för mig själv bredvid mig som mamma.

Och alla tider är olika men det är svårt att veta framåt, lyfta blicken bortom fantasin om vad det kommer vara.

1 year ago

Jeanette Åkerberg