Att för en stund ha tappat sitt rosa

Det är mycket som händer i mig just nu och jag tänker mycket på livet. Hur jag vill leva och vad jag drömmer om och vad som är det som ger energi.

Jag kan känna mig sorgsen över att jag på senaste tiden känt mig trött och otålmodig. Att jag blir stressad och känner behovet av att få vara ensam. Hämta andan. Men att jag inte upplever att den platsen helt finns. Inte som jag är van vid. Och att helgerna mest varit att kurera sig, vanliga lunket. Inte så mycket glitter. Inget speciellt som händer. Även om soffmys och en sovande liten på en också kan vara ljuvligt och precis det en behöver.

I stunder kan jag finna en ro och ett lugn men marginalerna är ändå kortare än annars.

Kvällarna går till nattning, dagarna till jobb och resandet från och till just till att andas, men då alltid påväg.

Jag känner mig otillräcklig. Som att jag i stunden gett upp lite. Avmätt till tvätthögar och stök, hur jag inte har orken att bry mig.

När Gunnel har varit sjuk har jag varit intill henne, inte velat lämna henne hostandes ensam i sängen. Och jag har fastnat lite i det där. Nattningarna tar tid, kroppen vill ibland vara ifred, ibland klarar jag av att ge utan problem. Men jag är trött.

Småsaker som möjligheten att bytas av med en nattning, att jag också får lite egna kvällar, att successivt kanske inte amma längre, även om jag inte är klar i de känslorna, och att kanske få till barnvakt. Eller just vår resa som kommer, kanske kommer bidra till en lättare känsla. Våren också. Men jag känner mig i stunder väldigt slut.

Och så såg jag den här bilden och kände ja, just nu är jag en blek flamingo. Och så kändes det lite finare.

<3