Svåra stunder

Just nu är vi inne i en period med Gunnel som jag upplever som rätt tuff och påfrestande.

Hon är så otroligt livlig och glad och det är ju underbart i sig. Men jag upplever att det är svårt att släppa taget, att låta henne gå framför ensam och ramla. Ser framför mig hur hon ska skalla altanen liksom. Det ständiga påslaget i att vakta en annan människas liv.

Hon går bättre och bättre och alla säger ju att det är ännu värre när de är helt igång men jag tycker ändå nuet är så jobbigt. För hon vill gå själv men kan inte helt. Det går inte att sätta ner henne på Ica och bara låta henne gå.

Och jag har älskat våra promenader och utflykter. Nu får jag verkligen väldigt sällan sätta henne i vagnen och bara i korta stunder. 110% ostbåge och gallskrik. Och jag försöker vara lyhörd och tillmötesgående men det är så kämpigt bara. Jag upplever att vi ger henne allt både i energi och uppmärksamhet.

Den här semestern har ju sällan känts utvilande. Även om vi gör utflykter så är det alltid en påpassning om naps och vad som funkar. Stolar klättras ur efter två minuter. Väldigt lite långlunch och gott glas vin om vi säger så.

Och jag kan tycka att det är tufft med otacksamheten jag ibland upplever. När man ser andra på härliga resor, roliga restauranger. Jag har fortfarande inte varit ute på middag sen hon kom.

Igår somnade hon av att jag klappade henne istället för att amma in i sömn vilket kändes storslaget. Men då va hon istället vaken i två timmar mitt i natten och kravlade runt och ville amma. Då blir en ju tokig.

Och jag vill ge henne det hon behöver och hoppas på att hon ska växa ur behovet av att nattamma. Som jag hört från andra. Det hade varit optimalt. Men inatt kände jag inte att jag har det i mig, vet inte hur jag ska hitta orken att vänta in henne.

Och det känns tufft, sorgligt. Så bland alla underbara stunder och det otroliga i att hon finns så finns det en stor del i mig som bara vill åka till Rom eller Köpenhamn en vecka, ha fina kläder, äta god mat, kolla serier och bara få vara jag utan ansvar. Men det är väl mänskligt och så många känner.

Kanske blir det annorlunda sen med förskola också, att man som par inte behöver byta av varandra eller fråga om lov för stunder av egentid eller andrum. Men det är prövande.

Och många har nog sömntrönat vid den här tiden men jag skulle önska att det blev en naturlig övergång till annat snarare än gråt och separation.

Kämpar lite till. Men just idag finns det mycket sorg i kroppen.

<3