It takes a village

Jag såg en text på instagram för några dagar sen som träffade an i mig.

Alla dessa memes om hur en ska få ihop alla rollerna i sitt liv. Få till tid för alla. Vara tillräcklig. De stämmer verkligen och är ju om än humoristiskt formulerade, ändå inget hittepå.

Och det är ju tröttsamt att gnälla eller klaga men föräldraskapet är ibland ensamt. Tiden en haft innan till att plocka, städa, planera och handla, fixa, äta middag ute, allt, den är nu villkorad. Och det är inte för alltid men det känns.

Och i allt detta påminner jag mig om att detta är once in a lifetime. En varelses första tid i livet, mitt barns. Hennes tid att skapa all grogrund. Och det är hennes tid. Min får vänta. Men den pockar också på, min tid. Det egna behovet.

Jag har vissa relationer i mitt liv, eller mest en, som är oerhört komplicerad. Och den har gjort att en trygg anknytning för Gunnel, att hon ska känna sig älskad, sedd och vad hon än behöver, 24/7, är min högsta prio. Jag ger absolut allt jag har varje dag. Somnar 21 helt tom, vaknar 05:30 och startar om. Det är en bubbla och ibland är det ensamt i den. Att inte kunna vända sig i sängen utan rädslan att väcka henne, att inte bara kunna somna om. Att njuta oerhört av den där timmen eller ibland timmarna när hon somnat innan det är dags för mig att sova. Att hinna höra det egna. Få vara bara jag, bara jag och Eric.

Och sovandet är självvalt i andan av det jag skrev nyss. Vi samsover. Och alla gör olika, alla hittar sitt. Men vi är där, och vi är inte redo för något annat. En tjej sa att mänskligheten ju måste vara smartare än att en sömnträning som innebär att barnet ska gråta sig till sömns medan mamman ligger med öronproppar i annat rum är enda vägen. Det går inte. Och när BVC eller motsvarade säger att det är så man ska göra så gäller det att hålla den egna magkänslan och viljan hårt i handen. Det var några veckor där jag låg och kände ”nu gör vi fel för nu skulle vi göra såhär.” Sen såg jag ett klipp med en manlig psykolog som pratade om det orimliga i att säga till en mamma gorilla att inte plocka upp sitt gråtande barn. Säga till lejoninnan att lägga sin lilla cub i en annan grotta. Och jag kände ja, du tänker som jag och pratar till mig. Så vill vi göra. Inte sömnträna. Inte nu. Jag tänker och vill tro att det kommer komma ett nytt flöde. Med tiden. Allt på villkoren att Gunnel mår bra och känner sig trygg, bekräftad och sedd. Så vi har det såhär. Och det är tufft. För alla. För mig som egentligen inte alltid orkar. För Eric som inte kan avlasta i det. Och vi har familj som hjälper till men alla bor inte nära. Och det tar ju två sekunder innan saker ligger överallt, precis överallt.

Jag förstår inte de som har fler barn, hur en hinner eller mäktar med. Jag beundrar dem men jag förstår inte.

Det jag befinner mig i är väl en klassisk mom guilt. Klumpen i magen när jag åker iväg, har hon det bra känslan. Att vilja finnas till men att inte alltid orka, och att också sakna sin egen person. Som kunde föra ett helt samtal. Äta middag. Gå på drink. Så jag åker iväg ibland, gör det jag älskar, stretchar det där bandet och tänker också att det är så fint att Eric och Gunnel får sin tid, gör sina grejer.

Och jag tröstar mig med att tiderna blir andra. Att någon sen kan vara barnvakt någon timme, att det kommer vara roligt för Gunnel med andra äventyr också, att Eric och jag kan gå ut och äta utan att det görs på Gunnels bekostnad. Att hon kan somna med Eric. Eller med någon av våra föräldrar. När det går att säga till henne ”mamma kommer snart”. Eller bara där hon kan köpa att sitta i en stol och pilla med något.

Och som förälder är en ju ibland oersättlig. Det går inte att bytas ut i allt. Och den känslan i sig är kämpig. När man egentligen inte orkar men måste orka.
Det är inte lätt för de utan stödnät, det är inte lätt för oss med. Och det går alltid att få mer. Det lovar jag mig på kvällarna, att om Gunnel får barn och vill ha mig där då ska jag städa och laga mat, bära en del av bördan. Hennes toa ska glänsa och lukta gott rengöringsmedel. Hennes golv skina av att jag svabbat.

Man vill inte bli av med sitt barn, det behövs bara fler händer för att allt ska räckas till. Och därför drabbade texten mig.

Så till alla mamas och alla familjer. Heja oss. Vilken skillnad vi gör varje dag vi finns där för de små, även de dagar vi inte egentligen orkar.

Hur tänker du? Och det är känsliga frågor. Men alla texter och inlägg som träffar an gör att jag vet att jag inte är ensam. Det är så universellt. Och det ska aldrig vara fult att räcka ut en hand, fråga eller tvivla. Att inte alltid räcka till.

<3