Egentid

Jag vill inte upprepa mig och bara återge gammalt här inne för att komma ikapp utan tänker att flödet får variera.

Jag tänker mycket just nu på egentid. Jag älskar min dotter över allt annat men jag har också älskat mitt liv innan. Jag ger allt jag har till henne varje dag, förutom små pauser av mig när hon sover.

Jag tänker ibland på de med flera barn, hur de gör. Det är för mig obegripligt hur en räcker till. Och jag vill liksom inte ge halvdant heller. Hon är värd allt. Så jag ger så mycket jag kan. Och vi gör ju även saker på dagarna som jag tycker är ljuvligt. Det är inte hon som bryr sig om museum, än iallafall.

Min sambo kan säga att jag ju gör oerhört mycket på dagarna ändå, som jag tycker är roligt. Och det är det. Men jag kan sakna pauserna. Inte för att jag innan vet vad jag vill fylla dem med, men de behöver finnas.

För jag vill känna mig härlig, som mamma och person. Igår var jag iväg på drink och event och det var så härligt. Men hon finns ju samtidigt, alltid med. Och hon har det bra med sin pappa, men vi ammar fortfarande och ibland är det det enda. Ni som vet vet att man släpper allt. Och det kanske är livet framåt nu, att man aldrig igen är ensam. För hela tiden bryr jag mig om henne, bär hennes välbefinnande och mående med mig.

Jag tänker att ju mer hon blir större, ju mer kan man kommunicera. Förklara att man går men kommer tillbaka. Men det där är kämpigt. Första gången jag gick till bussen utan henne för att åka till stan så hade jag bara en hörlur i för att höra henne. Hade hög puls och kroppens hela system skriker som att jag har glömt något. Som att jag lämnat huden hemma.

Min fina Julia beskrev det som ett band som man sakta tänjer på. Att det kommer en dag när hon går i skolan, en dag där hon tom kommer tycka jag är pinsam. Det går ju inte här i bubblan att tänka sig. Att få äta en lunch och va en dag, utan tillgängliga kläder för att kunna vara åtkomlig. Där jag kan ha mina lager på lager klänningar och jeans, opraktiskt och jag. Allt kan verka banalt eftersom att hon finns men det har också varit mitt liv tills hon kom.

Det är underbart att vara mamma och de åren jag längtade efter henne var outhärdliga. Rädslan om jag överhuvudtaget skulle kunna bli mamma. Och en känsla av otacksamhet nu. Men allt ryms.

Jag kan avundas den förälder som får båda, både sig själv och barnet. Men jag ger allt och tänker att det just ger henne tryggheten. Att hon alltid ska veta att jag finns.

Men det är så viktigt att också värna sig själv. Och imorse när jag klev in i min studio så kan jag sakna friheten att bara gå in där och va. Låta mig försvinna i tiden med leran, som förr. Men det kommer igen, hoppas jag. Och lyckan att då också ha henne när jag är klar.