Min inre Iris Apfel

Sakta har det börja gå upp för mig… min inre Iris Apfel som liksom bultar och vill blomma ut. Kanske min pågående 40-års kris, som tagit sig en ny vändning.

Minns när jag var ung, kanske 22 och gick på Beckmans. Modehögskolan här i Stockholm. I ett av projekten fick vi äran att ha Gunilla Pontén som lärare. En annan legenden, för de som vet??… Minns att jag inte riktigt förstod mig på. Såg henne nog mest som en märklig… väldigt väldigt gammal person. Urtypen av kulturtant, med sånt där svart-lila hår. Kort skarpt klippt, och sminket mörkt och djärvt. Hade hon kanske en svart kappa??… likt en cape, slängd över axeln. Och så några galna smycken, i neon.

Kändes inte som att Gunilla verkade förstå sig på oss heller, vår tid (den tid) av Beckmansstudenter. Kändes som hon eventuellt tyckte vi var rätt trista, ja hon sa det till och med!… och hon jämförde oss med tider från förr. Berätta för oss om då hon själv gick på skolan, hur de var klädda. Inte så trista som vi. Gunilla citat -“På min tid, då hade man kanske en död katt på huvet!” Och sedan skrockade hon av skratt. Och vi försökte svara, kanske ställa följdfrågor… men Gunilla, hon hörde då ingenting. Fortsatt bara skrälla… om tiderna från förr. Och vi lyssnade, titta på varandra, himlade med ögonen.

Var vill jag nu komma med allt detta… jo det att jag nu äntligen har börjat hajja! Jag har äntligen börjat förstå mig på storheten. Storheten med kulturtanten! Det coola i att skita i allt, alla förväntningar och ideal. Idealen av den åldrande kvinnan. Och om mina tankar och fantasier om att äntligen få bli en… eller lugnet i att jag nu ser mig själv. Som äldre, och det känns som jag.

"Sakta har det börja gå upp för mig... min inre Iris Apfel, eller Gunilla Pontén... som liksom bultar och vill blomma ut. Kanske min pågående 40-års kris, som tagit sig en ny vändning. Lugnet i att jag nu ser mig själv, som äldre. Och det känns som jag."