Winter in spring

Ibland känns det så himla ensamt, att inte gilla det här att sätta på skidor på fötterna och åka upp för ett fjäll.

Typiskt mig då att vara så brutalt ärlig, men när jag ser allas exalterade blickar sakta slockna. Tittar på mig som med någon slags sorgsen besvikelse. Typ, vad är det för fel på dig människa?? Ångrar jag att jag inte bara svarat, Ja guuu så härligt… mmmmm visst åker jag lite skidor… hehe… så härligt ju! Oj sa jag härligt två gånger nu. Men härligt ju!!

Men när jag går där och släpar ungars skidutrustning. Knäpper pjäxor för hundrade gången. Jag kan verkligen inte förstår denna entusiasm? Och alla ungar, de bara gråter ju. Runt om mig ligger de i högar, barnen som bara gråter. Men pjäxor och skidor huller om buller. Och föräldrar som hurtigt uppmanar. Upp och hoppa! Nu försöker vi igen!! Gu så kul vi ska ha. (Förlåt kommer alla hata mig nu?) Ja eventuellt.

Måste förklara mig, jag åker alltså på skidsemester över sportlovet för att min andre hälft, är en sån där cool snowboard person (hett). Och jag försöker väga upp för att han (stackaren) måste vara gift med mig.

Tack och lov finns ännu en mening med mig här i backen. Än så länge finns  en uppgift för mig här omkring. Min uppgift är alltså att valla Bill (vår minsta) runt toddler area. (Mysigt, den aktiviteten gillar jag ändå). Liksom gömmer mig bakom denna uppgift. En klockren bortörklaring till varför jag inte ska behöver gå runt i dessa pjäxor. En vattentät ursäkt. Och så att Jonas och tjejerna (de två äldre) kan åka högst upp på detta jävulska fjäll. Jag behöver än så länge inte förstöra deras glädje.

Men vad ska hända när även lille Bill är redo att följa med dit upp?? Vad ska jag göra då? Vad är då min mening på ett fjäll??

Okej nu vet ni hur jag känner. Och kanske att även era entusiastiska sinnen nu sakta slocknat. Förlåt. Jag ber om ursäkt. Egentligen är jag bara avundsjuk. Egentligen är jag bara rädd.

Tog några biler. Vill ni se?! Efter denna text. Hur reser man sig?