En kväll i city…

Sedan lillebror föddes har jag i stort sett inte lämnat förorten och vårt hem… Men i helgen begav vi oss, jag och Bill, in till staden för att fira en kompis som fyllde år. Det blev en minikräftskiva på restaurang Bar!

Aningen mallig begav jag mig iväg mot city, med lillebror Bill i vagnen. Detta kommer gå bra tänker jag då, peppad över att få en glims av det gamla livet… livet out and about. Väl inne vid T-centralen tillkommer en mild panik. Plötsligt känner jag mig chockad över alla människor, bilarna och hettsen som finns där inne i city klockan fem en fredagseftermiddag! Hur hade jag kunnat glömma detta?? Aningen stressad rusar jag fram längs gatorna, väljer de små lite lugnare gränderna så gott det går. Tjorvar och meckar med vagnen upp och ner från trottoarer. Bill stirrar på mig från vagnen med stora uppspärrade ögon… gnyr till vid ljudet från de tutande bilar. Bill känns chockad, jag är chockad!

Väl på restaurangen känns allt bra igen, Bill somnar i vagnen och vi käkar kräftor. Det hålls tal för födelsedagsbarnet och det skålas och shimmas. Och som vanligt skrattar och pratar jag alldeles för högt. Så högt som jag vanligtvis pratar när jag blir lite för övertaggad och tycker allt är fantastiskt. Bill vaknar och tittar upp på mig med förundrad blick, aldrig har han nog hört mig prata så mycket under sina fem levnadsveckor…

Tiden bara springer iväg och plötsligt är klockan 22.40. Oj vad sent det blev tänker jag nu, men det är lugnt jag har ändå bestämt att det blir taxi hem. Att åka in till staden med nyfödd bebis med kommunal transport kändes ganska okej där vid fem tiden. Men att åka hem igen såhär sent på kvällen känns plötsligt inte lika kul. Dock meddelar taxibolaget när jag ringer att de inte har några barnstolar för så små bebisar… paniken kommer åter. Känner mig som världens sämsta förälder som tagit sin nyfödda bebis in till staden, bara för att jag önskar ha lite kul. Men det är lugnt säger jag snabbt, jag får bara åka kommunalt helt enkelt… det kommer gå bra! Men innerst inne känns det inte bra alls. Med gråten pockande i halsgropen tar jag mig hela vägen hem ändå, och allt går såklart bra. Men väl hemma släpper de spänningar och rädslan jag byggt upp. Då kommer gråten, forsar fram som floder… och jag bestämmer mig för att aldrig mer lämna mitt hem. Det var det äventyret det…