Att få ett syskon…

Jag minns när jag var gravid med Nicole, mitt andra barn. Jag minns att jag hade så storslagna tankar kring att Stella nu äntligen skulle få ett syskon. Min målbild under hela graviditeten var just det ögonblicket, när Stella för förstå gången skulle få träffa sin efterlängtade lillasyster. Jag var då helt clueless kring hur en först-född faktiskt kan reagera när det plötsligt dyker upp en ny familjemedlem. Från att ha varit det enda barnet i familjen till att nu måste dela vår kärlek och uppmärksamhet.

Stellas reaktion var långt ifrån vad jag hade målat upp i mitt huvud. Jag trodde att hon skulle älska sin syster vid första ögonkast och sedan skulle vi gå hem från BB och leva lyckliga i alla våra dar. Nej, riktigt så blev det inte… Stellas första reaktion var sval, hon stirrade lite förstrött på bebisen som jag så stolt höll upp framför henne. Väl hemma växte hennes svartsjuka för var timma som gick. Stella reagerade med ilska. Mestadels riktades hennes ilska mot mig… och hennes svalhet och nonchalans mot Nicole fortsatte. Samtidigt som jag kämpade med amningen grät jag stora floder. Försökte dölja mina tårar för Stella, som klampade runt i lägenheten och upprepat smällde i dörrar… och med jämna mellanrum ställde hon sig vid min sida och blängde med ilsken blick. Hon var så arg och jag var så ledsen.

Känslan som växte i mig där och då när Nicole var nyfödd var att jag ville vara själv med bebisen… jag ville att Stella skulle försvinna bort. Jag ville att Jonas och Stella skulle lämna mig och bebisen ifred, så jag utan skuld kunde ägna mig åt att bara stirra på min nya puderfärska bebis. Det var som om Stella plötsligt kändes som ett hot. Blir så otroligt ledsen över dessa tankar nu när jag blickar tillbaka… Jag minns att de känslor jag kände där och då var så väldigt tunga att bära. Flera år senare har jag nu kunnat prata om detta och förstått att jag inte är ensam om att ha känt såhär. Med tiden blev allting bra igen och mina känslor för båda mina barn balanserades ut. Men Stellas svartsjuka höll i sig ett bra tag därefter…

En kompis till mig drog en liknelse… Hon sa, att få ett syskon kan ungefär jämföras med att ens man skulle ta sig en ny flickvän. Helt plötsligt kommer han hem med en ny donna och berättar glatt att hon nu ska flytta in och bo med oss, för all framtid dessutom… och att han kommer att älskar henne precis lika mycket som han älskar mig. Ungefär så kanske det känns för det äldre barnet när det plötsligt dyker upp ett nytt syskon.

Förlåt Stella för att jag hade så höga förväntningar på dig… jag skulle ha varit mer förstående och bemött dina känslor på ett bättre sätt.

Nu har det gått sju veckor sedan ytterligare en familjemedlem dök upp i vårt hem. Denna gång bestämde jag mig tidigt att inte ha några förväntningar alls. Som ett blankt papper presenterade jag lillebror för sina två systrar. Hur det blev denna gång är kanske för tidigt att sammanfatta just nu, men jag kan säga att reaktionerna har varit många och även denna gång har de förvånat mig. Dock känner  jag mig mycket mer balanserad och lugn och försöker hantera upp och nergångarna på ett bättre sätt. Men det är ju inte direkt en dans på rosor det här med att ha tre barn…  hehe… var väl ingen som trodde det heller kanske!?