Förra veckan, på vårt mingel i Köpenhamn,
träffade jag en så intressant person!
Inte bara var hon sanslöst vacker och som tagen ur vilken romantisk film som helst, hon hade också ett liv som jag verkligen avundades..
Giulia Cingolani är en frilansjournalist från Rom. 60 % italienare och 40 % svensk, som nu ska flytta till Köpenhamn för kärleken..
Samtidigt som Giulia skriver för olika tidningar, senast en kulturartikel för Aftonbladet här, förstår jag det som att hon även har ett eget magasin med namnet Roman Radar.
Men det som inspirerade mig allra mest..
Var att hon tillbringar sex månader om året på Capri
och fantastiska Villa San Michele.
När hon sa det kom jag direkt att tänka på att Flora var där,
& blev lika delar imponerad som förbluffad över historien om Axel Munthe som byggde sin dröm på den svårtillgängliga ön..
Huset och trädgården är öppna för allmänheten, här bedrivs också olika typer av kulturverksamhet, något som Giulia bland annat ansvarar för.
Du kan också ansöka om ett stipendium för att få tillbringa en tid på villan, och hade jag inte varit mitt i en renovering med ett litet barn hade jag gjort det på studs.
One day, one day..
Giulia har även ett konto som heter Giulias Italien, där hon helt enkelt delar med sig av bilder och tips från det vackra landet..
Att ha turen att få ett liv att leva, och sedan bara leva ett och samma sådant, det känns på något sätt som ett slöseri?
Efter mitt samtal med Giulia gick det verkligen upp för mig att om det finns en gnista som tänds, måste man ta tillvara på den så fort tillfälle ges..
Avslutningsvis tycker jag verkligen att du:
1. Ska läsa på om historien om Villa San Michele och Axel Munthe, kan ingen snälla göra en film om detta?
2. Följ Giulia på något av ovan konton, eller bjud henne på en kaffe nästa gång du befinner dig i Köpenhamn!
*
Jeanette Åkerberg · 4 weeks ago
åh! det finns en dokumentär om San Michele och Axel Munthe från 2016 - Förbjuden kärlek regisserad av Anders Wahlgren. Otrolig story och magisk plats.
Emely Crona Stenberg · 4 weeks ago
Åh vad spännande, den måste jag försöka hitta till ikväll! Tack snälla.
Fanny NA · 4 weeks ago
Hon är säkert jättegullig så inget personligt alls, vill bara ge lite nyans till oss knegaremed priviligerad familj är det lätt att följa sin ”gnista” - och det är inte bara inspirerande tyvärr utan också bittert. Citat: ”Epoch Times kan avslöja att Kristina Kappelin, vd och intendent för Villa San Michele på Capri som ägs av svenska staten, har anställt sin egen dotter i en kommunikationsroll. Nu väcks frågor om korruption och nepotism. En anställning på Villa San Michele på Capri väcker frågor om lämplighet och transparens. Det rör sig om att vd:n och intendenten för kulturcentret, Kristina Kappelin, har anställt sin egen dotter till en kommunikationsroll. Dottern, som är 28 år, har ansvar för sociala medier under sommarsäsongen, enligt uppgifter från Kappelin själv.”
Emely Crona Stenberg · 4 weeks ago
Tack snälla för din kommentar, självklart ska alla olika vinklar lyftas fram. Jag som också är född i en "knegarfamilj" och konstnärssådan, med i princip inga privilegier alls, förutom att vi bodde i ett hus på en fin plats, känner tvärtom dina känslor tror jag. Jag känner att jag verkligen blir inspirerad och får väldiga framåt-anda-känslor av att ens få lov att utforska dessa tankar när de kommer till mig! Jag vet inte om det går hand i hand med att jag tidigt förlorade mina båda föräldrar, som på grund av sitt icke-privilegierade liv aldrig fick uppfylla många av de drömmar som de hade. Och att jag kan då väldigt enkelt känna att det här vill jag också göra. Jag blir så otroligt, uppfylld av människor som lyckas, även om de är via gamla pengar, ärvda tjänster/roller i ett bolag eller något annat. Även dessa personer behöver visa framåtanda och har ett arv att förvalta, och det ska göras bra. Sen att jag inte kan göra mycket av det jag vill och drömmer om på grund av att jag inte heller har en viss ekonomi eller liknande, det är en annan sak, haha. Men drömma är gratis och att försöka förverkliga kan också vara det! Tack för ditt inspel och för att du både läser och kommenterar här inne. Kram Emely