En kapabel människa..

Igår var första gången sedan jag tog körkort i september som det verkligen slog mig: Jag klarade det.

Körkortet har hängt över mig sedan dagen då jag fyllde 18 och fick både bil och körkort i present. Men det blev aldrig något av det. Inte förrän jag var 39.

Egentligen är det inte mitt eget dåliga samvete som varit värst, utan alla andras kommentarer som dykt upp då och då genom åren.

Att inte ha körkort i vuxen ålder kan vara nästan lika laddat som att bara vilja ha ett barn.

Olyckligtvis hamnade jag i båda facken.

Men igår, när jag baxade in mitt barn i bilen, körde en väg jag aldrig tidigare kört, parkerade, storhandlade, lastade in både barn samt fyra stora kassar för att sedan sätta mig bakom ratten igen, då hände något.

Jag kände mig kapabel. På riktigt. En känsla som har kommit och gått den senaste tiden, men som igår stannade kvar lite längre.

Först när jag träffade Erik började jag, sakta men säkert, bli mer uppstyrd. Missförstå mig rätt, jag har alltid varit ansvarsfull och klarat mig själv. Men jag är inte uppvuxen i ett hem där skåpen är städade, viktiga papper ligger på sin plats, kylen är rensad och tvättmedel sorteras i olika lådorm räkningar betalas i tid eller att man sopsorterar.

Det var inget jag tänkte särskilt mycket på då,
och inget jag heller ifrågasatte.

Nu är jag en person som har en rensad kyl, ordning på viktiga papper och tvättmedel i olika boxar. Och det ger mig ett lugn som jag inte riktigt hade räknat med.

Jag tror att känslan som drabbat mig är förvåning, en förvåning över varför jag känner mig så duktig?
Det handlar ju egentligen inte om huruvida man har ordnade papper eller inte.

Kanske bottnar känslan snarare i vissheten om att om något skulle hända mig, så finns det någon annan som kan ta hand om det som blir kvar.

Den insikten har vuxit fram efter att ha blivit lämnad kvar, när både min mormor och mina föräldrar gick bort i ung ålder. Jag vet hur tungt det är att behöva rensa i någon annans liv, i deras innersta, i sådant som samlats på hög år efter år.

Att sortera papper i jakt på det viktigaste. Att ta hand om mat som passerat sitt bäst före för länge sedan.

Vi har självklart en vind med mängder kartonger, men vi vet vad som finns i dem och varför de är där. Det finns inga utrymmen i vårt hem som jag försöker undvika att tänka på. Inga slukhål fyllda av saker och historia som tryckts undan i hopp om att aldrig behöva hanteras.

För mig handlar det här om agens.

Om att känna att jag klarar mitt liv. Inte perfekt, inte fläckfritt, men tillräckligt bra. På ett sätt som känns tryggt och hållbart.

Körkortet har blivit en symbol för det.

Inte för att jag inte klarade mig innan, utan för att omgivningen så länge fick det att kännas som ett mått på någon inbillad vuxenhet.

Jag har också insett att medan många behöver ett kreativt kaos för att kunna skapa, så är det i det ordningsamma jag hittar mitt lugn och min motivation.

Men just därför vill jag också leva ett friare liv i övrigt. När strukturen finns, får det andra i livet ta större plats. Då kan jag känna, gråta, skratta, leva upp och leva ut ordentligt.

Det är kanske det som är den största insikten.
Att ordningen inte gör mitt liv mindre levande,
utan tvärtom.

Den gör att jag kan vara närvarande på riktigt.

♥

Foto – Christian Ravnbak