Oändligt är vårt stora äventyr..

Jag har alltid haft den stora ynnesten att omges av inspirerande kvinnor, något jag skrivit om många gånger här inne..

Elin Lervik är en person som funnits i mitt flöde en längre tid – en personlighet som jag visserligen är helt olik, men ändå fascineras av och tycker om att följa.

När jag såg att hon delade Karin Boyes dikt i samband med att hon och familjen lämnar sitt hus i Saltsjöbaden för att flytta till Skåne, väcktes en tanke.

Tillsammans med bilden från min vän Amandas nya ateljé i Stockholm slog det mig hur fantastiskt det ändå är med framåtrörelse. Hur en ny ateljé, ett ofrivilligt uppbrott – eller en självvald flytt – kan rymma så många olika känslor, men oftast leda till det bättre..

“Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.”

Jag tror att jag ofta burit på en negativ känsla kring att vilja mycket. Som om det, enligt min djävul på axeln, finns något fult i att vilja flytta, byta jobb eller längta efter en förändring. Kanske handlar det om skam?

Jag vet inte var den känslan kommer ifrån – men det vore intressant att utforska..

När jag läste dikten om och om igen infann sig ett plötsligt lugn inom mig. En slags acceptans. Som om det där “fula” med förändring i själva verket kan få vara en inspirerande del av min personlighet – något jag istället ska vara stolt över, kanske till och med se som ett uttryck för mod?

*

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp!

Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

*