The roses of..

Jag tänker så ofta på min mamma just nu.

När häggen slår ut är det som att alla minnen kryper fram. Höften gör ont, öronen susar,
huvudet spänner och magen kniper.

Vi spenderade mycket tid på sjukhuset om vårarna.
Det var som att även cancern ville ut i solen.
Vakna ur sin vinterdvala, sträcka på kroppen och vända ansiktet mot skyn.

Det finns ett citat från en intervju som följt mig
sedan mamma dog, och det lyder:
“Cancern kanske också bara ville leva?”

Jag kommer aldrig förlåta sjukdomen, men jag finner en tröst i att vi alla är byggda av celler som bara vill leva, vända ansiktet mot solen – och bara leva.

Bilden ovan är från Sophie Bille Brahe, och det var just denna ros som klättrade upp för husväggen i mitt barndomshem. Det finns något så rörande i bildtexten, som enbart lyder: “The roses of Sophie’s mother”.

Kommer jag också bli ett minne i
en ros när jag inte längre finns?

Kommer min dotter krama de regnvåta bladen
i sina händer och sänka ner ansiktet för att känna doften av mig?

Torka en bukett för att stanna tiden?

Jag hoppas det – att jag får bli ett minne.

I doften av en ros,
eller i vårens första hägg..

♡