Emotionellt samlande

Jag är uppvuxen i ett hem som till största del inreddes av min mamma. Hon hade egen butik, älskade inredning samt var väldigt duktig på att skapa miljöer och stämningar. I mitt barndomhem var stilen kreativ, något shabby chic, mycket konst men framförallt så fanns det enormt mycket småprylar.

Det var snäckor, myrtenträd och strutsägg. Stora fat med grönsaker, pappas stenåldersyxor, skulpturer av drivved, småskålar, doftljus och svanfjädrar i vas som minnen av sommaren.

Stilleben fanns.

När mina föräldrar gick bort delade vi upp sakerna mellan mig och min bror samt några nära vänner.

Kartong efter kartong efter kartong med minnen staplades på vinden hemma hos Oliver och jag, jag tog upp det jag kunde till Stockholm. Ju fler år som gick desto färre blev kartongerna. Det gick inte att släpa runt på allt och då och då var det dags att göra sig av med sådant jag inte längre behövde.

Förra sommaren beslöt vi oss för att ta tag i de sista lådorna. En tidig morgon släpade vi ut allt på gräsmattan och gjorde oss redo för en emotionell resa.

Men – det som är så spännande med tid som går, är att för mig kändes det nästan ingenting.
Tiden hade gjort att mina minnen nu enbart fanns i hjärtat och inte i de saker som vi sparat.

Jag kände mig fri från sorg och kunde gladeligen fortsätta att skänka och slänga det som fanns.

Min bror var inte alls på samma plats och här blev det verkligen en krock. Han kunde inte förstå hur jag ville slänga gamla foton med suddiga närbilder på mormors rosor, ett halsband från vår gamla katt eller mammas trasiga krukor.

För han var inte där, han var inte klar med sin sorgeprocess och det var jag.

*

Idag bor vi i ett hus som jag för första gången känner att jag har hittat hem i. Jag har bott på oändligt många platser, i oändligt många andrahandslägenheter och alltid känt mig vilsen stilmässigt.

På midsommarafton i år, efter en liten incident på morgonen, då var jag tvungen att gå in i mig själv och försöka förstå var mitt beteende kom ifrån.

När jag hade lokaliserat detta så förgrenades insikten och jag förstod plötsligt varför jag så många gånger känt mig vilsen när det kommer till min personliga stil.

Jag har fysiskt burit eller inrett med mina minnen
och de tider som flytt.

De flesta har med sig ett kroppsligt eller känslomässigt minne/mönster från barndomen som kan vara svårt att bryta. När man då förlorar sina föräldrar på vägen, då kan gamla saker eller kläder man bar under perioden bli en falsk trygghet eller sanning i att,
“allt är som vanligt”.

Extra tydligt blev det när vi flyttade hem till Höllviken och jag packade upp mina sista kartonger.

Ingenting passade in i mitt nya hem.

Med facit i hand har det känts så även i tidigare lägenheter men känslan av nostalgi har varit så stark, att jag inte har kunnat gå emot den. Denna insikt kändes i hjärtat, men i sorgen fanns också en frihet, en frihet i att ha hittat hem, både i mig själv och i min inredning.

Jag är inte mina minnen och jag är inte min mammas hundratals prylar och pinaler.

Idag bor mina minnen av pappa i skulpturen på golvet och konsten på väggarna. Min mamma finns i det franska saltkaret på bordet och i doften av rosmarin från trädgården.

Få utvalda saker med högt affektionsvärde får stå framme men..

Från och med nu är det slut på emotionellt samlande
och ingen är lyckligare än jag för det.

Ni är med mig.

♥