Lyssnat & längtat
2 years ago
Om du mot förmodan undrar över vad jag har lyssnat på, tittat, ätit och längtat
efter den senaste tiden så kommer det här!
Lyssnat
Min sökfunktion på Spotify består i nuläget nästan enbart av White Noise eftersom att vi fick en tjej med kvällsoro. På morgnarna är hon dock världens ljuvligaste och då lyssnar vi alltid på musik i sängen innan vi går upp.
Det som spelas för hennes små öron är mestadels Franskt/Italienskt & favoriten är Doo-Bee-Doo-Bee-Doo med Giorgio Moroder, en klassiker som inte lämnar någon oberörd!
Tittat
När jag är uttråkad, då är det många som inte känner mig till 100% som tipsar om olika serier på Netflix. Jag har i princip aldrig sett en serie och är faktiskt inte alls intresserad av det. Jag fastnar inte, blir irriterad på sådant som är fiction och längtar efter verkliga händelser och berättelser.
Dokumentärer är helt och hållet min grej och jag slukar i princip allt som visas på SVT play. Precis när Nike hade kommit och min baby blues var som värst, då var det så snällt och vänligt att titta på historien om Karin och Carl Larsson.
Miljöerna, Knut Knutsson, Elsa Billgren, Lotta Lundgren och en mängd andra experter.
Det svenska arvet, konsten, kulturhistorien och ett problematiskt förhållande två konstnärer emellan.
Jag älskade alla avsnitt och kan varmt rekommendera denna!
Ätit
Efter att ha ätit en del mat med samma smaker den senaste tiden, så var jag sugen på något helt annat som t e x syrlig Sumak. Pinar är ju min ständiga GoTo när det kommer till spännande mat då hon har rötter från Turkiet, men – lagom till att mitt sug efter mat från andra världsdelar slog ner, då delade min bloggkollega Karin Lei ett recept på Cilbir som är Turkiska ägg i en smaksatt yoghurtsås. Detta har blivit min nödlunch många dagar i Januari, dock orkar jag inte pochera äggen utan kör enbart på löskokt, det går lika bra ändå!
Karins blogg & recept hittar ni här..
Längtat
En sprucken spegel, smutsig mosaik och blödande avslag i en dusch.
På andra sidan horistonten Atlantis, drömmen om en sjunken stad.
Under åsarna på söder, samma ensamma jävliga ensamhet.
En sen kväll när jag var ute i snön med min skrikande bebis, då skrev jag detta i anteckningar på mobilen.
Dag 3 efter att Nike, vår dotter, hade kommit så slog Baby Bluesen till med en våldsam kraft. Jag som har en bakgrund med tidigare ångestproblematik hade flaggat för detta hos min barnmorska men ändå var det ingen som varnade eller berättade för mig att detta kunde hända så pass snart.
Jag grät och grät och grät.
Det fanns ingen hejd på tårarna och vid samma tid varje kväll, när skymningen kom, då fick jag en sådan enorm känsla av ensamhet.
Som att allt var över, att mörkret skulle omsluta mig och mitt barn, mest mig.
Jag vågade knappt gå ut i vardagsrummet där Erik satt och försökte få Nike att sova. Jag behövde duscha varmt, varmt, varmt, så varmt att det brände på axlarna för att inse att jag fanns på riktigt. När jag väl gick o la mig behövde jag ha täcket över ena örat för att inte höra blåsten som ven utanför fönstret.
Då längtade jag, längtade efter att inte vara en nyförlöst mamma med en liten fågelunge i famnen och bröst som värkte.
Idag är jag nästan där, inte riktigt men nästan.
Jag är inte längre en nyförlöst mamma med värkande bröst och en fågelunge till dotter.
Jag slutade amma efter fyra dagar och idag är mitt barn 8 veckor och ler mot mig när hon vaknar.
☾
I.S · 2 years ago
Det vidrigaste för mig med att bli ny förälder var att känna en sån där urvridande ångest, som att jag aldrig någonsin igen skulle vara ett jag, samtidigt som jag var så oerhört berörd av denna lilla människa som var min. Det blev bättre, men jag kan känna mig ledsen över att jag kände mig så ensam i existensen. Att det var så svårt att prata om, att förstå. Så tack för att du delar ❤️
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Tack själv för att även jag får ta del av ditt. All kärlek!
Anna · 2 years ago
Min lilla dotter är 9 veckor så jag följer din resa med behållning. Har haft återkommande depressioner hela mitt liv och var så orolig för baby bluesen, men jag slapp någon djupare svacka som tur är. Tänker på dig och hoppas det bara blir ljusare. Angående musik älskar vår tjej Bolero, det är något med det taktfasta tror jag. Vi lyssnar nästan alltid på P2 hemma så hon kanske är van vid klassiskt från magen, så jag vet inte om det är någon allmän bebislåt, men ett litet musiktips från mig till Nike.
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
JAG älskar bolero, underbart!
Petra · 2 years ago
Och sedan är ditt barn 20 ar gammalt och ler mot dig. Tid gar inte att beskriva. När jag ser bilden pa din dotter känns det som det var igar som min äldsta var sa liten och sag pa världen med stora ögon. Allt àr relativt och gar bade snabbt och langsamt? Du skriver sa otroligt känslosamt och fint. Kram.
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Tack för så fina ord.
Christina · 2 years ago
Oj vad jag känner med dig. Hade också tuffa perioder under den första tiden med både bebis nr 1 och 2, när man har svårt att se och tro att det ska lätta och kännas annorlunda. Man får ha tålamod men också, säga högt till sig själv och omgivning när det inte känns bra för att slippa ”bära dubbelt upp”. Så värdefullt och givmilt att du delar. Så viktigt att ge utrymme åt hela känsloskalan, för att ge utrymme åt livet. Shit vad jag lärde mig av de där perioderna. Blev mer ödmjuk. Även om det helt ärligt hade varit skönare att slippa.
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Jag tror också väldigt mycket på att säga saker och ting högt, allt blir verkligt då och ens omgivning får en möjlighet att agera och reagera. Tack för att du delar!
Amanda · 2 years ago
Åh. Så fint att du delar med dig. Relaterade en hel del. Skämdes så mycket för ogillade verkligen det hela, jämförde livet innan och efter. Kände mig låst och bunden snarare än fri som tidigare. Ett boende, en partner och jobb som kanske var det so höll en fast tidigare blev nu ett fängelse. Hur ska jag ta mig ur detta? Och många tankar ska det verkligen vara såhär i ARTON ÅR! Skrika, sova, äta. Dåligt samvete, skuld och skam. Rädd för tankarna och ledsen att inte vara exakt lika förälskad som i sin bebis som alla andra på www.
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Tänk att vi alla (nästan) sitter i vår ensamhet med dessa tankar och inte delar med oss, så modigt av dig att göra det nu..Tillsammans är vi mindre ensamma, tack snälla Amanda!
Anna · 2 years ago
Tvekade om jag skulle skriva. För inledningen kändes så mörk. Det är inte alls mitt syfte, utan igenkänning och hopp! Min äldsta är 11 men jag minns som igår hur jag gick över Västerbron och lekte med tanken att rulla mig själv och vagn ner i vattnet. Har fortfarande svårt för Nytorget (som vi bodde vid då). Fick dåligt stöd av min barnmorska som var besatt av amningen- som inte funkade. Träffade en knäpp psykiatriker som sa till mig att gnida brösten med säckväv för att härda dem?! MEN gick till min allmänläkare så småningom (när orken fanns) , betalade KBT själv och det hjälpte. Visst att tiden går fort, men dagarna går långsamt. För mig hjälpte det att tänka på de första tre månaderna som en fjärde trimester. Bebisen har precis samma behov som när den var i livmodern, vilket gör att man inte kan ha förväntningar på sig själv att ”göra något”. Man får försöka acceptera att man primärt är livvakt till bebisen och njuta av ögonblicken (svårt, jag vet). De tillsynes sysslolösa dagarna, stökiga kvällarna och nätterna är ändliga. Jag försökte se det som ett halsband där jag varje dag trädde en pärla. En dag var halsbandet klart och jag började hitta mig själv igen. Det kan vara kämpigt, men det finns gränser för hur deppig/ångestfylld som är ”normalt”. Det är en omtumlande förändring, det kan gå upp och ner, men det ska inte vara svart. Skäms inte/var inte rädd för att ta hjälp. Nu hoppas jag att du är på ett bättre ställe än jag var (och jag har nu två underbara -och utmanande- tjejer och har mått bra i flera år. Kärlek på distans från en annan mamma som faktiskt inte kan förstå var tiden tog vägen.
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Det enda jag kan skriva är tack, tack för att du delar med dig.
Elvira · 2 years ago
Bra & skönt att du gjorde dig fri från amningen & att de börjar kännas lite bättre♥️. Snart är kvällarna ljusare och tankarna lättare, bebisen lite äldre ♥️. Nike har sån tur som har just sig till sin mamma♥️.
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Ja, styrkan i att få ta kontroll över sin egen kropp och lyssna på magkänslan! Tack fina Elvira, så fint att "se" dig här inne.
Hanna · 2 years ago
Sån igenkänning här också. Nu har jag två tonåringar istället men minns prick hur det kändes med nummer ett. Kände nej nej nej varje gång hon vaknade, och skämdes så mycket för att jag absolut inte tyckte det var roligt med en bäbis. Ville ha tillbaka mitt tidigare liv. Kände panik för att barn liksom är det enda man inte kan ångra - allt annat kan man göra slut med eller skicka tillbaka. Jag blev ”varnad” av min syster för baby blue:sen men det fanns nog inget som skulle kunna förbereda mig på alla KÄNSLORNA. Allt går dock över. Det gamla livet kommer inte tillbaka, men ett annat fantastiskt tar vid.
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Så många av mina vänner och bekanta som nyligen berättat att de inte heller ville att barnen skulle vara vakna, att det var en befrielse när dom sov..Tack för ditt mod att berätta!
emma · 2 years ago
jag valde också att sluta med amningen efter tre veckor, den kom aldrig liksom igång. kände mig så stressad av detta. jag hamnade hos en bra barnmorska som märkte hur jag mådde och föreslog att jag enbart skulle flaskmata. så fort jag slutat kände jag att den där molande ångesten försvann och jag blev lite mig själv igen. bästa beslutet jag tagit, så heja dig att du lyssnar på dig själv och vad som är bra för just dig!
Emely Crona Stenberg · 2 years ago
Så tacksam för att du också delar med dig av allt som varit jobbigt - tack.