Låtar som mitt hjärta saknar

Jag älskar musik.

Frågar man min bror och hans flickvän skulle dom höja på ögonbrynen då ett stående skämt hemma eller när vi åker bil, är att jag alltid, alltid vill sänka eller byta låt.

Det spelar ingen roll vad dom väljer – jag vill alltid byta.

Dock handlar det enbart om att vi har totalt olika musiksmak. Jag och min kille däremot och faktiskt många av de jag dejtat genom åren, har i princip exakt samma smak och tycke när det kommer till musik.
Min vän Victor håller jag kontakten med genom att skicka låtar till varandra och samma sak gäller när det kommer till en annan vän som heter David.

Det är en mysig påminnelse om att man finns i varandras liv och den finaste kommentar jag fått är:

“Africa med Toto kom precis på och
jag kände direkt att jag behövde ringa dig”.

Det går inte många sekunder när jag är själv hemma utan musik, men det finns en rad låtar som suger till ordentligt i min magrop. Låtar som jag snabbt spolar förbi då de påminner mig om alldeles för sorgliga stunder men också fantastiska sådana. Tillfällen som jag vet aldrig någonsin kommer tillbaka i den form som jag hade velat.

Dock försöker jag nu erövra den här musiken igen så följ med på en trip done memorylane
med låtar som mitt hjärta inte orkar lyssna på!

Vi har knappt känt varandra i två år men vet redan att vi alltid kommer finnas i varandras liv.

Två av mina bästa vänner ska gifta sig och vi är nio personer som har hyrt ett hus i Frankrike.

Jag befinner mig bland myggmedel och ljummet rödvin i den Franska natten och doften av tall, olivträd och rosa Bougainvillea fyller mina sinnen.

I denna konstellation känner jag mig fullkomligt trygg.
Med tryggheten kommer en ljuvlig trötthet och kroppen slappnar av.

Under morgondagen vet jag ännu inte att jag kommer stå i ett rosa badrum på ovanvåningen och känna hopp om livet igen.

Jag vet inte att fönsterna kommer att stå öppna och att solen strömmar in från den blekna landsbygden.

De samtal som avhandlas i badrum med nära vänner är bland det vackraste vi har.

Plattänger, brun utan sol och ögonfransböjare.
Spanx, torrschampo och tamponger.

Nerifrån innergården hör vi cavaflaskor som öppnas till tonerna av “Kiss you all over” och genom ett moln av
Batiste ser jag ett levande bevis på hur sann vänskap är i verkligheten.

Vi är två trasiga själar som sitter i andrahands-tvåan hon hyr i centrala Stockholm.

I vardagsrummets burspråk står en stor säng med vita lakan, där kommer jag att sova med hjärtat i halsgropen och en borttappad mobil.

I köket kokar en blek kopia av Madi Banjas “Domoda” och framför oss på bordet ligger boken om horoskop och astrologi. En bok vi skickar runt bland vännerna i hopp om att förstå.

På insidan av pärmen ska man skriva sitt namn och jag använder en blå kulspetspenna utan bläck som nästan har torkat.

Telefonerna brinner av trånande killar som vi av olika anledningar håller på halster.

Vi behöver ingen men samtidigt alla.

Vår vänskap består av djupa samtal och höga skratt.
Det är skratten jag saknar när jag tänker på henne idag. Humorn som är så smart, så snabb, så klockren.

Över hela stan har vi legat bakfulla i olika soffor och skrattat tills vi inte kan andas.

Jag har henne så nära men samtidigt så långt borta, inom mig känns vår stund så kort.

Jag tittar på henne över bordet, på hennes vinröda tighta polotröja och bruna, lockiga hår.

Hon är mig bara till låns, inom henne finns en flykt och en vilja av frihet jag aldrig kommer kunna ersätta.

Jag blundar och tar in stunden,
hon är mig bara till låns.

I ett tält av plast med randigt tak känns värmen nästan olidlig. Temperaturen är bedövande och jag står mitt ett folkhav med dina armar runt mig.

Jag vet att min mamma är sjuk, jag vet att min mamma är jättesjuk men jag känner en sådan enorm känsla av eufori och lycka inombords.

Friheten, den som jag kämpat mig till, är långt borta från cellgifter, trombocyter och näringsdrycker.
Den är så stark, så påtaglig. Jag vill aldrig åka hem.

Känslan av skam sveper över mig.
Dåligt omdöme, dåligt samvete, för frisläppt, för ung, för dum men jag vill aldrig åka hem.

Ett starkt rosa ljus lyser upp hela lokalen och basen vibrerar i våra kroppar.

Introt till “Där dit vinden kommer” slår mot våra ansikten och jag vill aldrig åka hem.

Året är runt 2010 och jag ligger på rygg i en fuktig yogasal. Utanför tjuter nordanvinden och det är i mitten av november eller december.

Min pappa har under många år haft ett återkommande alkoholberoende och jag känner mig hudlös.

Tårarna bränner bakom ögonlocken.

-Slappna av och låt inte tanken fastna.

Det enda jag tänker på är att han inte får dö.

Ur högtalarna strömmar
“For the windows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti” och två år senare dör min pappa.

Hon har flyttat hem från LA och varje söndag äter vi middag hemma hos dem som hennes pojkvän har lagat.

Han gör små Toast Skagen man kan svälja i en tugga och vi beställer hem heta soppor från Sibirens Soppkök.

Allt i kroppen gör ont.

Jag har valt att lämna Malmö och den jag älskade högt bakom mig.

Det fanns inga alternativ men allt gör ont.

Hjärtat, magen, huden.

Jag dricker mycket, kastar mig in i situationer som kan vara farliga, är farliga, skapade av mig själv med hjälp av andra.

Vi bär stuprörsjeans och höga, smala klackar.
T-shirts med Guns n Roses tryck och stora hår.

På uteserveringen mitt emot Brezelii Park sitter jag med glansiga ögon och ångest inombords.

En kall hand under min tröja möter den varma ryggen.
Vem ger dig frihet tänker jag men säger inget.

Ciggaretter tänds och jag drar djupa andetag med blicken upp mot den stjärnklara himlen.

Kön ringlar sig lång men vi är redan inne, godkända i den värld jag så länge flydde till.

Musiken dånar plötsligt högt bakom de immiga fönsterrutorna och jag möter hennes blick, hon tar mig i handen, in till mitten av det rökfyllda dansgolvet och för en sekund med hjälp av dansen och de stora rörelserna, så släpper ångesten.

Jag älskar henne.

I en tid när allt snurrar fort så fort så räddar hon mig.

Vi står i köket med vidöppna fönster ut mot gatan, doften av nyutslagna syrener, rosmarin och honungsros är starkt påtaglig.

Vi fyller zinkbaljor med mängder av is och placerar försiktigt flaskor av ljusaste rosé ner i det kalla vattnet.

Du har paisleymönstrade sidenbyxor och ditt hår är axellång och mörkt.

Skorna har du lämnat in hos en skomakare för att korta ned klacken, det är lättare att dansa då.

Du är lite stressad, som alltid innan cancern tog dig.
Stressad för att gästerna snart kommer, för att det inte ska finnas tillräckligt, vara tillräckligt,
ett personlighetsdrag jag ärvt i rakt nedstigande led.

Det ringer i telefonen och bilen som min lillebror ska åka i är här. Vi klär in den i en stor svensk flagga och jag letar fram min studentmössa från forna tider. Den är rödfläckig av vin och gamla vänners signaturer.

Spotifys spellista spelar Norah Jones eller Carla Bruni.
Lågmälda toner och en smäktande längtan av vad jag tror är kärlek.

Plötsligt bryts den dova stämningen
och Daft Punk tar över.

Du går med snabba steg över golvet, bort till den vita spelaren och höjer volymen ordentligt.

För en sekund tror jag att du glömmer att du är sjuk, vi höjer musiken lite till och tar varandra i händerna.

Fötterna glider över det slitna parkettgolvet och du håller mig i ett hårt grepp som du alltid gör när vi dansar.

Du är kortare än mig och dina gröna ögon lyser när du i snabb fart för mig genom kök, vardagsrum, ut i trädgården och in igen.

Ditt höga skratt studsar mot väggarna och jag vet att detta är en stund att spara.

♥