Kulturmåndag

Nu var det ett tag sedan jag såg denna dokumentär och därför var det verkligen dags att dela med sig av “Life of Ivana” även till er.

Ivana är en 26-årig kvinna med 5 små barn som tillsammans bor på
7 (!) kvadratmeter i nordvästra Sibiren.

Idag är det som sagt vårdagjämning och om du, precis som jag, har tänkt att du är trött på vintern, se då denna dokumentär.

Ivana lever ett traditionellt nomadliv och förflyttar sig över tundran med sina renar, precis som hennes förfäder har gjort sedan urminnes tider.

På grund av klimatförändringar dör boskapet och med risk för att bli ruinerad kommer hon snart behöva fatta ett drastiskt beslut för sig själv och sin familj.

Hela filmen kantas av ett förhållande fyllt av våld, alkoholism och oro. Sakta men säkert börjar Ivana vänja sig vid tanken att avsluta livet på tundran i jakt efter ett bättre liv i staden.

När 1 timme och 20 minuter har gått, då märker jag att jag sitter med andan i halsen och helspänd kropp.

Det är totalt omöjligt att värja sig från känslan av kyla och frustration och det är med stor beundran jag följer denna historia som är porträtterad med så stor intimitet och empati om ännu en ensam kvinna och hennes resa.

Just nu diskuterar vi, jag och min killkompis Robin, mycket kring Identitet, Förändring och Framtid.

I samband med detta kom han med ett boktips som jag genast ska klicka hem eller låna på biblioteket.

Vi blir det liv vi lever är skriven av den Danska psykologiprofessorn Svend Brinkmann.

Är vi rakt igenom autonoma individer, fria att göra det vi vill eller spelar ödet någon roll i våra liv?

Är det betydligt mycket mindre
som är upp till oss själva och våra fria val än vad vi tidigare har lärt oss att tro?

Jag tyckte att recensionen som Sydsvenskan skrev var så spot on och stämmer väl överens med den inställning jag fått på senare år gällande livet:

“..Det är en intressant tanke att vi skulle bli lyckligare av att acceptera att vi har ett öde. Inte minst i en tid då föreställningen av att livet går att planlägga, gång på gång frontalkrockar med verkligheten..”

Sandra är stressad över livets checklista. Gravida Veronica oroar sig över att förlora sitt sexuella kapital medan småbarnsmamman Emelie är nöjd om hon hinner duscha.

I “Ödesåren” möter Filmaren Martina Carlstedt ett antal kvinnor som alla befinner sig i de berömda ödesåren mellan
30 och 40.

Om “Life of Ivana” drabbade mig på ett känslomässigt plan så grep denna tag om mitt nostalgiska inre något så djävulskt och det var med både sorg och hoppfullhet som jag följde dessa kvinnor och deras alldeles vardagliga liv.

En av de starkaste scenerna som etsat sig fast hos mig är när personen ovan nämner att hon inte kan titta på “Stjärnorna på Slottet” utan att börja gråta.

Anledningen till detta är att hon blir så berörd av gesten att 4-5 personer lyssnar så intensivt på den som berättar sin historia, att det påminner henne om gamla tider med vänner när man var genuint intresserad av varandra och hade tid att prata på djupet.

Hon vill bara prata, prata hela dagar och hela nätter.

Timslånga samtal och oändligt med tid får nu stå tillbaka för korta korta luckor på 2,5h. Tillfällen där man ska fånga upp sådant som kanske inte ens går att fånga upp längre?

Att livet över en natt förvandlas till annan typ av vänskap.

En annan typ av vänskap än den intensiva och ostörda som i mitt tycke är bland det ljuvligaste jag har fått uppleva.

En vänskap utan datum och tidspress.

I dokumentären diskuteras även tankar kring att inte längre vara attraktiv, vem är man när den manliga blicken inte längre fäster och varför är jakten på att vara effektiv, så förödande för det spontana och kreativa?

Se den, den är otroligt befriande och bekräftande i det virr varr av tankar som kan drabba en i denna ålder.