Att kapitulera

De senaste veckorna har varit tuffa och emellanåt har det slagit mig hur oerhört svårt det är för mig att vara fysiskt svag.

Det är någonting med utsattheten, kroppsliga minnen från en cancersjuk mamma, tvånget av att behöva hålla ihop och göra fint.

En obäddad säng och skrynkliga lakan, glas med gul saft som inte får sina.

Matlistor, snittblommor och hundpromenader.

Insmorda ben, torrschampo och tvättmaskiner.

Känslan av att inte kunna ligga still,
slappna av och ge efter.

Om jag förblir stillastående, dör jag då?

Jag tog upp detta med en av mina bästa vänner och hon berättade för mig att under sin förlossning, hade hon blivit tillsagd vänligt men bestämt:

-Du behöver inte städa nu.

Vika ihop, lägga rakt, fixa lite si och fixa lite så.

-Ingens börda någonsin.

2023 blir året då jag övar på att vara stillastånde

men i framåtrörelse.