Moster lillie

När jag var yngre läste jag allt som kom i min väg men efter mammas död gick luften gick ur mig och böckerna lades åt sidan.

Igår trillade jag dock över
Bodil Malmstens fantastiska text
“Ett bloss för Moster Lillie”
och plötsligt drabbades jag av en stark längtan
efter att läsa.

Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
skåla för Lucky Lillie som gått
nånstans & dött
minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
ringen från Samarkand
och svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin

Sagt och gjort, min första dag som arbetssökande & egenföretagare snörade jag på mig skorna och stegade bort mot Skanörs bibliotek i den bleka januarisolen.

Det första som mötte mig var en stor bokhylla och ett snurrställ i vitt med skänkta böcker.

Böckerna var prissatta med små, handskrivna prislappar 5 kr och 20 kr, hela summan gick oavkortat till biblioteket.

Förutom att få tillgång till alla världens historier helt gratis, så försökte jag lista ut vad jag var sugen på att läsa. Jag har kommit på mig själv med att ha otroligt svårt att ta mig igenom fiktiva romaner, vill hellre grotta ner mig i självbiografier eller faktaböcker.

När jag gick där bland hyllorna så fastnade blicken på “Den udda kvinnan och staden” av Vivian Gornick och för dig som inte vet vem hon är, läs då denna underbara intervju av journalisten
Martin Gelin.

Boken utgår från promenader genom New York med bästa vännen, Leonard.
Med gatulivet som fond berättar hon om relationer, läsning, vänskap och politik.

I 50-årsåldern blev Vivian djupt förälskad i en man som var lika rotad i staden som hon själv,
han kunde varenda kullersten utantill.

Gator upp och gator ner,
oändliga dagar av samtal om livet.

– Vi var som barnen i de italienska, neorealistiska filmerna från 50-talet. De där ungarna som inte har några pengar, men som klarar sig ändå för att de känner till vartenda gathörn i staden. Vi var båda arbetarklass, men vi ägde staden på vårt eget vis. Vi var inte världsvana, vi var urbana, säger hon

Hon beskriver också trottoaren som en demokratisk arena, dansen av människor som kommer och går.

Det som Jane Jacobs, en annan New York-författare kallade för “Gatornas balett”.

Jag ser fram emot att läsa boken som beskrivs som en kärleksförklaring. En kärleksförklaring till den speciella livsform som bara finns i storstaden:
Att vara ensam i sällskap av främlingar.

★