Loukoumades, mjölk och martha stewart
4 years ago
Jag har alltid haft en förkärlek för det fysiska magasinet. När jag var fem kunde jag läsa och från 11-års ålder har jag några av mina finaste minnen. I Malmö fanns en affär som låg mitt emot stans bästa skomakare, tänk er Press Stop på Götgatan i Stockholm. Doften av trycksvärta, plast och något sött. Det var här mitt intresse för bild och text började.
Living, Martha Stewart, ett magasin som kom ut en gång i månaden packades varsamt ned i en sladdrig påse och togs med hem. Väl hemma började ritualen.
Jag satt alltid på samma stol. Längst in mot öppningen i köket där mamma serverade mig en stor skål med snabbnudlar. Bredvid mig hade jag en svart sax, en sådan man klipper kryddor med. Självklart var den inte alls anpassad för ändamålet jag skulle ha den till men det var så det var i vår familj, det vackra gick före det praktiska.
Inte ultimat men livet blev ljuvligt i det lilla.
Vid sidan om saxen låg mängder av genomskinliga plastfickor och en grön pappersmapp med gummiband runt hörnen. Försiktigt öppnade jag tidningen och började klippa bort omslaget, något jag idag aldrig skulle göra då detta för mig är heligt.
Bilder av välkomponerade arrangemang, karvade pumpor, karaffer med citrongult iste, trädgårdar och bakverk, alltid amerikanskt men aldrig för mycket.
På den tiden var Martha Stewart nytänkande och en opinionsbildare inom det hon gjorde. Det var via hennes reportage som min inspirationslust väcktes och jag lärde mig tidigt att se vardagen genom olika stilleben, kompositioner. Snabbt märkte jag att det kunde skava inombords om något inte kändes rätt i färg och form.
Via magasinen kunde jag fly in i en annan värld som plötsligt kändes tillgänglig.
Det var som att någonstans bortom vårt hus i Skåne fanns det en uppsjö av något helt annat och just precis nu, fick jag vara en del av det. Jag klippte och klippte. Över hela golvet låg det smala remsor av färgglatt tidningspapper och när jag var färdigt var det dags att sortera.
Det roligaste av allt.
Försiktigt förde jag in urklippen var för sig i olika kategorier. Tanken på att jag när som helst kunde plocka fram min samling var värmande.
När som helst helst hade jag möjlighet att få fly bort från vardagen och in bland pärlhyacinter, kanderade apelsiner och vaktelägg. Förutom bilder på vackra interiörer, fantastiska bakverk och trädgårdar så var reklam på den tiden något helt annat än vad den är idag.
Visserligen var den inte alltid politiskt korrekt och det var självklart problematiskt i sig – men det fanns en humor jag än idag kan uppskatta.
Got Milk?
“Got Milk?” är en amerikansk reklamkampanj skapad av reklambyrån Goodby Silverstein & Partners och fotografen Annie Leibovitz tog fler än 180 av alla de porträtt på kändisar som var med i annonserna.
På den tiden hade fysiska magasin en räckvidd som är milslång ifrån vart den är idag och Leibovitz började förstå storheten i att göra detta riktigt bra, hon såg framför sig att bilderna skulle synas överallt – och precis så blev det.
Det fanns ingen brist på kändisar som var villiga att delta i kampanjen men det fanns en liten hake: Alla behövde vara mjölkdrickare. Stjärnorna tjänade bara en bråkdel av vad de normalt debiterade för reklam och de flesta skänkte arvodet till välgörenhet. Så om inte pengar var den motiverande faktorn till att delta så måste konceptet vara det, något fler borde anamma för att ha möjlighet att skapa minnesvärd och skarp marknadsföring.
Woppie Goldberg var särskilt intresserad av att delta eftersom konceptet påminde henne om en annons för Levy’s rågbröd som hon brukade se som barn, vars minnesvärda slagord var: “You don’t have to be Jewish to love Levy’s.”
Annonsen visade barn från alla olika etniciteter och på samma sätt såg NBA-stjärnan Dwight Howard sambandet mellan sina barndomsdrömmar och Got Milk-kampanjens inkluderande egenskaper.
Den idag klassiska mjölkmustaschen blev ett väldigt enkelt men engagerande meddelande som bara råkade ha en inneboende uppmaning till handling.
Kampanjen förvandlade Levy’s till en toppsäljare och citeras ofta som en av de första framgångsrika användningarna av inkludering & mångfald i offentlig reklam.
I veckan som gick fick jag en rolig förfrågan och efter några tuffa dagar på jobbet sökte jag runt efter inspiration för att komma in i rätt känsla då temat var mat och nyår.
Väl inne på House & Gardens hemsida så klickade jag in mig på deras receptkategori och plötsligt kastades jag tillbaka till 20 år i tiden.
Tillbaka till hörnet vid köksbordet, omgiven av tidningsurklipp, saxar och med munnen full av nudlar.
Bildvalen, färgerna och texterna, precis allting påminde om just den känslan som väcktes i mig när jag som 12-åring drabbades av det jag tror många kreativa personer känner igen.
Känslan att verkligen drabbas av en bild eller vackra ting i grupp kan verka löjlig och oftast förminskas den när man stöter på andra som är mer pragmatiska men jag står fast vid att den går som ett rus genom kroppen. Kanske är det samma för dem som tycker att siffror är ljuvligt och löser en matematisk formel?
Hur som helst så fann jag det jag letade efter: Inspiration.
Även om jag sett liknande bilder hundratals gånger , så kände jag en stor ömhet över att jag än idag blir mitt 12-åriga jag inför kreativt skapande.
Att jag än idag kan få bli drabbad av livets storhet, alldeles alldeles gratis.
