Välkommen på fest!

2022 är mina målsättningar framåtrörelse och förändring, något som inleds med att jag är bjuden till årets första fest, den fest som jag upplever att The Way We Play är för mig. Känslan just nu när jag skriver mitt första inlägg här på denna plattform, är precis just så. Den där pirriga, lite obehagliga men ändå tillfredställande känslan när man ska göra någonting nytt.

Jag förbereder mig för att knacka på dörren till ett rum där jag ska träffa alla för första gången. Ni vet hur det är, ett glas vitt vin vinglar på kanten till handfatet i badrummet. Man tar på sig sina finaste kläder, byter om, klär på och byter om igen. Vill vara sitt bästa jag, sveper vinet, bestämmer sig. Drar borsten genom det sträva håret. Lite för mycket torrshampoo, som alltid när jag är nervös. Ett moln av vitt pulver far genom luften med hjälp av hastiga rörelser som skapar en inbillad trygghet.

Jag knackar på, kliver in och hänger av mig. Det doftar sött av rökelse och blöta skor. Januarisnön har samlats på mattan i hallen och jag balanserar mellan svarta boots och dunjackor. En och annan skräddarsydd kappa skymtar mellan de puffiga materialen. Slänger en blick ut på balkongen. Det ser kallt ut, glödande cigaretter och jordnötter i glas. Ett samtal stannar upp.
-Hej, Emely heter jag, vad roligt att se dig!
Hon med en stickad kofta över axlarna och smuligt handslag från chips ur prasslig påse ställer en fråga.
-Ja jag bor i Stockholm, har bott här i 11 år nu svarar jag. Någon i svarta, mjuka skinnbyxor och tunga silversmycken möter min blick, –Fint halsband säger hon. –Var kommer det ifrån? Jag hinner tänka att hon kanske är från Göteborg med tanke på dialekten, men avbryts snabbt då hon även berömmer min ring jag bär på vänsterhanden.

Allt är som det ska, pirrigt och utmanande men jag trivs. En iskall öl serveras i glasflaska och vi fortsätter in i lägenheten. Jag i tubsockor från den snöiga balkongen, hon i inneskor av svart satin. Min hand blir fuktig av imman som omger flaskan och jag torkar snabbt av mig på byxbenet. -Höllviken är jag uppvuxen i, vet du vart det ligger?  Vi hamnar vid köksfönstret bland höga skratt och stearinljus som fladdrar. – Precis, det ligger i södra Skåne, nästan längst ner. Ungefär 2,5 mil utanför Malmö. 

Jag ser mig omkring. Mängder av mat, dryck och inneskor i svart satin. Något sådant jag alltid önskat bära men som jämt slutar barfota eller i strumpa från Nike. Kreativa, inspirerande kvinnor i olika åldrar, och så jag, Emely. Även jag en kreatör med stora drömmar, huvudet högt och blicken framåt. En skål med oliver trängs bland ostar och starkt doftande mimosa, gula små blommor har singlat ner i det gröna spadet. Jag äter ändå. Kommer att tänka på en historia om en bekant som var så nervös på en tillställning, att hon råkade svepa en näve av kärnorna som folk hade spottat ut.
Som tur var är det inte jag, inte idag..

Ölen blir utbytt mot en Whisky Sour, en av mina absoluta favoritdrinkar. I all min iver missar jag munnen och spiller små, sura droppar över min ljusgrå
t-shirt. -Nej jag bor inte på söder tyvärr, hade gärna velat. Bor med min kille och hund, en fransk bulldog med diskbråck och skolios. Hur det går? Sådär med hunden men annars bara bra! Jag får ett strålande leende från ett blont yrväder och slår mig ner i soffan. En varm känsla sprider sig i kroppen när jag iakttar det som inspirerat mig så länge. Starka och ödmjuka personligheter – Alla med olika öden, bakgrunder och målsättningar. Det är fint, fint att våga fråga om man får komma på en fest där man inte känner någon.

För nu är jag plötsligt här, i en fiktiv, digital soffa tillsammans med TWWP. Kanske blir det mer av detta, kanske något helt annat.
Små påhittade historier som beskriver en känsla, en fantasti som blev till verklighet.
Mitt namn är Emely och du är varmt välkommen trots att vi inte känner varandra – än.

Hoppas du vill stanna en stund..
♥