Rakt in mot solen

Jag har lovat er fyra texter om mitt liv som förklarar varför jag är som jag är och skriver som jag gör.
Varför firandet är en så viktig del i mitt vardagsliv och tacksamheten över att vara vid liv är så stor.
Idag skriver jag om Suzanne, min Mamma.

♥

September visar upp den bästa av dagar. Det varma ljuset som finns i augusti har blivit kallare och nätterna är svalare men sommaren vill inte släppa taget. Solnedgångarna lyser blodrött över Öresund och förtrollar oss när vi kör hem mot det tomma, tysta huset. Sommaren är här för att stanna, stanna för att vi ska orka, för att vi ska kunna andas en stund till.

Jag tittar ut genom bilrutan och följer de böljande åkrarna med blicken. Dessa oändliga, milslånga åkrar som susar förbi den bil jag sitter i och bältet är hårt fastspänt över bröstet. Inte flyr vi rakt in mot solen som Åkerström så vackert sjunger, inte är vi på väg mot oktober, november och all världens rödgröna höstlöv. Vi kommer bli kvar i September, jag, min bror och vår älskade mamma.

Jag sitter i en bil och följer de oändliga åkrarna med blicken. Ser hur hundratals flugor flyger rakt in mot den redan smutsiga rutan och fäster istället blicken framåt. Jag är trött, oduschad och ofattbart lugn, nästintill apatisk. I baksätet bredvid mig sitter dem.
Min älskade, fantastiska och ovärderliga familj.
Min bror och min mamma.

Vi sitter i en bil på väg mot ingenting. På väg mot slutet, hospice och oändligheten. Som de böljande, milslånga åkrarna fast ändå inte alls. Jag håller hennes hand och viskar till mig för mig själv, att det är över nu.

För fyra veckor sedan stod jag berusad bland mina vänner på sommarens sista festival. Kände livet och längtan som bultade i bröstet.

Här är jag nu, i en bil på väg att möta döden i 130. Vi vet men säger ingenting, vet att vår Mamma aldrig kommer hem igen. Sista sommaren har kommit och är på väg bort. Tiden rinner ut och allt vi har är nu.

Väl framme kliver vi ur bilen och chauffören nickar mot mig på ett sätt som alla andra kommer göra månader framöver. Den där stilla nicken med blicken ned i marken tillsammans med ett smygande, försiktigt leende. Jag mår illa. Blir arg, förbannad och utblottad. Smäller igen bildörren hårdare än vad som behövs och tar ett krampaktigt tag om den svarta väska som innehåller ett par orangea gympaskor och en svart necessär i mocka. En necessär som slängs en vecka senare tillsammans med gympaskorna en iskall septembernatt.

En rullstol körs ut och vi går rakt in mot döden, in genom de sterila dörrarnas kyrka och helvetets alla portar. Vi öppnar upp dörren i det rum hon är i för att stanna. Släpper in livet, stannar tiden och bär ut henne från en säng där pyjamasen inte är hennes egen. Min bror placerar tre stolar bredvid varandra och vi sätter henne försiktigt ned i den ena. Solen värmer och vinden ligger stilla – Inte ett ljud hörs. Inga fåglar, telefoner eller brusande bilar. Det är bara vi. Under oss är gräset gult av en sommar som regnade bort men på träden sitter löven ännu kvar.

Vi säger ingenting.

Jag undrar vad du tänker på, vad tänkte du innan du släppte taget och följde med till de oändliga åkrarna? Var du rädd? Förväntansfull? Eller kände du precis som jag, ett enormt, övermäktigt vakum som skapade lock för mina öron och flimmer för ögonen. Vi tre, den enade trion och oövervinnliga laget. Min bror och min älskade mamma, mina förebilder och aldrig stupande krigshjältar, som jag älskar er.

Jag tittar på min bror och undrar hur vi ska klara oss, ber till den gud jag inte tror på att snälla hjälp oss, hjälp oss ur detta helvete bort till den himmel alla pratar om. Hjälp oss att hitta ljuset igen, att känna värmen från septembersolen och förgör alla bilder av ondska, smärta och vita väggar.

Min fina, älskade mamma.

Med slutna ögon låter du solen värma ditt ansikte. Jag ser att du älskar det på sättet du alltid gjort. Värmen, ljuset och livet i sig. En sista önskan om att allt skulle bli som det var och fortsätta som det är just precis då. Jag ler försiktigt åt ditt omsorgsfullt målade ansikte. Det är som om du gjort dig redo för din sista resa. Ditt huvud pryds inte längre av en mörk peruk utan kläs av en kritvit kortklippt kalufs. Dina smala handleder böjs upp mot din panna och du kliar dig försiktigt på den solbrända huden. Så vacker, så fantastiskt fantastisk men med en blick som slocknat och ett skratt som tystnat.

En vecka senare är hösten här.

De ljusgula, varma dagarna har bytts ut mot stjärnklara, iskalla nätter. Ut går vi från ett hospice med vita väggar och gula plastgolv. Hand i hand med mammas bästa vänner går jag, enade och med ett minne av dig som ingen någonsin tar ifrån oss.

Ett minne tillsammans med dig och ditt sista andetag. Ett andetag som flyr rakt in mot solen, de oändliga åkrarna, himlarna och haven.

Vi ses snart igen, jag älskar dig så.

Din Emme