Linnéa

Det skulle inte bli en plats för död och cancer. Inte för det som varit utan allt som finns framför.
Men det finns fyra händelser i mitt liv som behöver berättas för att ni som läser ska förstå. Förstå varför min kärlek till livet är så stor och varför jag ständigt återkommer till kvinnorna och vänskapen.
Min berättelse kommer inte i kronologisk ordning,
den kommer komma när det känns och just nu,
då känns det precis så här. 

Skåne 2019

“..I rummet är det svalt och ute är det varmt. Du ligger bredvid mig i ett hav av skrynkligt dun och ditt nakna ben sticker ut från de billiga lakanen. Jag stryker dig över håret och min hand letar sig in under huvudkudden. Med en långsam rörelse lyfter jag försiktigt min telefon och sparar minnet av en stad som vaknar.
Vi har sagt adjö till mina drömmars hus och barndomshem. Vadat genom minnen och gömt undan all misär. Köpenhamn ger oss sommar trots att det är vår. Du bär jeansjacka och jag en rock som sitter fel.

-Så jävla ful rock säger jag
-Det heter inte rock, Alfons Åbergs pappa har rock, du har en kappa fräser hon på sitt vanliga sätt

Vi skrattar. Högt, bullrande och rakt ut i luften.

Mitt hår är slitet av sorg och vi köper iskall champagne innan klockan slagit tolv. Med smutsiga fingrar fiskar vi upp hala oliver och salta mandlar. Allt som är gott, bara för att fira. Vi äter råbiff och läpparna färgas röda av nytärnade betor. Kaprisbären studsar över bordet när vi slinter med gaffeln. Dricker oss mätta på vin och målar vårens första fräknar.

Dag blir till kväll och vi är nära marken.
I mitten av ett högtryck, en rock som sitter fel.
Obeskrivligt fria, oroväckande omedvetna.

Det blir påsk och du var hans men jag behöll dig.
Vi har inte pratat på tre veckor och jag undrar hur du mår. Det brusande havet är mitt sällskap och jag frågar dig en sista gång.

-Linnéa, hur mår du?

Med flyktiga tankar och orolig mage lägger jag telefonen på den mur där jag sitter. Du är mitt kött och blod, en syster utan band. En vänskap som är lugn, trygg och stark. Men det känns fel. Något är annorlunda, påväg och alldeles, alldeles för nära.

Plötsligt blir allt mörkt, svart och kallt.

Du är gravid i vecka 24 och diagnostiserad med aggressiv bröstcancer. Det mörka, svarta, kalla kommer i ett sms från andra sidan jorden. Du har cancer och i din mage bor min guddotter. Ditt och Johans första barn.

-Det är inte ditt fel Emely. Min cancer är inte ditt fel.

Du säger det innan jag har sagt vad jag känner för du vet precis vad jag tänker. Det är inte mitt fel.
Jag faller handlöst framåt och mina knän möter den skrovliga marken med en smäll. Det bildas blodsmak i munnen, jag biter mig i tungan och orden som vill ut fastnar i halsen. Det är här nu, det mörka, svarta och det kalla.

Min Sarah, min Mamma men min Linnéa?

Efter två timmar somnar jag i en blommig soffa under ett tak av pelargoner. Det doftar starkt och kryddigt från de gröna bladen och när jag blundar är allt som vanligt. Som vanligt – ni vet förut? Innan allt. När cancer bara var ett ord och sjuk något som man aldrig blev.

Jag sover och drömmer om oss.

Om våra skratt, relationer och tusentals ord. Ständigt diskuterande, alltid nyfikna och ofantligt olika. Ebony and Ivory. Du, Jag, Vi. Påskafton försvinner i en dimma och min guddotter är lång och liten där hon ligger i skydd av din kropp. Lång och liten?
Det trodde vi aldrig.

Vår Florens.

Florens Gilda Holm. Min stjärna. 11 juli sommaren 2019 föds du. Århundradets konstigaste sommar.
Mitt i stormens öga kom du till världen med ansiktet mot solen. Mellan bladen i min bok ligger din bukett, tätt tryckt mot sidor av ord jag redan glömt. Rallarrosor och prästkragar. Den rödaste av vallmo och små förgätmigej. Blekta strån av havre, råg och vete.

Florens.

Min sommarflicka som jag ännu inte träffat. Som varit min från första stund och har en mamma att se upp till.

Älskade Linnéa.

Alla andra dagar, alla är dom våra och jag är din när du halkar efter. Med din hand i min, nu reser vi oss mot ljuset och livet. Alla andra dagar, alla är dom våra..”

Din vän Emme