När kroppen minns – om en december för länge sedan

 Det har gått elva år, men när slutet av november är här igen och julförberedelserna är i full gång så minns kroppen som om det var igår. Jag är mycket mer skarpt närvarande och vill ha familjen så nära som möjligt. Jag är mjukare just därför, men också så glasklart medveten om varför.

Det är absolut ingen myt att man vill klippa sig, möblera om eller flytta när allvarliga saker händer: man kan inte läka i samma miljö som man en gång blev sjuk i. Jag och Gustaf flydde New York och lämnade allt. Just för att vårt obearbetade trauma kring vår första dotters födelse kom ikapp oss med en smäll.

Året var 2017. Anaïs hade precis fyllt tre år.

Vi tog inte ett genomtänkt beslut att lämna USA, men det var det bästa beslutet vi kunde ta där vi befann oss. Att sitta med svaret i hand och känna ångest är destruktivt, man gör sitt bästa precis där man är. Resultatet kan inte alltid bli som man tänkt men inte kunde man ha gjort annorlunda än sitt bästa för tidpunkten?

Den kanadensiske läkaren Gabor Maté som jag valt att läsa och lyssna på (i det enorma bruset av alla kanaler på sociala medier) är specialiserad på bland annat just trauma.

 Den tyske psykiatrikern Bessel Van det Kolk som har skrivit boken “The body keeps the score” lärde mig om signalerna och att våga hela vägen och ta reda på varför vi reagerar på ett visst sätt i vissa miljöer i specifika situationer. Egentligen kan det här appliceras på allt vi varit med om. Inte bara stora trauman utan allt som skickar en signal till hjärnan om fara.

Att ha glömt bort texten på den första föreläsningen i skolan kanske är orsaken att tanken på att tala inför folk fortfarande känns svår. Att gå till botten med känslan och förstå var den kommer ifrån, och att där oftast upptäcka att känslorna som är obekväma inte är farliga.

                                                                                                                                        *

När jag var arton år körde jag av motorvägen en sen kväll i december. När det har regnat och det fryser till, så uppstår ett livsfarligt fenomen som kallas för svart is. Bilar som försökte stanna och hjälpa mig där jag låg i diket,  blev själva påkörda och kom aldrig fram. Till slut efter över en timme så kom en helikopter och plockade upp mig. Jag klarade mig mirakulöst med bara några stygn , bilen var fullkomligt förstörd efter voltandet. Det enda som var intakt var bilradion som fortfarande gick på högsta volym och dånade ut i natten.  Låten som spelades var Survivor med Destiny´s Child.

Några år senare är jag på en nattklubb i Paris. Plötsligt spelas låten och jag faller ihop på golvet i panik. Musiken från olyckan hade satt sig stenhårt  i muskelminnet- på en millisekund befann jag mig åter i diket med tron om att jag var blind och döende.

Traumat jag skriver om inledningsvis är inte bilolyckan, utan när Anaïs föddes, min förstfödda dotter. Hon kom för tidigt och jag var ifrån henne hennes tre första månader och fick inte ta med henne hem. Idag är hon en sol, den starkast lysande. Hon har en uthållighet, en lättsamhet som färgar av sig på alla och det går inte en dag utan att jag tänker på hur liten hon var när hon kom och hur oddsen var så dåliga för henne. Hon fyller elva år i mitten av december och är född i skyttens tecken. Hon skulle blivit vattuman men tänk vilken tur att hon blev just skytt. Hon är den starkast brinnande lågan och drar upp familjens energi och framförallt glädje i alla lägen. En outtröttlig låga. Jag tittar på henne ibland på avstånd och förundras. Men det är väl det som är meningen?  Att bli medveten om allt det som är livet, de där ögonblicken. Det sköra och korta och intensiva.

Att fundera kring händelser i det förflutna är inte att älta, det är faktiskt precis tvärtom. Att våga känna allt är att leva fullt ut och vara helt närvarande i sin kropp. Minnena från december 2014 gör sig påminda för mig nu och eftersom jag är fullt medveten om vad det är som gör  att jag känner mig särskilt skör eller har annorlunda känslor / behov än vanligt.

Meningen med livet är att leva det intensivt. Ju större känslor desto mer liv. Även de svåra känslorna måste få ta stor plats, det viktiga är att inte låta dem styra vägen till att leva med svag låga.