Här är solglasögonen som roterar just nu på min näsa: Céline Cutler & Gross Thierry Lasry Margiela Favvisarna är Céline och Margiela, här ovan har jag på mig de sistnämnda.

And I’m off the sugar! Idag är det dag tre utan socker. Jag är ju en sån sucker för socker och det är lösgodis som är min lover, och jag har samma smak som ett barn, typ geléhallon och ferraribilar. Jag hade ett uppehåll från augusti till jul förra året och det gick jättebra, saknade det inte ens. Men på nån jäkla julfest med för mycket starkglögg så började jag trycka chokladpraliner, som jag förövrigt inte ens gillar och då var det kört. Då började promenaderna till godisbutiken Sockerbit i New York igen. You spend aaaalot of money there, sa killen som sköter våra kvitton. Det lilla skrapet som fanns kvar... som jag nu säger hejdå till. Dramatiskt. Nu blir det inte så stora mängder men däremot ganska ofta. Så nu ska jag sluta och förhoppningsvis blir jag piggare, vilket alltid är välkommet och det känns snällare mot bebisen också. Och med det sagt har jag bakat bullar idag. Vet inte vad det är med mig med detta bakandet, har aldrig någonsin varit intresserad av det förr och jag gillar inte ens att äta det heller. Men här på landet är det lite som meditation, som i dag när det spöregnat hela dagen. Jag blir lugn i själen liksom. Inte så vackra, men det är insidan som räknas. Tyvärr var den ganska torr dock. Sen över till en annan grej. Harpan och hennes bordsskick. Hon är så envis så hon ska äta själv och vägrar haklapp, bra att hon äter själv men det hon ser ut så här efter varje måltid. Envisa lilla unge. Köttfärsås på fina tröja från Livly.

Hej hej från Eva!!

Vi körde en eftermiddag på stranden idag. Efter att vi väl hade gjort förarbetet med fixa picknick, smörja barn, packa väskan och fått in alla i bilen så började det regna så fort vi satte foten på stranden. Men det gjorde inget, det var faktiskt ett fint ögonblick. Vi satt på filten frysandes inlindade i handdukar, och det kändes som ett sånt ögonblick där kanske Harpans första minne skapades. Förutom barnens kusiner så var vi helt ensamma på stranden. Det blev inget bad för mig, eftersom det var svinkallt. Men barnen hade kul och jag hoppas det blir varmare imorgon.

Den här fotbollen som går på tv nu kanske är bra för mitt bloggande. Jag får tid att skriva och pilla lite och det är ju alltid kul. Kollar ju såklart upp ibland och försöker hänga med, och ibland blir det till och med intressant. Värsta Stockholms-syndromet fast fotbolls-syndromet. I alla fall, vi byggde ett gästhus på tomten för något år sedan, och det är ett sånt otroligt lugn där inne. Nästan som en kyrka. I dag kom en polare från New York och ska stanna några dagar, och när jag var där inne och fixade så passade jag på att ta lite bilder. Tänk lite sakral koja.

Första midsommar som jag har firat där det varit strålande sol, vi hade 27 grader och inte ett moln på himlen. Planen var att vi skulle gå till ett midsommarfirande nere i byn, men som vanligt tog vi fel på tiden och allt blev stressigt så vi sket i det. Så från att ha varit inställda på att försöka ge barnen en idyllisk midsommarafton och peppat dem med små grodorna, och lovat dans och jippo så låtsades vi som inget. Så vi nämnde det inte mer, och de frågade inte. Och jag fattar ju att barnen inte tar skada av att missa det, de vet ju inte ens vad det är för något, men visst vann det dåliga samvetet med 1-0 denna rond. Men vi körde på och jag gjorde bland annat en skagenröra, gubbröra och bakade en tårta. Och panikband kransar 40 minuter innan vi skulle gå, men tycker de blev jäkligt bra. Sen gick vi ner till min svärmor och körde en sen lunch/tidig middag. Resultatet av blod, svett och en jäkla massa svordomar. Harpan har shorts och klänning från Makié, som har så otroligt fina, men svindyra, barnkläder. Jack i sin egenvalda fisk-skjorta, som vi hittade i en liten butik när vi bodde i Kanada Jag i klänning/kaftan från Rodebjer, glasögon från Céline, världens skönaste skor från Alaïa, och armband är Chanel.

Jag fick en fin liten flygplatspresent när Johan kom hem från London. En siden Gucci-sjal. Tackar tackar älskling!

Fast jag går in i vecka 26 imorgon. Nu börjar jag känna mig gravid på riktigt och nu börjar det bli lite tyngre. Jag får väldigt lätt sammandragningar och vissa sitter i halva dagen. Min barnmorska säger att det inte är något som sätter igång förlossningen, men ett tecken på att jag måste ta det lugnare. Men det är svårt att acceptera att jag inte orkar lika mycket längre. Jack är så fin och jag har hört honom förklara för Harriet att mamma inte kan lyfta när hon har bebis i magen. Det är just sådana saker som som känns tungt i hjärtat, att inte kunna hjälpa dem med vissa saker, eller att känna att det är kämpigt att bada två barn i badbalja på kvällen och sen hela pyjamas och nattningsprocessen. Det är ju så mycket närhet och kärlek i alla de små sakerna som man gör som man annars inte tänker på. Som att klä på dem, knyta skor eller lyfta upp dem i bilbarnstolar. Ska bli skönt när Johan kommer hem idag så han får göra allt det där tunga, och jag får istället vara nära dem i soffan eller på golvet. Eftersom jag redan i vecka 25 känner mig som höggravid så låter jag Johan serva mig mer än vad jag gjorde i de andra graviditeterna. Och jag tror att om man skulle ta alla ”krämpor” och översätter dem i google translate till latin så blir det typ: Pappus i familjius borde köpaius en fin presentus i London till mamuts… Det här hajgapet har vi på väggen här i Torekov, och varje gång jag går förbi det så tänker jag att det är så mitt bäcken måste se ut. Det är så det känns i alla fall.