Ja, om väggar kunde tala, vad skulle de säga då?
Jag hoppas att de till exempel skulle berätta om vem det var som pillade upp den nya dyra tapeten i gästbadrummet, så vi vet vem av barnen vi ska skicka en faktura till. Men jag hoppas också att den inte skvallrar till Johan om att jag borde ha lyssnat på honom att det vore nog enklare att ta isär delar av barnens sängar innan jag försökte hetsigt möblera om, vilket resulterade i ett långt synligt skrapmärke och en sönderslagen vägglampa i hallen.
Men jag tror att de skulle fråga mig, förhoppningsvis med mjuk och snäll stämma hur jag inte kunde se den, fast den var så nära så många gånger, innan jag gick rakt in i den.
För där har jag varit en tid nu. Med brutna själsliga revben av smällen och ett kroppsformat avtryck i väggen som måste spacklas över med medicin, terapi och sömn antar jag. Och acceptans, vilket har varit det svåraste. Jag har kommit ut ur den akuta fasen nu tror jag, men när jag väl dundrade in så smällde det så högt att det fortfarande susar i öronen. Men det börjar bli bättre nu, men jag är fortfarande skör som en liten tilltuffsad hittekatt vissa dagar.
Jag klickade i alla symtom på utmattningsdepression, och nu i efterhand så fattar jag ju att de symtomen varit där så länge. Det värsta förutom tröttheten och depressionen är minnesförlusten, och även någon slags ansiktsblindhet med människor jag har träffat förr. Jag kunde liksom få blackouts från ingenstans. Som den gången i vintras i Torekov när jag helt plötsligt inte visste hur jag skulle gå hem från barnens skola för de hade stängt av en väg på grund av vägarbete. Jag stod där med barnvagn i snömodd och eftermiddagströtta barn, och stirrade på stängslet och fattade inte om jag skulle gå till höger eller vänster, eller typ var jag var någonstans.
Eller en annan gång för ett tag sen när en kompis skulle komma hem till mig och fika, och jag står och plockar fram koppar och kokar kaffe. Sedan får jag ett textmeddelande där hon säger att hon är hos mig om tio minuter och jag stirrar på mobilen men öppen mun, och fattar inte vem det är som textar och varför den här personen ska komma hem till mig.
Jag masade mig till läkaren i våras i New York för att ta blodprover. Har aldrig gjort en helt vanlig hälsokontroll någonsin, förutom när jag gravid så klart, och tänkte att det kanske kunde vara dags. Önskade att det skulle hitta att jag hade typ Vitamin 12- brist så de kunde ge mig en hästdos intramuskulär injektion rakt in i skinkan, så skulle allt skulle bli bra. Men det hade jag inte. Men tydligen så har jag extrem D- vitamin brist som också tydligen kan ge upphov till vissa av mina symptom. Så nu har jag försökt att vara mycket i solen och bättra på intaget av D-vitamin och jobba upp fler och djupare torrhetsrynkor.
Och jag fattar att läkaren vill väl, men när hon säger saker som att jag borde gå och ta en massage eller liknande, så ler jag bara och orkar inte ens förklara att vissa dagar har min energi tagit slut efter att jag har duschat och tvättat håret. Att börja leta efter en massagetid, boka, ta sig dit och småprata känns som om att stiga över ett omöjligt berg. Och inte ens Mount Everest, utan jag snackar om att kullen i parken utanför oss där barnen åker pulka på vintrarna känns helt jäkla oöverstiglig.
Jag ville skriva om det här och berätta om varför jag inte har uppdaterat på typ 10 månader. Och det är jobbigt för jag skäms. Jag skäms för att andra har det så mycket värre, för att jag valt mitt liv själv, för att jag är så jäkla känslig och klen, för att jag är priviligerad och typ inte behöver bråka med en försäkringskassa on top av allting annat.
Jag hatar och skäms också över att det låter som att jag tycker synd om mig själv, och det kanske jag har gjort till och från, men jag är också förbannad att den här jäkla väggen förstör så mycket. Hur mycket den skuggar där solen borde skina liksom.
Jag är trött på att känna att tillvaron är som att stå framför en stor bokhylla i finrummet under en jordbävning, och försöka prioritera vilka av de ömtåliga glasprydnaderna och de gamla fotoalbumen man ska rädda först. Och det tar liksom inte slut, och det kommer dröja länge innan det gör det då vi har fyra relativt små barn och levt i småbarnsåren i snart 9 år utan att ha sovit. Johan kämpar också på som fan och vi skulle egentligen behöva ta in mer hjälp utifrån än vad vi har, men det är det som om mitt dåliga samvete inte tillåter det. Måste jobba på det, men det är komplicerat.
Jag känner att jag har så mycket jag vill göra; skriva, jobba, vara en kul mamma och pigg fru. Och känslan att vara begränsad av sitt eget mående är så jäkla stressigt i sig på något sätt. Och även fast jag har försökt ställa mig upp vissa dagar som en fucking jäkla Gandalf och skrika You Shall Not Pass när väggen reser sig över mig, så har jag märkt att det inte funkar att tänka att jag bara “inbillar” mig, att jag egentligen bara är lat, bit ihop och upp och hoppa. Utan att som sagt acceptera att det är så här nu. Och det är svårt. Och jag antar att det är därför det tar så lång tid att bli bra igen.
Och med det sagt så hoppas jag att jag kan kicka igång den här bloggen igen, sakta men säkert och lite mer i dur.
❤️
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.
Åsa · 3 years ago
Välkommen tillbaka! Du har varit saknad. Men var rädd om dig!
Anna · 3 years ago
Stolt över din nakna ärlighet.
Anna · 3 years ago
Så fint och nära beskrivet. Tack, tack, tack! ❤️
Lotta · 3 years ago
Du är så jävla bäst!! Jag älskar din ”nakenhet” och ärlighet! Din tid kommer! Kämpa Elin! Många kramar och all styrka! Lotta
Anna · 3 years ago
Åh, känner så väl igen mig i svårigheten att acceptera den enorma tröttheten. Det blir ju bättre men lååångsamt. Men det har också lett mig till ett bättre liv där mina behov får plats. Jag har ett nytt spännande yrke och är lugnare i mig. Så det jan också vara positivt. Det blir bra! Kram!
Lisa · 3 years ago
Skäms inte! Du har överlevt och nu blir det förhoppningsvis bättre. Heja dig!
Killa · 3 years ago
Elin, du är bäst! Puss
Elin Ullenius · 3 years ago
❤️
Cissi · 3 years ago
Nej, skäms inte! Och ju mer du tar det på allvar och tänker på dig själv ju bättre blir det. Sakta men säkert. Det är tufft med många långa småbarnsår och då har jag ändå bara två barn. Men är nu äntligen god väg tillbaka till ett bra och stabilare mående efter andra omgångens sjukskrivning för utmattning. Skriv så mycket du orkar! Orkar du inte, så gör det inte. Du kommer orka mer så småningom. ❤
Nadia · 3 years ago
Hej Elin, tack för att du delar. Utmattning, utbrändhet, kalla det vad man vill men det är helt enkelt inget att leka med. Att gå på högvarv under lång tid, med stress och lite vila gör helt enkelt att hjärnan inte funkar. Det är en rent neurologisk process med, läs gärna mer om det. För mig har det varit en riktig ögonöppnare att förstå att vi inte kan leva i ”flight and fight mode” konstant. Vi bryts ner sakta men säkert och vägen tillbaka är lång. Men du verkar ha tagit hjälp och det ska du fortsätta göra. Ta all hjälp hemma du kan få, för att du ska få återhämta dig. Du ska hålla länge. Skippa dåliga samvetet. För min egen personliga del har det inneburit många och stora förändringar, men insikten hur dåligt man mått och hur låg energi man haft kommer först när man börjar må bättre. Lycka till!
Sara · 3 years ago
Åh så mycket igenkänning på alla de här känslorna. Inklusive ”inte ska väl jag gnälla” - men allt är relativt och det är helt och hållet orimligt att jämföra sig. Åt varken ena eller andra hållet! Nu har du inte bett om råd här men jag vill ändå säga: ta det på allvar, ta hand om dig, det är en process och det är väl lite som att avprogrammera sig från nåt slags hjärntvätt nästan. Det här att man inte anser sig värd sina känslor, sin vila, sin tid, sina behov. Men syrgasmasken på sig själv först. Och jag har sparat ett citat från Maya Angelou: Nothing will work unless you do. <3
Mia · 3 years ago
Var rädd om dig! Det blir bättre... men man behöver all hjälp man kan få. Ta det i små steg så hänger acceptansen med. Jag har jobbat hela dagen med acceptans eftersom jag någon gång i natt mellan huvudvärk och magont insåg att jag inte borde gå till jobbet idag. Svårt att acceptera att lyssna på min kropps signaler. Hoppas på fler inlägg från dig!
Sara Kristina Altner · 3 years ago
Elin, du är grym. Och det vill bli bra. ❤️
Neta · 3 years ago
❤
Neta · 3 years ago
Jag skickade ett rött hjärta såklart. Så roligt att du skriver men var rädd om dig.
Mia B · 3 years ago
❤️
Sofia · 3 years ago
❤️
Lollo · 3 years ago
Puss Elin, underbart att du skriver igen
My · 3 years ago
har varit där du är. vet hur det är. ensamheten, att vilja men inte kunna, att titta på en text utan att läsa den. det blir bättre<3 vet inte hur läget är för dig, men att bli sjukskriven och få vila på riktigt blev min räddning. tipsar också om bragée rehab sen när du orkar. krya på dig!
Malin · 3 years ago
❤️
Singoalla · 3 years ago
Ta hjälp är att hjälpa sig själv att snabbare må bra, det är inte att smita undan något ansvar. DU är värd det, din familj är värd det. <3
Malin Rudén · 3 years ago
❤️
Susanna · 3 years ago
Tryckte på GILLA men avtryckte igen och bestämde mig för en kommentar. Man kan ju inte gärna gilla en utbrändhet. Men gillar din ärlighet kring det. Mer så. Välkommen åter i sakta mak! Dina tangenttryck, tankar och oerhörda stil är efterlängtad!
Josefin · 3 years ago
Du skriver så bra och ärligt. Värt väntan. :) var snäll mot dig själv! Kram
Johanna Färnstrand Ollas · 3 years ago
Sån vacker text! Heja dig!
Anna · 3 years ago
Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. Det är en sorg att inte orka. En sorg som ska processas. För mig var det efter många års kamp till sist Sertraline som drog upp mig över ytan så jag kunde andas en stund. Nu känns det bättre och jag orkar mer och mer.
Christine's Stories · 3 years ago
Fina Elin. Dina texter skänker så mycket positivitet, även om du själv tycker att de går i moll. Inte bara för att du skriver så himla bra, men också för att det är förbannat skönt att veta att jag inte är ensam om att må exakt som du beskriver emellanåt. Jag känner verkligen igen mig i mycket av det du beskriver. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer kunna hantera stress igen eller slippa ta antidepressiva varje dag för att inte gå under av ångest. Det finns inget så utmattande för hjärnan och kroppen som känslan av ångest och inre stress. Utmattningsdepression är tufft, men du är redan så himla stark och kommer ta dig förbi detta. Det kommer vi båda <3 Kram på dig!
Cecilia · 3 years ago
❤️
Linda · 3 years ago
Jag har en nära vän som befinner sig i samma läge som dig och jag har på så sätt blivit varse om hur illa det kan smälla. Usch för att uttrycka sig milt... ta hand om dig och känn ingen stress med något, även om det är enkelt att säga, och uppdatera bara här om orken faller in <3
carina · 3 years ago
carina · 3 years ago
<3
Magdalena Bergman · 3 years ago
Du beskriver alla känslor och tankar så rent elin precis så kände jag med når jag var slutkörd . För när vi pluggade tänkte jag att jag vill inte ta studielån och fre jobb och låsa var den rätta lösningen sen fortsatte bara allt utan att det gick att bromsa . Så fantastiskt att du mår bättre , små steg fram och ibland ett steg fram och två bak men när man väl kommit över puckeln och går framåt igen utan att behöva backa så känns jaget starkare än på länge och inga fler känslor om dåligt samvete eller skam finns kvar Massor av kramar tycker du är en magisk kvinna
Camilla · 3 years ago
Vill bara ge dig en stor kram och säga att det kommer att bli bättre! Jag gick in i väggen med buller och brak 2010. Fick som du minnesluckor, stora kognitiva problem, hittade inte hem en dag. Min förmåga att förstå siffror försvann - kunde inte läsa recept, planera resor efter busstidtabell. Kunde inte fokusera på att läsa eller se på tv. Eller sitta med familjen vid ett matbord och hänga med när barnen berättade om sin dag. Det tog så mycket energi att hänga med i en konversation att jag blev arg när jag upptäckte att informationen inte var viktig. Det tog år innan jag jag började komma tillbaka och det efter förträfflig vård med alla resurser. Sen dess har jag lärt mig att lyssna bättre på kroppens signaler och vara ashård i min rätt till återhämtning - både mot familj och arbetsgivare. Om du orkar - dela gärna med dig av din resa. Andra kan lära sig att se tecken och dra i handbromsen i tid. Och att släppa skamkänslor. Det här är så vanligt och inte konstigt. Det är helt enkel en normal reaktion på en onormal situation.
Lotta · 3 years ago
<3 Tack för dina ärliga ord! Önskat fler kunde tala öppet om att tillvaron inte alltid är på topp. Hälsningar från Torekov (Säsongsboende här och ibland även off-season besök, som just nu, njuter varje sekund)
Anna T2 · 3 years ago
Bloggen behöver inte alls gå i dur framöver. Den behöver inte ens finnas, men vi är många som verkligen tycker om dig ska du veta och hoppas att du kan finna återhämtning. Jag skrev nyligen ett inlägg på LinkedIn om min hjärntrötthet som jag ådrog mig för sju år sen efter att ta ha tagit hand om många människor under lång tid och under stark stress. Jag är inte frisk än idag. Det är så många tusen människor som har reagerat på mitt simpla inlägg (172.000 views) med enkla tips på hur man typ går och handlar, att jag förstår att det här med trötta hjärnor är ett skenande problem och vi behöver ha sätt att hitta tillbaka till livet NU. Skriv upp tre saker som får dig att sluta tänka och bara göra. Om det är att dreja, lyssna på regnljud eller klappa en hund. Det ska vara kravlöst, Gör dessa tre saker så ofta du kan. https://www.linkedin.com/feed/update/urn:li:activity:6840354255908429824/
Maricka · 3 years ago
Fina. ❤️ Har också varit där, och det är precis så. Du är inte ensam.
Sara · 3 years ago
Jag ser fram emot att läsa din framtida bok. Du har ett fantastisk förmåga att uttrycka dig i skrift. Stressa inte med bloggen, vi finns kvar. Var rädd om dig❤️
Amanda Josefsson · 3 years ago
❤
Susanne · 3 years ago
Välkommen! Det är ett välkommet inlägg❣och viktigt. Gör mer av det som får dig att må bra. Du är en fantastisk skribent och människa.
Emma · 3 years ago
Smällde också in i väggen men bromsade nog själv innan det blev en rejäl smäll. Träffade världens bästa husläkare som jag tror direkt förstod vartåt det barkade innan jag förstod. Hon gjorde direkt en grundlig hälsoundersökning för att lugna mig som var rädd att jag pressat kroppen för hårt med långvarig stress och skickade remiss för båda terapisamtal (digitalt så jag inte behövde ta mig någonstans) sant på akupunktur. Det är jag evinnerligt tacksam för. Jag kände mig direkt väldigt omhändertagen, och det av människor som hade varit med och sett det här förr vilket gjorde att jag inte kände mig ensam i det här. Det första min akupunktör gjorde var att skriva ner tre saker på ett papper som jag fortfarande dryga året tittar på, vilket var att lyssna på kroppen och vila när helst man känner att man behöver det. röra på sig på något sätt (jag promenerade mycket på morgnarna för att hantera nin ångest) och något av det viktigaste för mig att höra där och då, ta bort alla krav och göra bara det som känns lustfyllt här och nu. Går fortfarande på akupunktur ett år senare och mina promenader för att rensa hjärnan på morgonen är min bästa medicin. Ta så mycket hjälp här och nu du kan då du får fokusera på ditt läkande för att sedan bli den version av dig själv och som fru och mamma som du vill bli.
Ullis · 3 years ago
Du är inte ensam, vi är (tyvärr) en hel armé bakom dig som varit, och är, i samma ledsamma situation. Men det blir bättre❤️ Och våga ta hjälp fastän det tar emot, du är värd det.
Anna · 3 years ago
Åh känner så igen mig!!! Jag gick i september till gynekologen för jag trodde jag hade pms jag var ju så irriterad på alla speciellt barnen så ge mig några piller tack! Hon började ställa massa följdfrågor och skickades direkt till läkare fick oxå göra Massa tester jag var fysiskt i toppform med helt slut så blev sjukskriven på direkten! Har inte sovit en hel natt på 12 år jobbat i högt tempo 3 barn perfektionist och prestationist och en släng ångest på det. Fattade inte varför jag var så ljudkänslig klarar inte av stökiga ljud eller att allt jag gör blir en prestation. Smärtan i ryggen och brösten ut i armhålorna måste ju vara att jag övertränat… jag hade förklaringar på alla symtom när det bara var ett svar du är slut du har utmattningssyndrom! Börjar sakta ta mig ut den värsta akuta fasen och börjar se positivt i att det hände, nåt bra kommer komma ut detta, kanske som en bättre människa som kan tänka Im good enough
Agnes E · 3 years ago
Elin. Inte konstigt alls. Vad jag har kunnat läsa mig till så har du fått 4 barn på kort tid, varit ensam med att vara mamma till en nyfödd för att din man varit iväg för att skapa en till otrolig film/serie. Samma sak igen när nästa bebis kommit. Och vips så är det fyra små människor som du ensam ska ta hand om. Såklart du går in i väggen. Vem skulle inte göra det? Jag har gjort det med en unge. Två ungar. Och vips så känner jag som du skuld. För att mannen ska bara se till att tjäna pengar. Så att familjen ska må bra. Men en liten mamma mår ALDRIG bra ensam. Man måste ha någon bredvid sig. Jag är inte förvånad men även så glad för din skull att du får hjälp nu. Se till att DU är nummer ett nu. Säg till alla runt dig. Nu tar jag PAUS. Annars kommer inget att bli bra. Säg till din man. Stanna hemma. Ta hand om mig. Ta hand om barnen. Ta hand om oss! Skickar tankar och all värme och styrka till att du blir hel. Flera år senare så är jag tyvärr fortfarande halv. En utmattningsdepression måste få ta tid. Tyvärr har vi mammor inte den tiden. Men ta din tid. Ligg en hel dag i sängen. Eller ta massage i timmar. Andas och låt dig bara va. Jag hoppas du hittar tillbaka till något som funkar. Kram