Update from the epicentre

New York Maj 2020

Jag ligger med böjda ben i Max lilla växa-säng från Ikea. Hon har precis somnat efter en lång nattning. För en stund sen hörde vi alla applåder, musik och busvisslingar utifrån gatan, som vi hör varje dag klockan 19 när folk visar sin uppskattning för de som jobbar inom sjukvården. Gatorna utanför vårt hus har blivit som en sommaröppen gågata, de är knappt några bilar som kör där längre. Just nu är det några äldre barn som är ute och leker och jag hör hjulen av en skateboard som rullar på marken och en basketboll som dunsar fram och tillbaka. Joggare springer mitt i vägen för att hålla avstånd till de få andra som går på trottoaren men säkert också för att det måste vara en cool känsla att kunna få göra så, i New York. Jag är van vid att alltid höra sirener från olika uttryckningsbilar, så van att jag knappt hör dem längre. Men något som jag aldrig vänjer mig vid är detta tutande. Det tutas hårt och ofta, för ingenting och för allting. Så fort bilen längst fram i kön inte kört på en millisekund efter att trafikljuset slagit om till grön, så är det nån som lägger hela sin tyngd på tutan i bilarna bakom. Jag blir galen. Men nu är det alltså helt tyst.

Grannen i huset bredvid oss har ett enormt körsbärsträd som blommar precis som om det vore vilken försommar som helst. De rosa bladen faller ner på vår gård, och även fast jag vet att de kommer bilda hala högar när de blir blöta av regnet, så varken orkar eller hinner vi sopa upp dem. Men från det trädet hör jag nu fågelkvitter, och jag förstår ju att fåglarna alltid har suttit där, jag har bara inte hört dem tidigare.

Det känns lite konstigt att skriva en text om hur vi har det, när vi har det så jäkla bra i jämförelse med andra här. Vi är inte i någon ekonomisk knipa, mina barn behöver inte vara hungriga, tillskillnad från andra barn som bara hade sitt enda mål mat för dagen i skollunchen. Jag riskerar inte att bli ihjälslagen av min man som det finns andra kvinnor som riskerar att bli när de tvingas vara isolerade med sin förövare. Vi är friska och vi har försäkring. Så ser det inte ut för alla här i USA. Så det går ingen nöd på oss, mer än att det är jävligt tråkigt stundvis, men det är ju ingen nöd utan bara en omställning från saker som man har tagit för givet förr.

Över 90 000 människor har dött i USA och över 38 miljoner amerikaner har blivit arbetslösa. I början var jag räddare och mer orolig, nu är det som om jag har vant mig i det tillståndet så jag vet inte riktigt vad jag känner. Men troligtvis sorg för att saker och ting kanske aldrig kommer bli som förut. Jag tycker att det är jobbigt att vara i New York och jag är orolig vad som händer i Sverige. Jag är blir orolig att Sverige ger helt fel i den här situationen och jag är orolig att Sverige kanske är det enda land som gör rätt? Kanske kommer dödsantalet sluta på samma procent som i Sverige när grannländerna öppnar upp igen, kanske gör det inte det. Vi kan ju bara vänta och se, och det är ju en hemsk siffra att vänta på.

Till en början med Covid-19 så kändes det som om människorna samlades, i avstånd från varandra, och blev på något sätt vänligare. Man log mot varandra när man passerade på gatan, och det skrattades lite försiktigt om någon råkade stå för nära i mataffären, och mötte man någon på en trång trottoar gick man med ett överdrivet dansande kroppsspråk åt sidan, lite som när man måste gå på ett golv där någon håller på att dammsuga, och båda säger thank you och sorry. Det var en mer vi tar oss igenom det här -känsla.

Men sedan några veckor tillbaka tycker jag att attityderna har förändrats ute. Det har blivit kallare och hårdare. Nu möter man oftare ögonbryn som visar irritation, än ögon som visar att det finns ett leende där under munskyddet. Folk har tröttnat.

Några gånger har vi stött på föräldrar och klasskompisar till barnen ute, och genast pratas det om att det kommer bli tufft i sommar att vara kvar i en stängd stad. Många precis som vi har kollat på att hyra något sommarhus, för vi vet ju fortfarande inte om vi kommer kunna åka till Torekov, men man kan nästan inte låta bli att skratta när man ser att de tar typ 1400 dollar per natt för ett hus där rummen ser ut som ett slitet väntrum hos tandläkaren.

Ett stenkast från vårt hus i Park Slope går 7:e Avenue, en gata som alltid är fylld av folk och trafik. En sån här solig dag i maj, vid den här tiden på dagen skulle gatorna vara fyllda av barn som går med en klubba i munnen, fast det inte är lördag, och ett stort otympligt frigolit art project med glitter på i ena handen och sin mamma eller pappa i andra, på väg hem från skolan. Nu är alla barnen redan hemma och kladdar lim och glitter i sofforna istället. Jag älskar Park Slope just för att det är sånt liv på gatorna, så mycket restauranger, caféer och små konstiga butiker. Nu är ju allt stängt och igenbommat, och det kommer nog inte dröja länge innan man ser skyltar på fönsterna; For Rent. Redan innan Corona så stängdes det butiker och restauranger till höger och vänster för att lokalhyrorna är så höga här, och varje gång jag läser en lapp som sitter på dörren där ägaren tackar för sina år de har kunnat driva sin verksamhet, blir jag alltid ledsen. Någons livsverk har rasat och någons har säkert behövt ge upp en dröm.

Det gick ändå ganska snabbt att vänja sig med att ha munskydd på sig när jag går ut. Det har blivit ännu en grej att kolla innan man går ut genom dörren, mobil, nycklar, plånbok och munskydd. Tydligen ska barn över två år också ha det, men det är inte alla barn som har det. Vi som knappt får barnen strumpor undrar hur fasiken det skulle gå att få på dem ett munskydd. Och det är väl därför jag inte gillar att gå ut med barnen, jag blir liksom stressad över att de ska gå för nära någon annan som då blir sur på dem och mig. Så vi försöker hålla oss på platser där det inte är några andra människor, men det är svårt. De gångerna vi är ute för att rasta barnen i Prospect Park är himmelen helt tom, där brukar annars Bruno få nackspärr av att stirra upp på alla ÄÄÄrrrolll som han kallar flygplan.

Och hemskolan då… Det känns som om många jag pratar med känner igen sig i hur det går upp och ner dag för dag, man har verkligen good days and bad days, och barnen med.  Online-mötena varje morgon börjar bli fruktansvärt plågsamma för barnen, och jag förstår dem. De tycker att det är otroligt tråkigt. I början var det superkul och spännande, och alla pratade i mun på varandra, filmade sina näsborrar och visade upp Elsa-dockor med trassligt hår i kameran. Nu börjar man höra tröttheten i lärarnas röster när de för tjugoandra gången säger Mute your mic, please! till någon elev som är helt omedveten om att den har unmutat mikrofonen precis när mamman pratar med nån gammal college-polare i ett headset medan hon plockar ur diskmaskinen i hemmabyxor i bakgrunden.

Vi har inte för höga krav på barnen i skolan, de får göra lite matte, läsa lite och på en bra dag så gör de några av skoluppgifterna. För varje dag som går blir jag mer och mer som den där snälla vikarien som rullade in en tjockt-TV in i klassrummet på morgonen. På samma sätt har jag inte heller så höga krav på mig själv. Jag sätter på mig träningskläder på morgonen och tänker att jag i alla fall ska få till nån uppochnervänd hund under dagen, men är snäll mot mig själv även fast det sällan blir av.

Om jag tyckte att vi hade bra rutiner innan lockdownen så är det ingenting mot vad vi har nu. Redan första veckan lyckades vi sätta rutiner på ett sätt som vi aldrig haft förr. Det kanske låter löjligt men det är det som räddar oss nu. Johan tar Max och Bruno och har hemskola med henne, och jag tar Harriet och Jack. Max hade också zoom-möten varje dag men det funkade inte för henne, vilket inte är så konstigt då hon är 3,5 år gammal.

Vid halv tolv börjar Johan göra lunch som jag ger dem vid tolv, då passar han på att jobba nån timme, och medan Bruno sover får de andra barnen spela skolspel på paddan. Spel där de typ ska lösa mattetal för att samla in mynt så de kan köpa husdjur och kläder till sina små Avatargubbar. Vet inte hur mycket matte de kommer minnas från det, men jag får i alla fall en break och kan sitta och vika tvätt medan jag lyssnar på en podd med bara en airpod i örat. Johan kör all handling och matlagning. Dels för att jag hatar att laga mat, och dels för att jag helst undviker att gå ut just nu. Inte så att jag tror att det kan stoppa mig från att bli sjuk, jag menar om Johan blir smittad av att gå till affären så lär ju jag också bli det, vi hånglar ju hela tiden. Nä, det gör vi inte men vi andas ju på varandra konstant typ. Men jag ogillar stämningen ute som sagt… Svårt att förklara.

Men rutiner is the shit just nu. Visst att barnen skulle kunna sitta i pyjamas framför sitt zoom-möte, men det funkar inte för dem. Vi vill ändå att de ska kännas skillnad på helg och vardag, för tro mig, på helgerna glids det omkring i pyjamas längre på dagarna än vad jag vågar skriva.

Hela den här pandemin har ju vänt upp och ner på allting, men om man ska leta efter något positivt i allt det här så är det att vi har blivit grymma som en familj. Nu har vi sex i familjen varit med varandra 24/7 i två månader, och man skulle ju kunna tänka sig att alla skulle få psykbryt, främst jag, men det har inte hänt ännu. Eller inte så mycket i alla fall, som sagt bra och dåliga dagar. Men fråga mig om två månader när vi har glidit in i sommarlovet, så kanske det känns annorlunda.

Det finns inga krav mer än vad vi själva sätter upp, utan vi har det jäkligt mysigt. Typ kollar på film mitt på dagen fast det är 20 grader varmt ute och man borde gå ut. Barnen har the time of their lives och leker med varandra glatt och hårdhänt. Det är alltid några stunder på dagen då de rycker hårtussar från varandras huvuden typ, men det är ändå gulligt att se att trots det så ska de vara med varandra, gärna på varandra hela tiden. Johan och jag vill inte skiljas vilket är bra, men det kommer väl inte heller komma en till bebis kan jag säga.

Och när jag har tryckt publicera på det här inlägget så kommer jag glömma Corona för ett par timmar och låtsas att allt är som vanligt. Kanske sätta på en film mitt på dagen, fast det är 20 grader ute?

❤️